Vänsterpartiet Söderköping

Arkiv

Vår förstasida

Skriv in din e-postadress här så får du varje nytt inlägg i Vänsterpartiet Söderköpings blogg sänt till din e-postadress.

Gör som 7 andra, prenumerera du med.

  • En paus i bloggandet
    Eftersom jag på sistone har skrivit väldigt sporadiskt här på bloggen så har jag valt att ta en paus i bloggandet. Tack till alla som har läst och kommenterat under åren. Det har varit intressant och lärorikt. Vill du fortsätta … Läs mer →

Sortera inlägg

Droppen som urholkar, del II . Blogg från Björn Grip

Jag skrev häromsistens om ”Droppen som urholkar stenen”, och gav exempel på hur vänsteråsikter i kommunpolitiken blivit sådant som den politiska majoriteten tagit till sig.

Nu konstaterar jag att även när det gäller de afghanska flyktingungdomarna tycks det möjligt att påverka opinonen och förmå makthavare och partier att ändra sig. Kravet på att bevilja amnesti växer. Och de som inte har uttalat detta krav säger åtminstone att man inte ska återsända de flyktingungdomar som kommit till Sverige och börjat etablera sig, Bland riksdagspartierna har förutom vänsterpartiet även miljöpartiet, centern och nu senast liberalerna uttalat sig i denna riktning.

Här i Söderköping har socialdemokraterna samlat sig till en skarp uppmaning till regeringen och justitieministern Morgan Johansson om att ändra politiken. Bra! En eloge till Lottie Fallman som länge drivit på för att få med sig sina partikamrater. Nu hoppas jag att arbetarkommunen fortsätter att driva på och arbetar för att partidistriktet ska agera. Det är inte omöjligt att påverka även på den nivån. Det gäller att knyta allianser. Såväl SSU som Kvinnoförbundet och Broderskap är organisationer som har engagerat sig för amnestikravet. Dom organisationerna finns även i Östergötland.

Allt fler insändare och debattartiklar syns i media som beskriver det orimliga att skicka iväg ungdomar till ett Kabul som befinner sig i ett tilltagande kaos. Inte minst glädjande är att de afghanska ungdomarna själva börjar organisera sig. En del har gått med i rörelser som ”Vi står inte ut…” andra organiserar sig i ”Ensamkommandes förening” eller i Afghansk-svenska föreningar.

”Tillsammans blir vi starka” kompletterar väl talesättet ”Droppen som urholkar stenen”. Det är genom envis opinionsbildning och organisering som det är möjligt att nå resultat.

Droppen som urholkar stenen . BLogg från Björn Grip

Idag var det examen såväl i skolorna som i politiken. Fullmäktige i Söderköping hade sitt sista sammanträde för terminen, då bland annat budgeten behandlades. Budgetdebatten, eller strategisk plan som man säger nuförtiden, blev en förhållandevis snäll tillställning. Visst finns det grundläggande ideologiska skillnader, men det är också så att, åtminstone i en liten kommun, går det att få gehör för sina synpunkter även om man representerar ett litet parti.

Jag noterade i debatten flera saker som vänsterpartiet länge drivit, och som nu har anammats av majoriteten. Här är några exempel:

– Kravet på ett budgeterat överskott motsvarande 2 procent har tagits bort i årets budgetförslag från majoriteten. Det infördes i en tid då kommunernas ekonomi höll på att gå i stöpet, delvis på grund av statens övervältringar av uppgifter utan att låta finansieringen följa med. Men bockfoten fanns också med. Borgerligheten hoppades nog att därigenom skulle det kunna bli överskott som skulle kunna bli argument för skattesänkningar. Nu verkar det som att alla inser att pengar som tas in av medborgarna också ska användas fullt ut.

– Socialtjänstens verksamheter får ett rejält tillskott. Vi har länge hävdat att de sociala verksamheterna är underfinansierade, med förödande konsekvenser för äldreomsorg, individ- och familjeomsorg och inte minst LSS- och försörjningsstöd.

– Rätt till heltid håller på att införas. Det kostar, men har tidigare varit ett skamlöst utnyttjande av kvinnlig arbetskraft. Föreställningen att kvinnor ändå inte är familjeförsörjare har varit svår att förändra, men nu har det fått genomslag. Att den förändrade inställningen är ett resultat av facklig kamp och påtryckningar från den politiska vänstern är svårt att erkänna, men ett faktum som i vår kommun går tillbaks till 2010. Inför det valet arbetade vi, socialdemokraterna, vänstern poch miljöpartiet, in detta i ett gemensamt kommunmpolitiskt program. Tyvärr fick vi aldrig tillfälle att samarbeta kring detta då. Ändå har det uppenbarligen haft betydelse att vi jobbade fram bland annat detta tillsammans.

