Vänsterpartiet Söderköping

Arkiv

Vår förstasida

Skriv in din e-postadress här så får du varje nytt inlägg i Vänsterpartiet Söderköpings blogg sänt till din e-postadress.

Gör som 6 andra, prenumerera du med.

Sortera inlägg

Vad bör vara kommunens ansvar ? Blogg från Björn Grip

På onsdag i nästa vecka ställer jag en interpellation till kommunstyrelsens ordförande Anders Bevemyr (s), angående vad som bör vara kommunens ansvar när det gäller ensamkommande flyktingungdomar. Bakgrunden är att det numera finns pojkar som antingen fått sin ålder uppskriven eller faktiskt nått 18-årsgränsen, då kommunens ansvar för barnen formellt upphör om man inte redan fått uppehållstillstånd.

Det innebär att vi numera har ungdomar som flytt hit, som väntar på besked om uppehållstillstånd och som under tiden har fått stöd och hjälp med boende, fickpengar, skolgång och andra integrationsåtgärder av kommunen, föreningslivet och enskilda. Detta har fungerat väl, trots de hemska minnen från flykten som många pojkar bär på.

Nu verkar det som kommunen har bestämt att avbryta integrationen vid 18 år oavsett att beslut om uppehållstillstånd ej fattats av Migrationsverket. Detta är en process som kan ta lång tid, mer än ett år. Till detta kommer eventuella överklaganden och slutligen beslut om avvisning, allt som allt får man räkna med att det definitiva beslutet kan dröja mer än två år. Om beslutet blir positivt eller negativt är ett lotteri där oddsen är fifty-fifty.

Jag skulle kunna förstå om 18-årsgränsen tillämpades om utredning och beslut tog mindre tid och i princip alla fick avslag. Så är emellertid inte fallet. Som det nu fungerar innebär det att en välfungerande integration avbryts, för att sedan behöva återupptas igen för åtminstone hälften av ungdomarna, d v s den hälft som sannolikt får uppehållstillstånd. Den andra hälften kan för närvarande heller inte avvisas. De flesta  är afghaner, men har inte växt upp i landet och får inga afghanska pass. Landet vill inte ta emot dessa ungdomar. Så även för dessa ungdomar borde det vara rimligt att man låter studier och annan integration fortsätta i kommunen  istället för ett alternativ som innebär en torftig sysslolöshet och evig väntan i någon av Migrationsverkets lokaler.

Därför frågar jag Anders Bevemyr (s):

– Är du beredd att utsträcka kommunens ansvar för flyktingars boende, ekonomiskt bistånd, skolgång och andra integrationsåtgärder tills dess utredningar om uppehållstillstånd och överklagandeprocess efter eventuellt negativa beslut slutgiltigt är avgjord.

Ett positivt svar borde vara givet av såväl humanitära som ekonomiska skäl.

Björn Grip.

Kors i taket… Blogg från Björn Grip

Det verkar som oppositionen i sin helhet – från vänsterpartiet till den borgerliga restalliansen – ytterligare en gång gör samma bedömning i en viktig politisk fråga. Denna gång gäller det den knepiga idén från den styrande majoriteten att göra om äldreboendet Stenbrinken i Sankt Anna till flyktingboende.

Jag vill varna för detta. Under början av 1990-talet bodde jag i Bona, en ort norr om Motala med ett stort institutionsboende ursprungligen byggt för internering av ”vanartiga gossar” i början av 1900-talet. Detta var ett bristfälligt boende som Migrationsverket hade köpt upp, och situationen för dessa flyktingar från Irak och lite senare från förutvarande Jugoslavien skapade många problem. Även om boendet var dåligt var det framför allt sysslolösheten som var problemet.

