Det är roligt när man får ta i en bra bok. Jag har alldeles nyss läst När framtiden redan har hänt, en bok av ekonomhistorikern Jenny Andersson. Boken ges ut på Ordfronts förlag, www.ordfront.se. Det var ett lyft att läsa hennes skarpa analyser av de senaste tjugo årens socialdemokratiska politik.

Undertiteln är socialdemokratin och folkhemsnostalgin, och är en skarp vidräkning med ett antal begrepp och företeelser som vi vant oss vid att betrakta positivt även om det inte självklart är så.

Som ett exempel kan nämnas tillväxtbegreppet, som också inom socialdemokratin och vänstern blivit oproblematiskt på 1990-talet. Det fanns en prövande debatt på  1960- och 70-talen om såväl slöseriet med råvaror som exploatering av människor och miljö. Den diskussionen – som också drevs av tongivande europeiska socialdemokrater som Willy Brandt, Bruno Kreisky
och Olof Palme – försvann snabbt från dagordningen när recessionen slog till på 1990-talet.

Vad ska vi med kunskap är ett avsnitt i boken. Här blir Jenny Andersson väldigt tydlig. Hon menar att ekonomisk tillväxt och mänsklig växt eller utveckling verkar bli synonymer i kunskapssamhället. Kreativt skapande begränsas till att bli entreprenör. Exploateringen av mänsklig kunskap blir allt viktigare. Såväl skolsystemet som forskningen styrs in i ett marknadstänkande. Personlig utveckling och kritiskt tänkande kommer på undantag. Formella meriter, höga betyg och rätt skolor och universitet blir
viktigare än reflektion och bildning.

Författaren menar att mycket av skulden för detta får läggas på socialdemokratin. 90-talet var ju faktiskt socialdemokratins årtionde. Högervindarna blåste ut, en socialdemokrati i nya kläder tog över regeringsmakten i stora delar av Europa. I Sverige kom socialdemokratin tillbaka till regeringsmakten 1994. Tony Blair tog över Labour samma år och
snart därefter regeringsmakten med sitt budskap om New Labour, en strategi som sedan framgångsrikt kopierats av Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater.

I Sverige hade och har den svenska socialdemokratin en självbild som går ut på att man inte förändrats. Man håller kvar vid den
social-demokrati man alltid haft. Men problemet för många är att socialdemokratin inte alls framstår som densamma som alltid, utan i grunden förändrad. Verklighetsbeskrivningen stämde inte med människors känsla av verkligheten. Arbetslöshet och sjukskrivningar var för höga, välfärden snävades in på många områden. Partiledningen ansåg att socialdemokratin räddade den
svenska välfärdsmodellen med sin saneringspolitik. Samtidigt upplevde alltför många att man var utan framtid. Detta är sannolikt orsaken till att socialdemokratin förlorat två riksdagsval i rad.

Räcker det med en ny partiledare? Knappast! Fortfarande är det väldigt oklart om det blir en förändring. Även om retoriken har ett visst bett i Juholts tappning blir framtidsbilden ofta vidlyftig och dimmig i konturen. Det blir därför ofta en tumme när Waidelich och Ahlin ska konkretisera förslagen. En hållbar, jordnära och begriplig politik som kan ge människor hopp om framtiden saknas! Det gäller inte enbartsocialdemokratin. Situationen är inte ett dugg bättre i vänsterpartiet.

Söderköping, den 23 augusti 2011

Björn Grip

Lars Ohlys period som partiledare är slut i och med kongressen i januari 2012. 

Men det vore synd om han försvinner från politiken. Hans förmåga att engagera och övertyga behövs. En plattform och roll för honom vore rollen som EU-parlamentariker.

Jag tillhör dom som anser att Lars Ohly fungerade bra som partisekreterare. Men perioden efter Gudruns Schymans avgång blev inte bra. Övergångslösningen med Ingrid Burman och Ulla Hoffman i ett delat ledarskap var inte lyckosam och Ohly har ett stort ansvar för denna period. Spelet i samband med formerandet av partiledningen och svårigheterna att samla partiet blev inte lyckat och ledde till att partiet tappade många medlemmar och ännu fler som tappade lusten.

Det var därefter ingen lätt uppgift för en nyvald Ohly att som partiledare samla partiet. I synnerhet som han dessutom gjorde ett avgörande misstag genom att bekänna sig till kommunismen. Det blev ödesdigert och den förändringsprocess av partiets identitet som påbörjats under Gudrun och partiledningen runt henne – inklusive Ohly – stagnerade. Partiet uppfattades – mycket genom att kommuniststämpeln kletade ner vårt parti – som hopplöst doktrinärt och gick att misstänkliggöra som icke demokratiskt.

