De senaste opinionsmätningarna pekar på att – de i helgen kongressande – Sverigedemokraterna kan komma in i Riksdagen efter nästa val.
Inte nog med detta – de kan få en vågmästarroll ! Det är ett bekymmer.

Den rödgröna oppositionen är tydlig med att de inte under några förhållanden är beredda att stödja sig på mandat från Sverigedemokraterna.

Det vore i och för sig välgörande och glädjande om den moderatledda alliansen kunde markera detsamma.

Om så blir fallet finns två alternativ efter ett jämnt val: 

 – Blocköverskridande regeringsbildning

 – Nyval

Frågan är vad som då händer i nästa steg;

En blocköverskridande regering måste sannolikt innehålla de två största partierna – s och m. I radions lördagsintervju med Mona Sahlin, markerade hon att en blocköverskridande regering inte sker utan allianskamraterna. Jag utgår från att hon menar allvar. I så fall kommer Reinfelt att – på samma sätt – vilja ta med sina allianskollegor.

I ett sådant läge blir Sverigedemokraterna enda oppositionsparti, vilket sannolikt skulle stärka deras ställning i opinionen. Det är ett bekymmer som inte tillräckligt debatterats. Återstår att utlysa nyval ganska omedelbart efter nästa års val, ett scenario som ingen riktigt vågat spekulera kring.

Ett ytterligare bekymmer är den debattartikel, om "det muslimska hotet" i måndagens Aftonblad, som SD´s partiledare fick publicerat idag.

Jag är rädd för de strängar som Jimmie Åkesson spelar på. Jag tror inte det är klokt av Aftonbladet att publicera, men vad jag förstår, höll sig ändå artikeln inom lagens ramar. JK Göran Lambertz menar åtminstone att det knappast går att framgångsrikt lagföra Åkesson inför domstol för diskriminerande tillmälen och rasistisk propaganda.

Det är naturligtvis också besvärande om SD skulle framstå som martyrer. Detta skulle också vara bekymmersamt. Det blev mest bekymmer i den här artikeln.

 Det som dock är glädjande är att samtliga partiledare kraftigt tar avstånd från de åsikter som Åkesson framför.

Parallellen och jämförelserna med hetsen mot judar före andra världskriget är tydliga. Man kan hoppas att det blir en tankeställare för en del människor som idag känner sig attraherade av Sverigedemokraternas propaganda. Viktigast är ändå att undanröja den otrygghet – inte minst ekonomiskt – som många människor idag känner när arbetslösheten drabbar och trygghetssystemen rämnar.

 Björn Grip, den 19 oktober 2009

Med exempel från Hultsfred blev den i rubriken formulerade frågan föremål för intressanta inledningar och en livlig diskussion på ”Söderköpings pensionat och konferens i kväll, onsdagen den 14 oktober.

Kanske intressantast var Lennart Beijer, vänsterpartiets starke man i kommunen, som berättade om framväxten och utvecklingen av Hultsfredsfestivalen.

Hultsfred, en kommun i Smålands inland av Söderköpings storlek, präglad av trä- och byggvaru-industri har sedan 1980-talet radikalt ändrat ansikte.

Det som Hultsfred idag förknippas med är Hultsfredsfestivalen. 97 procent av svenska folket känner till Hultsfred genom dess festival.

Ett gäng entusiastiska ungdomar startade en fredsfestival på 70-talet, som blev rockfestival och så småningom ett evenemang som genererat hundratals jobb, avknoppade företag, ett högskolecampus med 320 studieplatser, en förnämlig kulturskola, en modern och upprustad folkpark med mera.

Lennart betonade vikten av samarbetet mellan de entreprenörer som satte igång evenemanget och kommunpolitiken. Men också hur de vinster som festivalerna genererat har plöjts tillbaka i utvecklandet av nya verksamheter i kommunen. Vidare att det skapats mycket försäljning av varor och tjänster på orten genom festivalen.

Det intressanta är att det varit vänstern och socialdemokratin som försvarat och stött entreprenörerna när den har ifrågasatts och också vid några tillfällen har behövt använda förlustgarantier från kommunen för att överleva. Den borgerliga oppositionen har varit kritiska till verksamheten, och inte betraktat det som seriös verksamhet och riktiga jobb. Efterhand har dock kritiken tystnat.

