En samlad opposition borde ha goda chanser att vinna en och annan omröstning, när alliansen inte lyckas hålla sams. Tyvärr försämrades samarbetsklimatet inom oppositionen när socialdemokraterna spelade dubbelt och lät sig bjudas upp till förhandlingar med Torbjörn Lord. Förhandlingar som nu tycks spricka. Socialdemokraterna står där – likt Pinnochio i sagans värld – med lång näsa.

Björn Grip (v)

Nu har tidningarna offentliggjort det man kunde ha på känn alltsedan valet! ”Sensationen i Söderköping” skriver Widar Andersson på ledarplats i Folkbladet i går fredag (22 okt). ”M vill samarbeta med s” skriver Henrik Johansson på Söderköpingssidan i NT idag (23 okt).
 Uppenbarligen har Torbjörn Lord tagit initiativet till en kontakt med sossarna när den borgerliga alliansen inte verkar kunna bli överens om vem som ska bli kommunstyrelsens ordförande.

Nu ska man inte tro att tjyv- och rackarspelet är klart. Det finns naturligtvis en möjlighet att Magnus Berge i centern viker sig och låter Lord bli KS-ordförande. Det finns en viss logik i detta, eftersom moderaterna faktiskt gick fram ett mandat på centerns bekostnad. Samtidigt är det knappast en bra lösning för Söderköping, med den ombytlige och politiskt oerfarne Torbjörn Lord som den ledande politikern i Söderköping.

Anmärkningsvärt är också att socialdemokraterna nappar på Lords inviter. Under mer än ett års tid har de rödgröna partierna jobbat fram en gemensam plattform och lagt en gemensam treårsbudget. Nu gör man ett lappkast och vänder sig till det parti som står längst till höger. Det är mycket arbete och ett stort förtroendekapital som nu socialdemokraterna Mattias Ravander och Viola Furubielke i sossarnas förhandlingsgrupp kastar på sophögen.
Det finns också stora skillnader politiskt mellan socialdemokrater och moderater – synen på skatterna, den offentliga sektorns roll och omfattning, planfrågor och byggande – det är några frågor där synsätten skiljer sig avsevärt. Det blir inte lätt att överbrygga detta. Framför allt blir det svårt för respektive partis väljare att känna igen sig.

Anmärkningsvärt är också att man spelar under täcket under pågående förhandlingar på ömse håll. Det bådar inte gott för framtiden. Man måste ha ett visst mått av pålitlighet och hederlighet för att det ska vara möjligt att samarbeta. Det förtroendekapitalet har såväl moderaternas Torbjörn Lord som sossarnas Mattias Ravander och Viola Furubielke förbrukat.

Det är naturligtvis långt kvar till att sossar och moderater gör upp. Om man kommer framåt ska det bli intressant att se vem som i så fall blir KS-ordförande. Bägge partierna har elva mandat i fullmäktige. Oavsett vem det blir innebär det en stor prestigeförlust för det parti som inte får den hett eftertraktade ordförandeposten i kommunstyrelsen.

Det finns naturligtvis ytterligare scenarier i den politiska röra som nu vispas ihop. Det är för tidigt att spekulera, men jag kan tänka mig att det kommer att tas fler kontakter över blockgränserna. Nu är det ren makt det är fråga om. Principer, ideologier och politiska sakfrågor verkar sakna betydelse. Det blir inte kul när den politiska vardagen återkommer, varken för de partier som ska försöka komma överens eller för Söderköpingsborna. Viktiga frågor hamnar i långbänk och dåliga kompromisser kan alltför ofta bli resultatet.
 

Björn Grip (v)

Sitter på infektionskliniken vid Lunds universitetssjukhus och vakar över min gamla mor. Hon har fått infektion på lungan, och det är frågan om hennes allmänna hälsostatus är sådan att hon kommer att klara sig den här gången. Hennes livsvilja är dock fortfarande obruten.

Man får många intryck – både positiva och negativa av hur vården fungerar när man sitter och vakar. Det som är slår mig här på Infektionsklinikens avdelning 74, är hur tillmötesgående sjuksystrar och undersköterskor är mot oss anhöriga. Man har som rutin att presentera sig, frågar om man vill ha kaffe och talar om hur och när vi kan få svar på våra frågor. Som anhörig slipper man att känna att man stör, eller är till besvär – det är snarare tvärtom. Det är kvalitet, förmodligen också tidsbesparande och därmed rationellt att göra så.

