Författare: soderkoping

Det är roligt när man får ta i en bra bok. Jag har alldeles nyss läst När framtiden redan har hänt, en bok av ekonomhistorikern Jenny Andersson. Boken ges ut på Ordfronts förlag, www.ordfront.se. Det var ett lyft att läsa hennes skarpa analyser av de senaste tjugo årens socialdemokratiska politik.

Undertiteln är socialdemokratin och folkhemsnostalgin, och är en skarp vidräkning med ett antal begrepp och företeelser som vi vant oss vid att betrakta positivt även om det inte självklart är så.

Som ett exempel kan nämnas tillväxtbegreppet, som också inom socialdemokratin och vänstern blivit oproblematiskt på 1990-talet. Det fanns en prövande debatt på  1960- och 70-talen om såväl slöseriet med råvaror som exploatering av människor och miljö. Den diskussionen – som också drevs av tongivande europeiska socialdemokrater som Willy Brandt, Bruno Kreisky
och Olof Palme – försvann snabbt från dagordningen när recessionen slog till på 1990-talet.

Vad ska vi med kunskap är ett avsnitt i boken. Här blir Jenny Andersson väldigt tydlig. Hon menar att ekonomisk tillväxt och mänsklig växt eller utveckling verkar bli synonymer i kunskapssamhället. Kreativt skapande begränsas till att bli entreprenör. Exploateringen av mänsklig kunskap blir allt viktigare. Såväl skolsystemet som forskningen styrs in i ett marknadstänkande. Personlig utveckling och kritiskt tänkande kommer på undantag. Formella meriter, höga betyg och rätt skolor och universitet blir
viktigare än reflektion och bildning.

Författaren menar att mycket av skulden för detta får läggas på socialdemokratin. 90-talet var ju faktiskt socialdemokratins årtionde. Högervindarna blåste ut, en socialdemokrati i nya kläder tog över regeringsmakten i stora delar av Europa. I Sverige kom socialdemokratin tillbaka till regeringsmakten 1994. Tony Blair tog över Labour samma år och
snart därefter regeringsmakten med sitt budskap om New Labour, en strategi som sedan framgångsrikt kopierats av Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater.

I Sverige hade och har den svenska socialdemokratin en självbild som går ut på att man inte förändrats. Man håller kvar vid den
social-demokrati man alltid haft. Men problemet för många är att socialdemokratin inte alls framstår som densamma som alltid, utan i grunden förändrad. Verklighetsbeskrivningen stämde inte med människors känsla av verkligheten. Arbetslöshet och sjukskrivningar var för höga, välfärden snävades in på många områden. Partiledningen ansåg att socialdemokratin räddade den
svenska välfärdsmodellen med sin saneringspolitik. Samtidigt upplevde alltför många att man var utan framtid. Detta är sannolikt orsaken till att socialdemokratin förlorat två riksdagsval i rad.

Räcker det med en ny partiledare? Knappast! Fortfarande är det väldigt oklart om det blir en förändring. Även om retoriken har ett visst bett i Juholts tappning blir framtidsbilden ofta vidlyftig och dimmig i konturen. Det blir därför ofta en tumme när Waidelich och Ahlin ska konkretisera förslagen. En hållbar, jordnära och begriplig politik som kan ge människor hopp om framtiden saknas! Det gäller inte enbartsocialdemokratin. Situationen är inte ett dugg bättre i vänsterpartiet.

Söderköping, den 23 augusti 2011

Björn Grip

Lars Ohlys period som partiledare är slut i och med kongressen i januari 2012. 

Men det vore synd om han försvinner från politiken. Hans förmåga att engagera och övertyga behövs. En plattform och roll för honom vore rollen som EU-parlamentariker.

Jag tillhör dom som anser att Lars Ohly fungerade bra som partisekreterare. Men perioden efter Gudruns Schymans avgång blev inte bra. Övergångslösningen med Ingrid Burman och Ulla Hoffman i ett delat ledarskap var inte lyckosam och Ohly har ett stort ansvar för denna period. Spelet i samband med formerandet av partiledningen och svårigheterna att samla partiet blev inte lyckat och ledde till att partiet tappade många medlemmar och ännu fler som tappade lusten.

Det var därefter ingen lätt uppgift för en nyvald Ohly att som partiledare samla partiet. I synnerhet som han dessutom gjorde ett avgörande misstag genom att bekänna sig till kommunismen. Det blev ödesdigert och den förändringsprocess av partiets identitet som påbörjats under Gudrun och partiledningen runt henne – inklusive Ohly – stagnerade. Partiet uppfattades – mycket genom att kommuniststämpeln kletade ner vårt parti – som hopplöst doktrinärt och gick att misstänkliggöra som icke demokratiskt.