Ohlys har emellertid många kvaliteter. Hans engagemang och intresse är mycket knutet till internationella frågor. Han har en dokumenterad kompetens inom breda politikområden, inte minst utrikes- och säkerhetsfrågor, och han är en bra talare. Det är viktigt att detta tas tillvara.

Eva-Britt Svensson har varit en duktig EU-parlamentariker och gjort uppmärksammade insatser, inte minst inom det kvinnopolitiska området. Hon är emellertid inne på sin andra femårsperiod och det är en slitig tillvaro att vara EU-parlamentariker om man arbetar seriöst. Jag är inte säker på att hon vill och orkar vara vårt ledande namn ytterligare en period. Av det skälet anser jag att det är viktigt att hitta ett bra alternativ/komplement till Eva-Britt. Därför är det viktigt att nominera Lars Ohly på en framträdande plats när nästa val till EU-parlamentet om något år ska genomföras.

Söderköping,
den 12 augusti 2011

Björn Grip

Äntligen, har Lars Ohly insett att han inte har förutsättningar att vända opinionsvinden för vänsterpartiet. Hans stora misstag var att envist hålla fast vid att kalla sig kommunist. Att han långt om länge övergav begreppet gjorde bara folk än mer misstänksamma. Naturligtvis är inte Ohly en Stalin, men det var ändå självmål att försöka ge en annan tolkning av begreppet kommunism än den bild som sextio års brutalt Sovjetvälde och förtryck har etablerat. När han så småningom gjorde sin omvändelse, blev han misstänkliggjord för att inte vara ärlig. Allt fler människor tappade förtroendet för honom och därmed för partiet!

Vänsterns värderingar håller

Vänsterpartiets grundläggande värderingar – kring jämlikhet, jämställdhet och ett solidariskt samhälle där profiten som grundval för utveckling är underordnad – håller fortfarande. Det tror jag många människor i grunden håller med om. Men som Gudrun Schyman pekade på när hon idag intervjuades i TV-soffan; det gäller att bygga upp en konkret vänsterpolitik i en verklighet som människor kan känna igen sig i. Även Aron Etzler, Flammans chefredaktör, hade en likartad analys av vad som behövs för att vänsterpartiet åter ska kunna bli ett 10-12 procentsparti. Då gäller det att ta människors oro på allvar, att se målkonflikter och utifrån detta formulera en politik som människor kan acceptera.

Konkretisera och prioritera

Ta till exempel detta med vikten av en bra och billig kollektivtrafik, som vi naturligtvis är överens om måste byggas upp. Men hur ska människor i brukssamhället Gusum, mittemellan Valdemarsvik och Söderköping men lite vid sidan av E22:an kunna förmås att avstå från bilen? Eller folk i Sankt Anna i östgötaskärgården? För att nu inte prata om Borggård i norra Finspångs kommun? På dessa platser är det blåögt att kollektivtrafiken inom en rimlig framtid kan vara ett realistiskt alternativ. Från Borggård tar det idag fyra timmar att ta sig till Skärblacka med buss, en resa som det med bil tar 20 minuter att genomföra!

Eller hur gör vi när kraven på att rädda alla flygplatser gör sig gällande? Har vi någon som klart och tydligt vågar säga ifrån att vi inte har råd – varken ekonomiskt eller klimatmässigt  med flera flygplatser i det relativt runda Östergötland. Avståndet till Skavsta, utanför Nyköping är inte heller särskilt långt och skulle kunna täcka behoven av flygtransporter för en östsvensk region inklusive södra Storstockholm.

Överhuvudtaget har vänsterpartiet behov av att vässa sin profil, inte minst när det gäller miljö- och transportfrågor, som ju är avgörande frågor för vilken utveckling som samhället kommer att ta.

Jonas är lämpligast

Är någon av de kandidater som anmält sitt intresse för att axla ansvaret som partiledare som vågar och kan formulera en konkret politik i dessa och andra avgörande frågor? Och på ett sådant sätt som människor förstår och kan tro på?

Ja, jag tror Jonas Sjöstedt har den förmågan. Med all respekt för såväl Ulla Andersson som Hans Linde – Jonas är den person som har bredast erfarenhet när det gäller alla politikområden. Han är också förmodligen den av partiledarkandidaterna som kan klimat- och andra miljöfrågor bäst, med erfarenhet av detta såväl i EU-parlamentets miljöutskott, och som nu som ersättare i Riksdagens jordbruks- och livsmedelsutskott. Och detta är helt centrala politikområden. Tillsammans med Rosanna Dinamarca, har Jonas förutsättningar såväl att få ett brett stöd inom partiet som att utveckla vänsteralternativet i politiken och få genomslag för detta.