Nästa stora fråga som vi borde få genomslag för är arbetstiderna. Idag är arbetspressen stor, inte minst inom äldrevården. Vi har sett sjukskrivningarna stiga kraftigt. Men där olika arbetstidslösningar – där det finns tid till återhämtning – har sjukskrivningarna sjunkit. Min partikamrat Malin Östh, redovisade försök från Västerbottens läns landsting. Andra uppmärksammade arbetstidsförkortningar har genomförts inom äldreboenden i Göteborg med gott resultat. Det vill säga lägre sjukskrivningstal, mindre stressad personal och därmed nöjdare människor i äldreboendena.

”Droppen urholkar stenen”, ”spottar man tillräckligt mycket blir stenen våt!” Det finns många uttryck för att uthållighet och tålmodig argumentation ger resultat. Med min erfarenhet har jag sett flera exempel på att talesätten stämmer. Jag vill tro att jag får uppleva det fler gånger. Men det krävs goda exempel att lyfta fram, och också stöd från en växande opinion.

// Björn Grip

Vad vill Yvonne Persson, med Ramunderstaden ? Blogg från Björn Grip.

Kommunens bostadsbolag, Ramunderstaden AB, gjorde förra året en vinst på över 7 miljoner kronor förra året. Det är naturligtvis inte fel med ett överskott, men den fråga som ändå blir alltmer aktuell är vad kommunens politiska majoritet vill med sitt bostadsbolag. Enligt Yvonne Persson, moderaterna, ansvarigt kommunalråd är det viktigaste att det i allt bolaget gör finns en affärsmässighet. Kommunstyrelsen valde också nu i mars att som ägare plocka ut vinst ur bolaget.

Om det enbart blir en fråga om att bolaget ska drivas affärsmässigt avhänder sig kommunen en viktig möjlighet att bedriva en aktiv bostadspolitik, med de risker det medför att bostadsbyggandet stagnerar eller leder till segregation och alltför dyra lägenheter för många invånare. Om man dessutom kräver avkastning och tar ut vinst leder det till att nuvarande hyresgäster i Ramunderstaden behandlas orättvist i förhållande till andra medborgare i kommunen. Dels betalar man ju skatt, men dessutom betalar man uppenbarligen en alltför dyr hyra eftersom kommunen som ägare gör bedömningen att bostadsbolaget har en ”övervinst” som kommunen som ägare kan tillgodogöra sig. Det är att orättvist missgynna Ramunderstadens hyresgäster, tycker jag, och det  påpekades också av det tidigare kommunalrådet Mattias Ravander-Geving, när han intervjuades om detta i höstas.

Men framför allt är ju frågan varför kommunen ska äga ett bostadsbolag om man enbart ska driva detta med affärsmässighet. Enligt min uppfattning är det viktigt att kommunen driver en aktiv bostadspolitik som bygger olika typer av bostäder och att man aktivt arbetar för att motverka boendesegregation som lätt uppstår om man enbart låter marknad och affärsmässighet styra byggandet. Ett stort allmännyttigt bestånd av lägenheter skapar ett mindre segregerat samhälle, medan det i kommuner med ett litet bestånd är de mest ekonomiskt utsatta som bor i allmännyttan och risken för polarisering i samhället ökar. En annan konsekvens är att kraven på den enskilde att få ett hyreskontrakt avsevärt höjs. De nya bostäder som byggs riskerar att enbart vara avsedd för en resursstark målgrupp, även i Ramunderstadens nybyggnation.

Så mina frågor tilL Yvonne Persson blir därför;

– Tror du att det går att bedriva en affärsmässig samhällsnytta, det vill säga att bolagets ekonomiska nytta vägs mot den samhällsnytta som det innebär att man motverkar segregation och bostadsbrist?

– Om svaret är ja, är du då beredd att skriva in detta – affärsmässig samhällsnytta – i bolagets ägardirektiv?

– Om svaret är nej, vad skiljer då Ramunderstadens uppdrag från andra privata bostadsbolag?

Vad blir det av Jafar…?? Blogg från Björn Grip

Jag fick meddelandet av en kompis till Jafar. Han hade gett sig av. Kanske till Tyskland eller möjligen Frankrike om det nu går att ta sig in i något av dessa länder. Annars håller han sig väl gömd nånstans i Sverige i likhet med några tusen andra unga människor. På inga villkors vis vill han till Afghanistan, ett land som på papperet är hans hemland, men som han inte har några minnen ifrån. I likhet med många andra ”hazarer” flydde hans familj undan talibanväldet till Iran i början av 2000-talet. Där finns sannolikt hans familj kvar, det vill säga mamma och ett par småsyskon. Pappa är försvunnen, förmodligen dödad.