Ohlys har emellertid många kvaliteter. Hans engagemang och intresse är mycket knutet till internationella frågor. Han har en dokumenterad kompetens inom breda politikområden, inte minst utrikes- och säkerhetsfrågor, och han är en bra talare. Det är viktigt att detta tas tillvara.

Eva-Britt Svensson har varit en duktig EU-parlamentariker och gjort uppmärksammade insatser, inte minst inom det kvinnopolitiska området. Hon är emellertid inne på sin andra femårsperiod och det är en slitig tillvaro att vara EU-parlamentariker om man arbetar seriöst. Jag är inte säker på att hon vill och orkar vara vårt ledande namn ytterligare en period. Av det skälet anser jag att det är viktigt att hitta ett bra alternativ/komplement till Eva-Britt. Därför är det viktigt att nominera Lars Ohly på en framträdande plats när nästa val till EU-parlamentet om något år ska genomföras.

Söderköping,
den 12 augusti 2011

Björn Grip

Äntligen, har Lars Ohly insett att han inte har förutsättningar att vända opinionsvinden för vänsterpartiet. Hans stora misstag var att envist hålla fast vid att kalla sig kommunist. Att han långt om länge övergav begreppet gjorde bara folk än mer misstänksamma. Naturligtvis är inte Ohly en Stalin, men det var ändå självmål att försöka ge en annan tolkning av begreppet kommunism än den bild som sextio års brutalt Sovjetvälde och förtryck har etablerat. När han så småningom gjorde sin omvändelse, blev han misstänkliggjord för att inte vara ärlig. Allt fler människor tappade förtroendet för honom och därmed för partiet!

Vänsterns värderingar håller

Vänsterpartiets grundläggande värderingar – kring jämlikhet, jämställdhet och ett solidariskt samhälle där profiten som grundval för utveckling är underordnad – håller fortfarande. Det tror jag många människor i grunden håller med om. Men som Gudrun Schyman pekade på när hon idag intervjuades i TV-soffan; det gäller att bygga upp en konkret vänsterpolitik i en verklighet som människor kan känna igen sig i. Även Aron Etzler, Flammans chefredaktör, hade en likartad analys av vad som behövs för att vänsterpartiet åter ska kunna bli ett 10-12 procentsparti. Då gäller det att ta människors oro på allvar, att se målkonflikter och utifrån detta formulera en politik som människor kan acceptera.

Konkretisera och prioritera

Ta till exempel detta med vikten av en bra och billig kollektivtrafik, som vi naturligtvis är överens om måste byggas upp. Men hur ska människor i brukssamhället Gusum, mittemellan Valdemarsvik och Söderköping men lite vid sidan av E22:an kunna förmås att avstå från bilen? Eller folk i Sankt Anna i östgötaskärgården? För att nu inte prata om Borggård i norra Finspångs kommun? På dessa platser är det blåögt att kollektivtrafiken inom en rimlig framtid kan vara ett realistiskt alternativ. Från Borggård tar det idag fyra timmar att ta sig till Skärblacka med buss, en resa som det med bil tar 20 minuter att genomföra!

Eller hur gör vi när kraven på att rädda alla flygplatser gör sig gällande? Har vi någon som klart och tydligt vågar säga ifrån att vi inte har råd – varken ekonomiskt eller klimatmässigt  med flera flygplatser i det relativt runda Östergötland. Avståndet till Skavsta, utanför Nyköping är inte heller särskilt långt och skulle kunna täcka behoven av flygtransporter för en östsvensk region inklusive södra Storstockholm.

Överhuvudtaget har vänsterpartiet behov av att vässa sin profil, inte minst när det gäller miljö- och transportfrågor, som ju är avgörande frågor för vilken utveckling som samhället kommer att ta.

Jonas är lämpligast

Är någon av de kandidater som anmält sitt intresse för att axla ansvaret som partiledare som vågar och kan formulera en konkret politik i dessa och andra avgörande frågor? Och på ett sådant sätt som människor förstår och kan tro på?

Ja, jag tror Jonas Sjöstedt har den förmågan. Med all respekt för såväl Ulla Andersson som Hans Linde – Jonas är den person som har bredast erfarenhet när det gäller alla politikområden. Han är också förmodligen den av partiledarkandidaterna som kan klimat- och andra miljöfrågor bäst, med erfarenhet av detta såväl i EU-parlamentets miljöutskott, och som nu som ersättare i Riksdagens jordbruks- och livsmedelsutskott. Och detta är helt centrala politikområden. Tillsammans med Rosanna Dinamarca, har Jonas förutsättningar såväl att få ett brett stöd inom partiet som att utveckla vänsteralternativet i politiken och få genomslag för detta.

Söderköping, den 10 augusti, 2011

Björn Grip