Det skiljer en hel del jämför med den akutavdelning som var första instans efter ambulansvården den här gången. På akuten fanns inte den här välkomnande kulturen, kanske inte heller tiden. Fast jag tror egentligen inte det – det handlar ju bara om att presentera sig och tala om för mig vem jag kan prata med som anhörig och när det finns tid. Snarare är det ett utslag av tradition, kultur och dålig ledarstil, som jag misstänker inte är ovanlig på akutavdelningar.

Ett annat påtagligt inslag här på avdelningen är att det finns flera manliga sjuksköterskor och undersköterskor. Det börjar komma in en generation män i vården som jag tror bidrar till att utveckla arbetsplatsen positivt. Arbetsplatser med både män och kvinnor fungerar ofta bäst. Intressant att det även numera finns manliga undersköterskor, uppenbarligen personer som bytt yrke och orkat ta sig igenom den numera krävande undersköterskeutbildningen.

En tredje iakttagelse är att kontakten mellan vårdens olika instanser är bristfällig. Det tog lång tid och flera påstötningar innan överläkaren tog sig tid att se till att den vårdcentral som mor har haft kontakt med blev kontaktad. Och då naturligtvis inte av överläkaren själv, den kontakten delegerades till en underläkare. Det går inte att bortse från att statushierarkier inom vården gör sig gällande. Värdefull information riskerar att inte föras vidare mellan de olika delarna i vårdkedjan. Det är definitivt en stor svaghet.

Ett annat trist problem berättade Jonas, sjuksköterska om. Han frågade mig ursäktande om mor hade pengar. Detta med tanke på eventuell transport hem. Han berättade sedan att det hänt att patienter utan pengar blivit sittande i sjukhusets foajé, eftersom landsting, kommun och taxibolagen som kör sjukhusresorna inte kunnat bli överens om vem som ska ta kostnaden om patienten saknar medel att betala sin del. Horribelt!

Vi var rörande överens om att upphandlingsraseri och snäv ekonomistyrning som idag präglar svensk sjukvård är till allvarligt förfång för utsatta patienter.

Lunds Universitetssjukhus, infektionskliniken den 8/10 -10

Björn Grip

Ps: Läs också dagens huvudnyhet i NT (11/10), som handlar om bristande information och kontakt mellan sjukhusklinik och primärvård samt klinikchefens nonchalans gentemot anhöriga.

Frågan om att skicka svensk trupp till Afghanistan kan bli besvärligare än vad utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors har tänkt sig. Det visar sig att många yrkesmilitärer tackar nej till ”erbjudandet”. Och det är inte så konstigt. Den ”mission” som påstås vara påbjuden av FN lyser med sin frånvaro i Afghanistan. Det är istället Nato och USA som syns, såväl med sina symboler som i verkligheten med sina trupper, sitt materiel, sin ledning. 

Kharzairegimen är korrupt och i praktiken är kriget en följd av ett maktspel där USA försöker balansera indiska och pakistanska intressen som står mot varandra. Det gäller att geopolitiskt behärska viktiga transportleder. Det gäller för oljan i Kaukasus till Indiska oceanen och droghandeln från den gyllene triangeln i gränstrakterna mellan Kambodja, Burma och Thailand till Turkiet för vidare befordran till den lukrativa europeiska marknaden.

Inte är det rimligt att svensk trupp ska medverka i detta kaos med dess oklara målsättningar. Dessutom har försvarsmakten haft den dåliga smaken att kräva av sina anställda att skriva på anställningsvillkor som är väldigt oklara. Ingenting om hur ofta eller hur länge utlandstjänstgöringen varar, inget om risktillägg, ingenting om försäkringar. Ur facklig synpunkt helt oacceptabelt, vilket också officersförbundet markerat.

Intressant och glädjande är att många yrkesofficerare och andra anställda helt enkelt inte skriver på. En betydande minoritet låter bli att svara eller så svarar man nej. Det är ett modigt beslut! Risken är stor att man får avsked och kastas ut i arbetslöshet. Ändå har man bestämt sig för att säga nej.

Och det är ett anständigt beslut. Det är inte rimligt för svenska soldater att åka till Afghanistan och bedriva ett ställföreträdande och orättfärdigt krig för USAs maktpolitiska strävanden. Det är också ur facklig synpunkt oacceptabelt att riskera livet utan att veta konsekvenserna. Förutom sorgen, vad händer med tryggheten för nära och kära om ”jobbet” har en dödlig utgång eller leder till livslång invaliditet? Det är dags att ta upp en gammal paroll från Vietnamkrigets dagar: ”Hell no, we won´t go!”