Vad har då Söderköping att lära av detta exempel? Även vår stad är i allt större utsträckning beroende av turism och evenemang.

Jag tycker att vår kommun har utvecklat sin turism klokt under de senaste 5-6 åren, och även försökt att bygga bryggor mellan kommersiella verksamheter och kulturaktiviteter. Inte minst medeltidsfestivalen för några veckor sedan är ett utmärkt exempel på detta.

Det stöd som kommunen ger till olika eldsjälar är ekonomiskt litet, men mycket tack vare en idérik och klok kultursekreterare, Barbro Mellqvist, har ändå en hel del spännande kulturevenemang kunnat genomföras.

Detta drar folk till Söderköping, vilket i sin tur innebär fler camping- och hotellnätter, fler folk på stans restauranger, fler som shoppar på stan, etc.

Denna turistiska verksamhet kan dock utvecklas ytterligare och generera mer sysselsättning med ett starkare politiskt stöd.

Varför inte dra in Turismakademin vid Nyströmska skolan i större utsträckning när det gäller att utveckla idéer för att förlänga evenemangssäsongen!

Utöver Lennart Beijers berättelse om Hultsfredsfestivalens framväxt fanns även Kira Berg – kommunstyrelsens ordförande i Hultsfred – med som inledare.

Hon lyfte fram vikten av lättillgänglighet och bra bemötande i kontakten med såväl företagare som allmänhet.

Jag fäste mig särskilt vid hur tjänstemän i kommunen hade ett tydligt uppdrag att fungera som "näringslivslotsar", där företagen har endast ett telefonnummer att ringa till.

Sedan slussas man rätt och samarbetet mellan näringslivslotsarna var så uppbyggt att man såg till att slussa kontakten rätt och utan att den enskilde företagaren skulle behöva leta sig fram till rätt instans.

Vid pennan / Björn Grip

Ovanstående är titeln på en nyutkommen bok. Det är ingen politisk pamflett, tvärtom! Boken är skriven av två internationellt ytterst välrenommerade folkhälsovetare, Richard Wilkinson och Kate Pickett från England. Han är professor vid The University of Nottingham och hon är docent vid The University of York och har också varit professor vid The University of Chicago.

Det intressanta med deras faktiskt lättlästa bok är att den påvisar att jämlika samhällen ger längre livslängd, bättre hälsa och välbefinnande än samhällen som är mer ojämlika. I samhällen som Japan, de nordiska länderna och i viss mån Holland har medborgarna längre livslängd, bättre hälsa och är tryggare än i samhällen som USA, Singapore, Portugal och i viss mån Storbritannien. Det gäller alla medborgare, såväl de som befinner sig högre upp i statushierarkierna som de som har lägre status.

De förstnämnda länderna är också mera jämlika ekonomiskt samt dessutom mera integrerade när det gäller boende, skola och vardagsliv överhuvudtaget jämfört med de sistnämnda.

De bägge forskarna har inte bara jämfört OECD-länderna. De har inventerat motsvarande fakta när det gäller de femtio amerikanska staterna och funnit samma samband!

Wilinson/Pickett gör en noggrann genomgång och ger åskådliga orsaksförklaringar till sambanden. En avgörande faktor är att jämlika samhällen skapar tillit, självkänsla och förtroende i motsats till mera ojämlika samhällen där misstänksamhet, osäkerhet och misstroende är mera utbrett. Segregering och utanförskap blir allt mer markerat.

Det som blir den naturliga reflektionen idag är hur påtagligt det svenska samhället – från 80-talet och framåt – håller på att lämna en framgångsrik välfärdspolitik där färdriktningen i stor utsträckning hämtat inspiration från Reagans och Thatchers politik i USA respektive Storbritannien.

Boken har uppmärksammats av två av Sveriges bästa nyhetstidningar idag – Dagens Arena (ledare 7/9, av Per Wirtén) och LO-tidningens kultursida den 2/10 (artikel av Tomas Polvall). En intressant bloggare, Johan Walan, distriktsläkare i Linköping, har också kommenterat artikeln utifrån sin profession som läkare. Johan Walans blogg går att hitta genom att googla på hans namn. De samband som Wilkinson/Pickett redovisar i sin bok finns också med på nedanstående webbsida: www.equalitytrust.org.uk/resources/slides

Förhoppningsvis använder sig de rödgröna partierna av de argument som finns i denna bok när man nu ska formulera sin politik i valrörelsen.