Jafar gick på Nyströmska skolan, och trivdes bra. Jag kom i kontakt med honom eftersom jag blev ombedd att försöka ordna med juridiskt stöd att begära ”verkställighetshinder”. Hans advokat hade avslutat ärendet när det gällde att överklaga beslutet om avvisning. När Jafar fyllde 18 år blev han uppsagd från sitt boende och det ekonomiska försörjningsstödet upphörde. Vräkningen verkställdes strax före påsk och därefter har Jafar levt ur hand i mun bland vänner och engagerade medmänniskor. Skolgången har han dock försökt att följa, även om det blev allt svårare att följa med och göra läxor. Skolan var den enda trygghet han hade.

Nu orkade inte Jafar vänta längre på juridisk hjälp. Han hade en tid idag, tisdag 16 maj, för att få juridisk hjälp via Rädda Barnen. Men han kunde inte vänta. Han gav sig iväg med några kompisar i förra veckan, fullt förståeligt. Det är ändå lättare om man är några stycken att klara sig i den hårda värld som väntar. En värld som innebär att man blir jagad av polis och myndigheter, riskerar att bli utnyttjad såväl ekonomiskt som sexuellt, och som innebär en synnerligen besvärlig daglig kamp när det gäller att överleva och skaffa tak över huvudet.

Jag funderar mycket över om jag kunde ha gjort mer, men har bestämt mig för att inte belasta mig med dåligt samvete. Däremot är jag övertygad om att eftervärldens dom över de beslutsfattare som omöjliggjort för flyktingungdomar att stanna kvar kommer att bli mycket hård. Jafar är precis som Lasse, min egen son, värd ett bättre öde än att jagas runt i en hopplöshetens ekorrhjul, ständigt med hotet om avvisning för ögonen. Enda hoppet är att det går att skapa opinion för en amnesti när det gäller dessa ungdomar som börjat sitt liv i Sverige och som inget hellre vill än att få en chans att leva tryggt och säkert, och att få göra rätt för sig i det samhälle som skriker efter unga människor som kan ta vid när dagens 40- och 50-talister går i pension

Vad vill Yvonne Persson, med Ramunderstaden ? Blogg från Björn Grip

Kommunens bostadsbolag, Ramunderstaden AB, gjorde förra året en vinst på över 7 miljoner kronor förra året. Det är naturligtvis inte fel med ett överskott, men den fråga som ändå blir alltmer aktuell är vad kommunens politiska majoritet vill med sitt bostadsbolag. Enligt Yvonne Persson, moderaterna, ansvarigt kommunalråd är det viktigaste att det i allt bolaget gör finns en affärsmässighet. Kommunstyrelsen valde också nu i mars att som ägare plocka ut vinst ur bolaget.

Om det enbart blir en fråga om att bolaget ska drivas affärsmässigt avhänder sig kommunen en viktig möjlighet att bedriva en aktiv bostadspolitik, med de risker det medför att bostadsbyggandet stagnerar eller leder till segregation och alltför dyra lägenheter för många invånare. Om man dessutom kräver avkastning och tar ut vinst leder det till att nuvarande hyresgäster i Ramunderstaden behandlas orättvist i förhållande till andra medborgare i kommunen. Dels betalar man ju skatt, men dessutom betalar man uppenbarligen en alltför dyr hyra eftersom kommunen som ägare gör bedömningen att bostadsbolaget har en ”övervinst” som kommunen som ägare kan tillgodogöra sig. Det är att orättvist missgynna Ramunderstadens hyresgäster, tycker jag, och det  påpekades också av det tidigare kommunalrådet Mattias Ravander-Geving, när han intervjuades om detta i höstas.

Men framför allt är ju frågan varför kommunen ska äga ett bostadsbolag om man enbart ska driva detta med affärsmässighet. Enligt min uppfattning är det viktigt att kommunen driver en aktiv bostadspolitik som bygger olika typer av bostäder och att man aktivt arbetar för att motverka boendesegregation som lätt uppstår om man enbart låter marknad och affärsmässighet styra byggandet. Ett stort allmännyttigt bestånd av lägenheter skapar ett mindre segregerat samhälle, medan det i kommuner med ett litet bestånd är de mest ekonomiskt utsatta som bor i allmännyttan och risken för polarisering i samhället ökar. En annan konsekvens är att kraven på den enskilde att få ett hyreskontrakt avsevärt höjs. De nya bostäder som byggs riskerar att enbart vara avsedd för en resursstark målgrupp, även i Ramunderstadens nybyggnation.