Björn Grip (v)

Ett dåligt riksdagsval, men betydligt bättre i kommuner och landsting för de rödgröna! Enligt Sveriges kommuner och landsting får de rödgröna majoritet i 109 kommuner, medan borgarna endast har majoritet i 94 och sedan är det oklara majoriteter i 87. I landsting/regioner är 10 rödgröna, 5 blåa och 5 oklara.

Det är de så kallade tillväxtområdena som är blåa och avfolkningsbygderna som är röd-gröna, med vissa viktiga undantag. Göteborg och Malmö tycks fortfarande få röd-grön majoritet, och troligen även en del mellanstora städer som Norrköping, Eskilstuna, Örebro, Karlstad, Kalmar och framför allt Umeå, där vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt hade stora framgångar. Däremot gick det sämre i Linköping, Västerås, Uppsala och Lund. Att studentstäderna idag är traditionellt borgerliga är kanske inte ägnat att förvåna, men Västerås? Vad har hänt i detta traditionella socialdemokratiska fäste? Man förlorade visserligen majoriteten redan förra valet, men nog trodde jag att det skulle kunna gå att ta tillbaks. Uppenbarligen har inte generationsväxlingen inom socialdemokratin vunnit Västeråsarnas sympatier.

Bland landstingen är det visserligen rödgrönt i tio men de två stora kolosserna, Stockholm och Skåne blir blåare än nånsin. Västra Götaland har ju haft en annan uppenbarligen framgångsrik konstellation, s-fp-c, som jag förmodar kör vidare.

Jag undrar hur det blir i skl:s styrelse? Valet till styrelse och beredningar är en komplicerad historia, där de mindre kommunerna får en viss överrepresentation i förhållande till sin befolkningsmängd. Det vore onekligen intressant, och en maktförskjutning till de rödgrönas förmån, om man får majoritet i skl-styrelsen.

Det är minst lika viktigt hur situationen blir i kommuner och landsting. Här finns de vardagsnära frågorna, här finns möjlighet till en helt annan närhet till medborgarna. Jag tror detta är centralt att ta fasta på när valen ska analyseras. Jag tror det är viktigt att inte allt ljus focuseras på den nationella politiken. De röd-gröna – inte minst vänsterpartiet – bör särskilt titta på de framgångsrika kommunvalen där de egna partierna har vunnit sina framgångar. Det finns lärdomar att dra! För vänsterpartiet har framgångarna varit stora bland annat i Degerfors, Vänersborg och lilla Sorsele i Västerbotten. Det är kommuner som det är värt att titta närmare på för oss vänsterpartister. Och framför allt Fagersta – där Vänsterpartiet har egen majoritet tredje gången gillt!! Och Västerbotten blev det landsting där vänsterpartiet lyckades förhållandevis bäst. Säkert en viss Jonas Sjöstedt – effekt, men inte den enda orsaken. Valrörelsen bland våra västerbottningar har varit väl organiserad från början till slut.

Söderköping, den 21 september 2010

Björn Grip

Äntligen händer det något.De frågor som borde diskuterats i valrörelsen mycket tidigare har plötsligt blivit heta. Ungdomsarbetslösheten, bristen på bostäder för unga, de orättvisa A-kasseavgifterna där en lokal-vårdare får betala mångdubbelt mer i månadsavgift än läkaren.  Och framför allt har stupstocken i sjukersättningen blivit mass-medialt intressant igen. Detta tack vare en blogg, skriven av dottern till svårt sjuka Annica Holmqvist, utförsäkrad och tvingad att sälja sin lägenhet för att få socialbidrag. 

Det är också påtagligt att det varit svårt för de rödgröna att få massmedial uppmärksamhet för sina frågor. Det är först nu i slutskedet som hotet mot välfärden och tryggheten fått ordentligt utrymme i den massmediala valdebatten.

Men plötsligt blir en blogg uppmärksammad. De röd-grönas frontfigurer får ny skärpa i argumenten, och en annan klang i rösten. Det finns fortfarande möjligheter. Din röst kan avgöra. Den är viktig, tro inte annat. Och det är skillnad på alternativen. En röst på de rödgröna är en röst för jämlikhet och solidaritet. Ingen ska behöva stå ensam och maktlös mot en anonym regelstyrd byråkrati, som alltför många sjuka och arbetslösa får göra idag.

Gå och rösta i morgon, alla ni som inte hade tänkt att göra detta. Det gör faktiskt skillnad, för Annica Holmqvist, det gör skillnad för alla som riskerar att bli utanför på grund av sjukdom eller har svårigheter att få jobb.

Söderköping, den 18 september 2010

Björn Grip (v)