Nu är den mediala diskussionen focuserad på Sverigedemokraterna och deras möjligheter att faktiskt skaffa sig en sådan position att de kan påverka en kommande borgerlig alliansregering – den danska situationen.

Risken för att detta leder till en ökad misstänksamhet mot ”det fremmede” är uppenbar.

Det är risk för en befäst borgerlig majoritet i Sverige likaväl som i Söderköping. Kanske med ett främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna som vågmästare. Hur kan det bli såhär? Troligen därför att alltför många medborgare säger;

–          Jag bryr mig inte…

–          Alla politiker ljuger och är lika goda kålsupare…

–          Jag har inte politik som intresse…

Jag såg en intervju från Rinkeby i Stockholm där dessa kommentarer återkom gång på gång. Jag tror inte att reportern medvetet vinklade, eller letade efter personer som kunde bekräfta en förutfattad mening.

Samtidigt finns knappast förtroendevalda särskilt ofta i förortsområdena, eller har kontakter där.  Visst den rödgröna sidan har sina valstugor i Rinkeby, Rosengård, Hageby och Skäggetorp, i motsats till borgaralliansen. Men det räcker inte att finnas där några veckor i samband med ett val. Det gäller att långsiktigt jobba upp ett förtroende. De projekt-satsningar som tidigare gjordes på medborgarkontor, vuxenutbildning och mobilisering av människor som är arbetslösa och sjuka, dras in. Jag har sett det i Skäggetorp i Linköping, där allt färre infödda svenskar bor och där folkhögskolan i stadsdelen tvingades slå igen på grund av att kommunen satsar på lärcenter i innerstan och distansundervisning. Jag har en kompis som fått sluta sitt mobiliseringsarbete och aktivering av invandrarföreningar i Hageby, Norrköping, eftersom projektpengarna tog slut.

Jag tror att det är att återknyta till ett mobiliseringsarbete som;

 – möter människor där de finns,

– tidigt stödjer och stimulerar unga människor i skolarbete och fritid, inte minst i förorterna,

– skapar alternativ till en kommersiell livsstil – och jobba långsiktigt uthålligt,

– skapar mötesplatser för viktiga samhälls- och kulturfrågor, och det viktigaste;

– att stödja människor i deras ansträngningar att hitta ett arbete.

Det är den här vägen som man bygger upp trygghet, förtroende och bryggor mellan människor i ett välfärdssamhälle. Och det är inte fel att det är tydligt var man står värderingsmässigt själv, även om man självklart inte ska pådyvla människor sina egna uppfattningar eller idéer.

Det blir svårare att jobba så här med en borgerlig alliansregering, i synnerhet om Sverigedemokraterna får ett större inflytande. Då ökar istället risken för utpekande av syndabockar.  Det ser vi i Frankrike och hetsen mot romer, för att inte tala om den allt mer utbredda islamofobin i USA och på andra håll i världen.

Vad jag ville säga med den här bloggen är att valet inte slutpunkten i kampen om opinionen. Den kampen fortsätter!

Söderköping, den 15 september

Björn Grip (v)

Vänsterpartiets Söderköping är en kommun som fördelar resurser efter behov. Det innebär att motverka tendenser till ökade klyftor. Det innebär också att vi gör vad vi kan för att undvika en moderatledd ledning. Vi har tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet presenterat en gemensam budget och ett politiskt program.Barnen är viktigast. Det är alla överens om. Men en del barn har sämre förutsättningar. Det kan gälla barn som inte får tillräckligt stöd hemma, för att mamma eller pappa jobbar skift eller går på schema. Därför vill vi ha barnomsorg, även på obekväm arbetstid.

Opinionsmätningarna står som spön i backen och det har efter semestrarna verkat som den borgerliga alliansens valseger skulle vara klar.

Dessutom med stöd av en massiv borgerlig mediaövervikt, mer politiserad än någonsin.

Men det finns tecken som talar för att de borgerliga kan drabbas av baksmälla. 

Den här veckan har inte gått alliansens väg. Reinfeldt och Björklund har klarat sig mindre bra i TV:s partiledarutfrågningar och intervjuer. De visar tydliga tecken på irritation när frågorna blivit besvärliga. För Reinfeldts del handlade det om konsekvenserna för människor av sjukskrivningarna där utfrågarna hade konkreta exempel som naturligtvis var svårt för statsministern att kommentera. Men opinionsmässigt blev det ett minus, vilket dagens opinionsbildare i de stora borgerliga drakarna gråter krokodiltårar över.

Björklund har haft svårt med sina kommentarer till att allt fler går ut grundskolan utan godkända betyg i kärnämnena. Han skyller i vanlig ordning på den förra regeringen och det han kallar flumskola. Han får allt svårare att hävda detta samtidigt som det går att visa att neddragningarna i skolan faktiskt inneburit lägre lärartäthet, och att elevvården har marginaliserats helt. Förklaringarna och argumentationen är i sak knappast förankrad i vetenskaplighet oavsett om det är Björklunds version eller oppositionens. Tyvärr tror jag att Skolverkets generaldirektör, Per Tullberg, har rätt när han beskriver den ökade segregationen och ökade klyftor i samhället som den stora boven till de sämre resultaten. Skolan är en spegelbild av samhället. Men opinionsmässigt är det inte säkert att skolfrågorna längre är en vinnarfråga för Björklund och alliansen.

