Vad innebär ansvar för sina barn ?
Justitieminsiter Beatrice Ask presenterade häromdagen ett lagförslag som innebär att föräldrar kan bli betalningsansvariga – upp till 8000 kr – om barnen begår egendomsbrott eller gör sig skyldiga till åverkan. Förslaget kan låta rimligt, och har säkert lätt att få stöd i den allmänna opinionen.
Det innebär naturligtvis inte att det är ett bra förslag…enligt mitt sett att se. Men det är ett problem att man kopplar problemet till en allmänt uppfattad idé om att föräldrar (bör) ha ansvar för sina barn och deras sätt att socialiseras in i samhället till goda medborgare.
Hur ska man då argumentera, om man som jag, tycker att det är ett dåligt förslag? Jag tycker det finns åtminstone ett par goda argument;
– Om fattiga föräldrar tvingas att bli punga ut med 8000 spänn lär det inte bli lättare att fungera som en bra förälder. Tvärtom tvingas dessa förälder ägna än mer tid åt att dra in pengar. Således mindre tid till att vara med sina barn.
Möjligheterna att faktiskt ta ansvar för barnens uppfostran blir alltså mindre.
– Många föräldrar har inte fysiska eller psykiska resurser att ensamma ta ansvar för ett eller flera utagerande barn—en situation som inte är ovanlig. Det är betydligt fler barn än vad den medelklasspräglade ministern Beatrice Ask, eller den självbelåtne utskottsordföranden i justitieutskottet, Johan Pehrsson (fp) har en aning om.
Ett faktum är att vart tredje barn – kanske än fler om vi pratar om tonårsbarn i städer – lever tillsammans med en förälder, oftast kvinnor. Utöver att ensam ha ansvaret, har ofta ensamstående kvinnor en låg inkomst, hamnar inte sällan i psykiska sjukdomstillstånd eller på annat sätt i pressade situationer.
Dessutom med begränsade sociala nätverk, kort sagt ensam, trött och med ont om pengar. Att i sådana omständigheter bli bestraffad bidrar inte till att minska utanförskap – tvärtom. Bitterheten och vreden – i bästa fall – gentemot myndigheterna ökar. I värsta fall blir detta bötesstraff droppen som får bägaren att rinna över, med påföljd att en utsatt mamma och hennes tonårige son hamnar än mer utanför i en nedåtgående och bitter spiral.
Bötesbeloppet kan bli knuffen över stupet till en "negativ" utveckling så väl för mor som tonårsbarn.
Björn Grip