Om Stenbrinken blir flyktingboende finns risken att vi får samma problem. Hur ska de personer som hamnar 3,5 mil utanför tätorten kunna ta sig till Söderköping för att kunna gå på svenskundervisning? Man ska rentav ta sig till Norrköping, eftersom vår kommun beklagligt nog lagt ner SFI-undervisningen! Arbetsförmedlingen finns också i Norrköping. Kontakten med socialtjänsten kräver resor in till tätorten. Kollektivtrafiken har dragits in. Skulle man lyckas återinföra någon form av trafik är det fortfarande långa resor och mycket förspilld tid som det är fråga om.

Nä, det är stor risk att det  inte kommer att fungera, därom är Ingalill Östlund och undertecknad överens om. Vad bör då göras? Bostadsproblemet är besvärligt, men det finns exempel från andra kommuner som löst situationen med enklare modulhus. Om detta görs som en typ av ungdomsboenden – alltså inte enbart för flyktingar – kan man undvika etnisk segregering och samtidigt relativt snabbt få till stånd fler lägenheter. Antalet flyktingar som beräknas komma hit är svårbedömt, men även om det är sagt att det ska handla om familjer, så lär det dröja innan familjerna i sin helhet kan komma hit. Det blir alltså fortsatt fråga om förhållandevis unga män, med en stark vilja att försöka ordna för sig och en kommande familjeåterförening.

Risken är dock stor att isoleringen, bristen på sysselsättning, möjligheter till förkovran och möjlighet till arbete försvinner allt mer i fjärran. Och situationen underlättas inte om man sitter isolerad på landet, med ont om pengar, och utan det nödvändiga stöd som ändå går att få inne i Söderköping.

Det tycks som om såväl vänster- som högeroppositionen än en gång gör likartade bedömningar i en central politisk fråga. Beklämmande dock att oppositionsledaren Ingalill Östlund inte med ett ord noterar detta.

// Björn Grip

Årsmötenas tid ….. Blogg från Björn Grip

När detta skrivs avlöser årsmötena varandra i folkrörelsesverige. Dessförinnan har valberedningar slitit sina hårtestar för att hitta människor som är beredda att åta sig styrelseuppdrag, och engagera sig för de ändamål som föreningen eller organisationen är till för. Det har emellertid blivit allt svårare för valberedningarna att hitta folk som är villiga att åta sig styrelseuppdrag. De medlemmar som bevistar årsmötena och andra möten blir allt färre och allt äldre. Är det så att den stolta tradition av ett starkt föreningsliv som präglat Folkrörelsesverige är på väg att urholkas?

Det är tråkigt att konstatera, men svaret är troligen ja. Verkligheten har nog också accelererat sedan 1990-talet då problemet började uppmärksammas. Ett exempel redovisades i senaste numret av den utmärkta fackliga veckotidningen Arbetet. Anslutningsgraden till de fackliga LO-förbunden har minskat från 80 till strax över 60 procent under åren från början av 1980-talet och fram till 2015. Samma minskning har inte konstaterats inom TCO- och Sacoförbunden, utan där är organisationsgraden oförändrad.

Detta är viktigt att uppmärksamma. De som bäst behöver organisera sig och få stödet genom att finnas med i fackliga organisationer gör inte detta längre, och många fackklubbar har lagts ned. Samma trend finns i det övriga förenings- och organisationslivet. Det är den välbeställda medelklassen som befolkar idrottsföreningar, studiecirklar och andra ideella verksamheter. Arbetarklassen har checkat ut.

De som ändå är aktiva håller på i färre år. Man är l aktiv i fotbollsklubben eller ridskolan till exempel, under de år då barnen vill idrotta. När barnen slutar, slutar också föräldrarna. De, ofta manliga ledare, som förr drog ett stort ideellt lass, finns i allt mindre utsträckning. Det finns allt mera sällan – som i min ungdom, en Sverker – som gjorde allt från att plocka fram pingisborden till att organisera domarkurser och rekrytera ledare.

