Under min studietid i Stockholm i slutet av 60-talet spelade jag fotboll med Värtans IK, ett lag med stark lokal förankring i Hjorthagen. En av lagkamraterna hette Tony, en gudabenådad talang, uppvuxen i Hjorthagen, draftad av Djurgården, men tyvärr alltför lik Nacka inte enbart som fotbollspelare utan också i andra sammanhang. Jag minns Tonys nyfikenhet på mitt liv när vi började umgås, såväl som student boende på Studentbacken vid Gärdet som varande en landsbygdskille från Skåne. Jag ska aldrig glömma hans förvåning när han förstod att jag verkligen vuxit upp på landet. Jag blev i hans ögon verkligen exotisk.
Men det var en positiv nyfikenhet, i motsats till den nedlåtenhet som alltför ofta idag vidlåder kommentarer om människor som bor på landet. Det gäller fördomar om att människor på landet har låg utbildning som man antar beror på lägre begåvning. Man antar att eftersom man inte haft tid eller råd att resa så har man snäva referensramar och därför blir inskränkt. Och sen är det ju det där med dialekten…
Göran Greider skriver tänkvärt i en ledare om ”Det nya föraktet för landsbygden” i ETC den 4 juni där han skriver om vänsterradikaler på Södermalm, som talar nedsättande om allt som smakar landsort och glesbygd….
– och när jag hör dem prata inser jag att de inte ens förstår att de är fulla av förakt, skriver han.
Föreställningen, skriver han, bland denna förment radikala medelklass i storstaden är ”att människor på landet består av varghatande äldre män som dessutom hatar kvinnor och invandrare…och röstar på Sverigedemokraterna. Och hans förklaring till denna politiska utveckling, som ju är reell, är att partier som centern och socialdemokratin, med tidigare förankring på landsbygden, har tappat intresset för landsbygdens frågor. Det parti som är bäst på dessa frågor är troligen vänsterpartiet, fortsätter han. Det gäller kunnande och politiska förslag när det gäller skogsbruk, det gäller industrierna på bruksorterna, och det gäller maten, lantbrukets och fiskets villkor, inte minst för skärgården här i Östergötland, där man måste vara en mycket kreativ mångsysslare för att klara av att överleva året runt.
Jag önskar att de som vistas på landet och i skärgården, nu när semestern och sommaren kommer, visar samma positiva nyfikenhet som Tony visade mig när vi blev kompisar på Hjorthagen för sådär en 45 år sedan. Och att alla visar respekt för varandra med medvetenhet om att vi alla är beroende av varandra – oavsett om vi bor i storstad, mindre samhällen som Söderköping eller rentutav befinner oss på Linderödsåsens bokskogsbeklädda sluttningar i Mittskåne.