Så mina frågor tilL Yvonne Persson blir därför;

– Tror du att det går att bedriva en affärsmässig samhällsnytta, det vill säga att bolagets ekonomiska nytta vägs mot den samhällsnytta som det innebär att man motverkar segregation och bostadsbrist?

– Om svaret är ja, är du då beredd att skriva in detta – affärsmässig samhällsnytta – i bolagets ägardirektiv?

– Om svaret är nej, vad skiljer då Ramunderstadens uppdrag från andra privata bostadsbolag?

Är det verkligen hårdare tag vi ska ha ? // Blogg från Björn Grip

Fredagens förmodade terrordåd i Stockholm skapade sorg, förstämning, men också sammanhållning och gemenskap bland människor i Sverige. Manifestationen dagen efter dådet var en stark samling för solidaritet och kärlek.

Den politiska debatten efteråt tog tyvärr en annan vändning. TV-programmet Agenda i söndags, som samlat partiledare från sverigedemokraterna, moderaterna och centern samt inrikesministern överträffade varandra i ropen på hårdare tag, snabbare och bättre verkställighet när det gäller personer som fått avslag på sina uppehållsansökningar.

Det ska sägas att inrikesministern Anders Ygeman försökte förklara att det finns en rättighetslagstiftning när det gäller att få sin asylansökan prövad. De rättsliga prövningarna måste få ha sin gång, och att det finns verkställighetshinder som gör att det inte alltid går att utvisa de som inte har fått uppehållstillstånd, försökte han hävda när främst SD- och moderatledarna argumenterade för snabbare procedurer och effektivare polisiärt arbete när det gäller verkställighet av utvisningar. Då har det ändå skickats åtskilliga tusen unga män, jag tror siffran 25-tusen nämndes, till Afghanistan det senaste halvåret.

Jag kan bara hoppas att det inte är personer som i likhet med mina vänner, inte har varit i Afghanistan sedan tidig barndom utan befunnit sig i Iran eller Pakistan eftersom föräldrarna flytt från inbördeskrigets inferno i Afghanistan. som skickas iväg. Skulle Reeza, och många med honom, ha skickats tillbaks hade det inte funnits någon släkting eller anhörig som kunde möta upp eftersom dessa antingen finns i Iran eller lyckats få uppehållstillstånd i något europeiskt land. Konsekvenserna hade med stor sannolikhet inneburit att han blivit kanonmat. antingen för den afghanska regeringens militär eller i tjänst hos talibanerna.

Så ser situationen ut för de flesta flyktingar som jag känner. Och det börjar bli rätt många bekantskaper. För mig verkar ropen på tuffare tag kontraproduktivt. Jag kan inte låta bli att tänka på den manifestation för en human flyktingpolitik  som jag deltog i för några veckor sedan i Linköping. Vi var ett hundratal som stillsamt vandrade från Sankt Larskyrkan till Busstorget. Där ställde vi oss i en ring, och alla fick chansen att säga några ord i en raspig högtalare. Många, främst flyktingungdomar gav gripande inblickar och starka vittnesmål som borde vara starka argument för uppehållstillstånd. Jag minns särskilt en pojke, som pendlade mellan vädjande förtvivlan och vrede – snälla, gör mig inte till självmordsbombare eller terrorist, var hans slutkommentar innan han bröt samman, och lämnade mikrofonen vidare.

Jag kan inte låta bli att tänka på denna incident i samband med fredagens terrorhandling. Hur många förtvivlade unga män finns det idag, som pendlar mellan hopp och förtvivlan, som väntar i flera år, som är på väg in i samhället, som gör allt för att integreras, som tar skitjobb till dålig svart betalning för att kunna klara sig när kommunerna har släppt sitt stöd?

Jag vill avsluta med att citera ett facebookinlägg från Daniel Sestracic, vänsterpartistisk riksdagsledamot:

– Tänk om statsmakterna istället för strängare asyllagstiftning och snabbare avvisningar kunde säga; vi ska se över den stränga asyllagstiftningen som driver människor till desperation och förtvivlade handlingar och vi ska anta en marschalplan för att skapa ett jämlikare och tryggare samhälle. Vi vet ju att detta är en väg som står emot desperation och vansinnesdåd.

 

// Björn Grip 

 

1 2 3 65

RSS Andra evenemang på orten

  • Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.