Söderköping, den 10 augusti, 2011

Björn Grip

Efter många om och men, blev det till slut streck i debatten och äntligen dags att fatta beslut. Socialdemokraterna, med instämmande av Bengt Johansson, centern och Elinor Forsström, miljöpartiet, föreslog återremiss och att nämnden tillsammans med kommunstyrelsen skulle genomföra någon form av medborgardialog innan beslut. Jag och Stefan Pettersson yrkade avslag på återremiss och ville att beslut skulle fattas idag.

Efter en lång debatt ajournerade sig den borgerliga alliansen, liksom socialdemokraterna. Efter uppehållet meddelade Bengt att han återtog sitt yrkande om återremiss. Med röst-siffrorna 7-4, beslöt sedan nämnden att frågan skulle avgöras idag samt att bygget ska vara klart höstterminen 2013.

Nu är sakfrågan emellertid inte avgjord – kommunstyrelsen har sista ordet i byggfrågor, och Magnus Berge, centerns kommunstyrelseordförande vill gärna bygga en ny högstadieskola.

Det är alltså en ohelig allians mellan ”nybyggarpartiet” med Magnus Berge i spetsen och ”Bergapartiet”, som vill bibehålla Bergaskolan (med miljöpartiet som primus motor) som drev frågan om återremiss. Risken för att frågan om skolorganisationen skulle hamna på ”ruta ett” igen var uppenbar. Som väl var tog centerns företrädare i nämnden sitt ansvar och röstade för ett beslut idag om tillbyggnad av Ramunderskolan. Därmed kan det äntligen bli arbetsro – om nu inte kommunstyrelsen fattar ett annat beslut. I så fall tror jag det blir risk för turbulens inom tjänstemannaledningen, åtminstone när det gäller barn- och utbildningsförvaltningen. Förvaltningschefen P. A. Sterner har engagerat sig hårt i att det nu ska bli klart med skolorganisationen och därmed arbetsro. Det blir svårt för honom att tvärvända och göra helt om och arbeta efter helt andra riktlinjer.

Barnantalet så långt prognoserna räcker leder till att Söderköping kommer att ha högst 550 högstadieelever fram till 2020. Det klarar en högstadieskola, Ramunderskolan. Ur så kallad valfrihetsperspektiv är en högstadieskola att föredra.  Fler språkval kan erbjudas, liksom fler estetiska ämnen och kvalificerad naturorientering. Det blir lättare att ordna heltidstjänster på en och samma skola vilket gör skolan mera attraktiv ur arbetssynpunkt. Dessutom vore det ekonomiskt orimligt med två små högstadieskolor – med 250 elever i varje – när Ramunder mycket väl kan klara detta. Och en skola med 500, eller till och med 550 elever, kan knappast betraktas som en stor skola. Risken för mobbning och mindre möjligheter hänger snarare samman med klasstorlek och personalens sociala engagemang än hur stor skolan är.

Så röstade således till slut den borgerliga alliansen för vänsterpartiets yrkande om avslag på återremiss. Ett bra beslut! Därmed ha nämnden skapat förutsättningar för att komma igång med tillbyggnad och en framtida realistisk skolorganisation. Men vad tänkte sossarna??

Björn Grip, vänsterpartiet

Ledamot i Barn och utbildningsnämnden

Föräldrarnas bakgrund är fortfarande den enskilt viktigaste faktorn bakom elevens skolframgång, eller motgång. Färska siffror från Skolverket belägger att andelen elever som efter årskurs 9 är behöriga till gymnasiet varierar kraftigt: 64 procent av barn till föräldrar med endast grundskola är behöriga, motsvarande siffra för akademikerbarn är 95,1 procent.

Frågan är intressant och aktuell även i Söderköping. Vid ett internat som barn- och utbildningsnämnden, (BUN),höll 18-19 september diskuterades skillnader mellan flickors och pojkars resultat i skolan. Flickor har betydligt bättre resultat än jämnåriga pojkar i samma skola och klass, ett faktum som också har stöd i forskningsrapporter. Utgångspunkten för  denna  diskussion var en rapport från nämndens interna förtroendemannarevision som Bengt O Johansson (c), redovisade.