Ett ytterligare tecken är Bildts ovilja att debattera utrikespolitik med socialdemokraternas talesman Urban Ahlin. Bildt debatterar hellre med Ohly och Hans Linde i vänsterpartiet i hopp om att kunna framställa de röd-gröna som opålitliga. Jag är inte säker på att det är en klok strategi. De röd-gröna har faktiskt kunnat enas, även om Afghanistan. Motståndet växer mot svenskt deltagande och är en fråga som kan få betydelse. Dessutom är de båda vänsterpartisterna kunniga och pålästa i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Det är också intressant att Kd och Centern minskar. Avståndet till fyraprocentsspärren blir allt mindre, och det är inte osannolikt att det blir för svårt för dom att kravla sig över strecket. Skulle något eller bägge partierna hamna under spärren förändras det politiska landskapet dramatiskt i synnerhet om Sverigedemokraterna kravlar sig över spärren.

Den senaste Synovatemätningen bekräftar mina intryck. De röd-gröna knappar in. Med gott humör och en ordentlig mobilisering i förorterna kan fortfarande Sverige vakna upp till en skön röd-grön morgon den 20 september. Men det kan också bli kaos om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen.

Söderköping, den 4 september 2010 Björn Grip

Det blev inget minne efter den vinkande mannen vid E22:an, Bengt Olof Svensson, Gasart gemenligen kallad.

Fullmäktige avslog igår motionen från vänsterpartiet, där ett sådant förslag presenterades. Vad värre är – det fanns ingen motivering eller argumentation mot förslaget. Kanske var det för pinsamt. 

Bengt Olof var en av de personer med lätt utvecklingsstörning som under många år framlevde sin tillvaro på Storängen, den institution i Söderköping som varit Bengt Olofs hem fram till avinstitutionaliseringen i slutet på 70-talet. Han syntes ofta på stan, inte minst blev han en levande symbol för Söderköping när han dirigerade trafiken längs E22, vänligt vinkande.Låten barnen komma till mig, för de höra himmelriket till. Det vore väl ett sätt att sätta Söderköping på kartan och samtidigt hedra Gasarts minne.

Det fanns många människor som ville hedra Bengt-Åke med ett minnesmärke när han förra året dog, 69 år gammal. Vänsterpartiet tog initiativ till detta i fullmäktige genom att presentera en motion, med förslag om någon form av symbol som erinrade om denna vänlige man.

Varför avslogs motionen? Det får vi aldrig säkert veta eftersom ingen i fullmäktige ville argumentera för ett avslag. Sannolikt fanns det en föreställning om att en person med begåvningshandikapp inte kan vara en symbol för Söderköping. Men det kunde man för skams skull inte framföra.

Man kan fråga sig varför. Varför skulle inte detta kunna vara en del av Söderköpings identitet? Att en människa som framlevt en stor del av sitt liv på institution, i sin medelålder lyckades klara övergången till ett eget gruppboende och själv bli en institution för vänlighet, borde kunna få vara en värdig symbol för kommunen. Det hade varit ett sätt att faktiskt leva upp till humanistiska och kristna principer om människors lika värden. Visst hade det varit ett sätt att skaffa positiv uppmärksamhet. Nu finns det en meningslös slogan om ”företagssamma Söderköping”. Denna eller liknande etiketter om ”kommuner där hjulen alltid snurrar” är ett uttryck för den tillväxthysteri som riskerar att rasera harmoni och balans mellan människa, natur och samhälle.

Gasart hade kunnat bli en symbol för något som vi saknar i en alltmer uppdriven jakt efter pengar och statussymboler. En symbol för det vänliga, en symbol för att alla människor har styrkor och förmågor som behövs i vårt samhälle. En symbol för att Söderköping har en tradition av att bedriva omsorg och värdera vänlighet. Vad var det Jesus sade vid något tillfälle då lärjungarna försökte hindra barn och sjuka att få tillträde och välsignelse av honom –

Söderköping den 2 september 2010

Björn Grip

BUDGET FÖR SÖDERKÖPINGS KOMMUN  2011-2013

Fler jobb, högre kvalitet i välfärden och grön omställning

Vår utgångspunkt

Vi vill skapa ett Söderköping som hänger med sin tid – utan att glömma den medeltida historien. Ett modernt Söderköping kräver en framåtsyftande politik – medborgarna ska ha en kommun som skapar jobb, som möjliggör att skola, vård och omsorg håller hög kvalitet och utgår ifrån människors behov, och som ställer upp för en grön omställning. Vi ser politiken som ett redskap att kunna åstadkomma detta. Vi tror att medborgarna vill ha en ledning som tar ansvar för besluten och prioriteringarna, istället för att lägga ut ospecificerade besparingsbeting som drabbar barn, elever och äldre i sista led.

Vänsterpartiet har funnits i kommunen i 30 år och fört en kritisk men konstruktiv oppositionspolitik.

Vår politik har vunnit alltmer stöd bland människor i Söderköping. 

Det gäller frågor som:  Stadskärnans bevarande, Gångfartsgator, Miljö och återvinning, Kulturens roll i samhället, Välfärdsbokslut, dv s ett bokslut som beskriver hur ekonomin påverkar Söderköpingsbornas villkor, Skönhetsråd, Fler sommarjobb till ungdomar

Vi har ambitionen att växa och förhoppningsvis – tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet – bli större än den nuvarande borgerliga majoriteten. Ju fler röster på vänsterpartiet desto tydligare blir det vänsteralternativ som kan förverkligas om vi får en röd-grön majoritet.

I detta program lyfter vi fram några frågor som vi kommer att driva…och förverkliga om väljarmajoriteten ger oss chansen…