 Det är viktigt att tydliggöra sambanden för att säkerställa rättvisa och solidaritet. Vägen dit går via ett jämlikt samhälle.

Björn Grip

Justitieminsiter Beatrice Ask presenterade häromdagen ett lagförslag som innebär att föräldrar kan bli betalningsansvariga – upp till 8000 kr – om barnen begår egendomsbrott eller gör sig skyldiga till åverkan. Förslaget kan låta rimligt, och har säkert lätt att få stöd i den allmänna opinionen.

Det innebär naturligtvis inte att det är ett bra förslag…enligt mitt sett att se. Men det är ett problem att man kopplar problemet till en allmänt uppfattad idé om att föräldrar (bör) ha ansvar för sina barn och deras sätt att socialiseras in i samhället till goda medborgare.

Hur ska man då argumentera, om man som jag, tycker att det är ett dåligt förslag? Jag tycker  det finns åtminstone ett par goda argument;

– Om fattiga föräldrar tvingas att bli punga ut med 8000 spänn lär det inte bli lättare att fungera som en bra förälder. Tvärtom tvingas dessa  förälder ägna än mer tid åt att dra in pengar. Således mindre tid till att vara med sina barn.

Möjligheterna att faktiskt ta ansvar för barnens uppfostran blir alltså mindre.

– Många föräldrar har inte fysiska eller psykiska resurser att ensamma ta ansvar för ett eller flera utagerande barn—en situation som inte är ovanlig. Det är betydligt fler barn än vad den medelklasspräglade ministern Beatrice Ask, eller den självbelåtne utskottsordföranden i justitieutskottet, Johan Pehrsson (fp) har en aning om.

Ett faktum är att vart tredje barn – kanske än fler om vi pratar om tonårsbarn i städer – lever tillsammans med en förälder, oftast kvinnor. Utöver att ensam ha ansvaret, har ofta ensamstående kvinnor en låg inkomst, hamnar inte sällan i psykiska sjukdomstillstånd eller på annat sätt i pressade situationer.

Dessutom med begränsade sociala nätverk, kort sagt ensam, trött och med ont om pengar. Att i sådana omständigheter bli bestraffad bidrar inte till att minska utanförskap – tvärtom. Bitterheten och vreden – i bästa fall – gentemot myndigheterna  ökar. I värsta fall blir detta bötesstraff droppen som får bägaren att rinna över, med påföljd att en utsatt mamma och hennes tonårige son hamnar än mer utanför i en nedåtgående och bitter spiral.

Bötesbeloppet kan bli knuffen över stupet till en  "negativ" utveckling så väl för mor som tonårsbarn.

Björn Grip

Media är fyllda av en tragikomisk debatt om hemmafruar i Hollywood efter att en Anna Anka tagit till orda.
Bortsett från att hennes exlusiva miljö – med mångmiljonär som man – är främmande för de flesta människor knyter den aktuella TV-serien ”Hollywoodfruar” än till en dröm som egentligen handlar om tid – tid att leva, tid att umgås, tid att reflektera.

Diskussionen om sex timmars arbetsdag som ett medel för att jämställt kunna kombinera arbete, familj och fritid har tillfälligt (?) försvunnit från dagordningen.

Istället diskuterar debattörer med utgångspunkt från ett nattståndet hemmafruideal hur man bör leva – ett "ideal" fullständigt ouppnåeligt för de flesta människor, utan kraftiga skattesubventioner – i dagens Sverige eller för den delen Västeuropa.

Men drömmen om att stressa mindre, och att ha tid för sig själv är starkare än på länge.

Samtidigt är arbetslinjen ett mantra. Kraven på att acceptera allt längre pendling blir allt mer uppfordrande. Samhället utveckling tycks leda allt längre bort från Anna Ankas Hollywoodideal, en utopi som ändå tycks utöva någon slags lockelse.

Det var därför spännande att lyssna på Tora Friberg, professor i kulturgeografi vid Linköpings universitet, som inledde höstens "Nyfiken på" – serie i Söderköpings föreläsnings regi. Tora pratade kring ämnet "Trafik- miljö – människors livsmiljö – Vad bör göras?