Jag lyfte då frågan om vi inte också borde undersöka hur skillnaderna är beroende på föräldrars utbildningsbakgrund. Frågan väckte en hel del diskussion. Moderaten Kent Hävling ifrågasatte om detta är möjligt att undersöka och att det saknar relevans.  Skolchefen P A Sterner konstaterade lugnt att detta är grundvalen för resurstilldelning i både Linköping och Norrköping. Detta för att möta de ojämlika förutsättningar som har med föräldrabakgrund att göra och som nu förstärks av det fria skolvalet och segregeringen i skolan. Det tycktes mig, att skolchefen med sina erfarenheter  från Linköping, tyckte att frågan som jag ställde var relevant.

Diskussionen ledde inte till konkreta förslag den här gången. Men den interna revisionen ska fortsätta. Eftersom detta med att undersöka skillnader mellan olika gruppers skolresultat har väckt intresse. Hittills har enbart jämförelser mellan flickor och pojkar gjorts.  Men det bör  vara möjligt att återigen ta upp frågan om att man sa jämföra skolresultaten gentemot föräldrars utbildningsbakgrund.

Sannolikt avgörs det vilka uppdrag som internrevisionen ska ha i BUN:s arbetsutskott. Det ska bli intressant att se om socialdemokraterna kan tänka sig att driva denna fråga!

Söderköping den 20 maj 2011

Björn Grip (v)

Gårdagens fullmäktige (Onsdag 4/5) bjöd på en överraskande avslutning och en präktig käftsmäll för moderaterna. Deras ledande politiker, Torbjörn Lord, inte enbart avsade sig alla uppdrag utom platsen i kommunfullmäktige, han meddelade också att han lämnar moderaterna. Det kom som en total överraskning för alla fullmäktiges ledamöter, inklusive de forna partikamraterna i moderaterna.

Bortsett från allt annat – vad betyder detta för kommunpolitiken i Söderköping? Som jag ser det kan det innebära följande:

–          Moderaterna försvagas, kanske inte medlemsmässigt, däremot mycket troligt opinionsmässigt i kommunen;

–          Lord agerar som politisk vilde i fullmäktige, sannolikt i första hand för att skapa opinion och bygga ett nytt parti,

–          Nya medborgare, Lords kompisar, främst med förankring i företagarkretsar, kanhända kan lockas att sätta sig i samma båt som Torbjörn Lord.

Dessa konsekvenser kan innebära att den politiska situationen kortsiktigt blir rörigare och mera svåröverskådlig. Rimligen försvagas moderaterna politiskt. Men även den styrande alliansen kommer att ha ytterligare en politisk aktör, med ett visst potentiellt stöd, att ta hänsyn till.

Den stora frågan är dock om Torbjörn Lord har uthållighet och energi för att kunna bygga ett nytt parti. Det är inte gjort i en handvändning, i synnerhet som de nya ”politikerna” förmodligen saknar gemensam värdegrund och medveten ideologi. Erfarenheten från andra håll visar också att det väldigt lätt blir personliga motsättningar i en ny partibildning. Flera viljestarka personer som är vana att själva få bestämma ska försöka jämka ihop sina viljor och prioriteringar. Detta utan ett sammanhållande kitt som gemensamma värderingar ändå utgör. Det senaste exemplet i Valdemarsvik, Nybyggarpartiet, är inte uppbyggligt som exempel för Torbjörn Lord och andra förhoppningsfulla.

För oppositionen innebär Lords avhopp och splittringen inom borgerligheten att det finns än större anledning att samordna sina förslag. En enig och slagkraftig opposition skulle vara ett starkt och tydligt alternativ till en splittrad borgerlighet. Tyvärr verkar det inte självklart att detta förhållningssätt gäller för socialdemokratin. Alltför många inom det partiet tycks fortfarande tro att man är det enda oppositionspartiet. En del sossar vill förmodligen också söka uppgörelser över blockgränserna. Att komma fram till köttgrytorna tycks för många socialdemokrater vara ett överordnat mål.

Däremot har miljöpartiet en annan inställning. Man söker aktivt kontakt, såväl med vänsterpartiet som med socialdemokraterna, för att samordna oppositionens förslag i viktiga frågor. Deras nya ledamot i kommunstyrelsen, Alexandre Ambec, visar en god vilja när det gäller att hitta gemensamma uppfattningar. Tyvärr lyckades oppositionen inte igår att samordna sig i debatten om hur överskottet i bokslutet skulle disponeras. Vi får försöka ta nya tag i budgetdebatten om en dryg månad.

Björn Grip (v)