Hon tog sin utgångspunkt i "Trafikplan Söderköping", ett policydokument tyvärr utan kontakt med människors vardagsverklighet, menade hon.

– "Dom fattiga är lokaliserade …dom rika är globaliserade, var ett av hennes slagkraftiga påståenden.

Hennes utläggning åskådliggjorde ojämlikheten när det gäller människors olika förutsättningar att behärska tid och rum beroende på vilka ekonomiska resurser man har.

Det är också en tydlig skillnad mellan män och kvinnor när det gäller möjligheten att snabbt förflytta sig. Männen tar bilen, medan kvinnorna får hålla tillgodo med en alltför ofta torftig kollektivtrafik.

Ett annat påstående som Tora hävdade var att trafikplanering i stor utsträckning hittills skötts av män. Det innebär att många frågor som är viktiga för kvinnor inte blivit synliga i debatten. Här är några exempel på sådant som är viktigt, inte minst för kvinnor;

– Hållplatser och resecentras utformning – vikten av en trivsam och trygg miljö.

– Idag är ofta väntsalarna stängda på kvällstid. Toaletterna är smutsiga. Det offentliga rum, som en väntsal är, kan domineras av skräniga och berusade människor.

– Trafikmiljön är aggressiv och hetsig, utformad för jäktade bilister – bilister som ofta är ett hot för gång- och cykeltrafikanter.

– Vikten av smidiga övergångar mellan olika transporter – idag ett alltmer uppsplittrat resande, dålig samordning mellan olika trafikbolag som har entreprenad på olika delar av "kundernas" resande.

 Detta är några områden som sällan eller aldrig lyfts fram i de policydokument som gäller trafik, så även Trafikplan Söderköping, som nu är ute på remiss.

Björn Grip / Vänsterpartiet i Söderköping

Det börjar bli dags att nominera personer till fullmäktigeförsamlingar runt om i Sverige.
Partierna sliter med att få människor att ställa upp, särskilt unga människor, vilket inte är så lätt.

"Dagens samhälle" – kommunernas och landstingens tidning – gör reportage om unga människor som har bestämt sig för att ställa upp. Intresseorganisationen "Sveriges kommuner och landsting" prövar att genomföra en utbildning kring "förtroendemannarollen" – som ett stöd för de nya förtroendevalda -som ska erbjudas kommunernas nya fullmäktigeförsamlingar efter valet 2010.

Jag har förmånen att vara en av sju förtroendevalda som nu genomför ett pilotprojekt – fortbildning för förtroendevalda av förtroendevalda.

Häromdagen var jag iväg till Piteå och träffade 22 fullmäktigeledamöter, varav de flesta sitter i fullmäktige sin första mandatperiod. Tillsammans med Anna Broman – folkpartiets representant och förbundssekreterare för liberala ungdomsförbundet – genomförde vi ett samtal med Piteåpolitikerna kring rollen som förtroendevald. 

 – Vilka förväntningar hade du när du började? Har de infriats? 

 – Vilka förväntningar hade andra på dig?

 – Vem representerar du? Partiet? Eller nån särskild intressegrupp?

 – Vad innebär det att vara vald företrädare för medborgarna i kommunen?

– Vilka problem har du upplevt? Är det jobbigt att gå upp i talarstolen? Hur kommunicerar du med medborgarna?

– Måste man vara moraliskt fläckfri som fullmäktigeledamot?

– Hur klarar man av kontakten med media på ett bra sätt?

Detta var några av alla de frågor som vi penetrerade. Diskussionen blev bra och alla som var med framförde sina synpunkter.

Jag tror det är viktigt att de som är beredda att ge sig in i politiken får stöd.

Partierna har naturligtvis ett stort ansvar, men det visar sig att det finns generella frågeställningar, inte minst när det gäller rollen som fritidspolitiker, som behöver penetreras.

Alla goda krafter behöver hjälpa till för att det ska vara möjligt att rekrytera och behålla människor som kan tänka sig att göra en insats för gemensamma angelägenheter.

Trenden idag att inte vilja ta ansvar för kommunala eller för den delen andra gemensamma problem och kollektivt beslutsfattande är ett stort problem.

Allt som går att göras för att vända trenden – och att vara beredd att ta gemensamt ansvar – behöver prövas.

Om detta inte lyckas är demokratin farligt ute.

Björn Grip