Vad beror detta på? Vad är det som har hänt? Sverker, på 1960-talet, levde för sitt IFK, och hade ingen familj. Andra ledare hade stöd av en fru som skötte allt arbete på ”innerplan” både när det gällde familjen som föreningen. Idag finns inte det stödet. Både män och kvinnor är heltidsarbetande. Tiden räcker inte till för det ideella arbetet.

Förvärvsfrekvensen har ökat, och ligger enligt färska siffror på 82,5 procent, vilket är unikt högt och får alla såväl ekonomer, som ledarskribenter och politiker att jubla och slå sig för bröstet. Samtidigt bekymrar sig samma opinions- och beslutsfattare över att ”civilsamhället” tynar bort.

Tänk om fler än vi vänsterpartister kunde dra den logiska slutsatsen av detta och besluta sig för att införa trettiotimmarsvecka som norm för heltidsarbete!

// Björn Grip

Stärka kommunenes varumärke….. floskler…

På senaste kommunstyrelsen fanns ett ärende som handlar om att stärka kommunens varumärke. Till ärendet hör också förslaget att ”stärka kommunens arbetsgivarvarumärke”. Jag vet inte om det bara är jag, men jag blir alltid illa till mods när jag hör den här typen av uttryck..

För några år sedan kom en bok som heter ”Corporate Bullshit”. I boken samlar författaren uttryck som används inom näringslivet och som fått spridning och blivit floskler och nu används i alla möjliga olika sorters sammanhang. ”Att stärka kommunens arbetsgivarvarumärke” ser jag som en typisk sådan floskel.

Vad menar man då med när man säger att man vill stärka kommunens arbetsgivarvarumärke? Ja, förmodligen så vill man först och främst att kommunen ska uppfattas som en arbetsgivare. Och kommunen är ju också mycket riktigt en arbetsgivare, visst kan det vara rimligt att lyfta fram den rollen lite mer, det tror jag också. Men varumärken handlar om något mer än så. Jag tror att man när man pratar i termer av varumärken är angelägen om att kommunen uppfattas positivt, eller att kommunen associeras med något som är positivt värdeladdat. Och det här är det luriga med varumärkesbyggandet – det är fluff. Det viktiga är inte innehållet, det viktiga är hur det uppfattas.

Finns det då något annat sätt att uppfattas som en bra arbetsgivare? Ja, att faktiskt vara en bra arbetsgivare skulle ju kunna vara ett sätt. En bra arbetsgivare blir kommunen genom att bestämma sig för att prioritera arbetsmiljöfrågor och koppla resurser till det arbetet. Det finns inget annat sätt som jag ser det.

En bra arbetsgivare har inte delade turer. En bra arbetsgivare har inte höga sjukskrivningstal och låg anställningsgrad. En bra arbetsgivare har inte medarbetare som uppger att de känner sig överkörda.

Vill man fylla varumärket med innehåll finns det mycket att jobba med.

// Malin Östh

Körkort – en fråga om jämlikhet. Blogg från Björn Grip

Körkort är en dryg utgift. Det kostar runt 500 kronor för 40 minuters övningskörning på bilskola. Många ungdomar, eller deras föräldrar får punga ut med femhundra spänn för både tjugo och trettio övningstillfällen a 500 kr och en sammanlagd kostnad som för många kan överstiga 20-tusen kronor för körkortsbeviset. Samtidigt är detta en helt nödvändig kompetens för att få anställning i många jobb. Häromsistens, när jag tittade på kommunens hemsida, såg jag att körkortet var ett krav för att kunna få jobba som vikarie eller på timmar inom kommunens vård- och omsorgstjänster under sommarsemestern. Och jag vet sen tidigare i mitt gamla jobb som studievägledare, att det är ett vanligt krav. Den som tvivlar kan gå in på arbetsförmedlingens hemsida och kolla jobbannonserna.

Stefan Löfvén, statsministern, lyfte också detta problem, med dyra körkort som ett hinder för arbete, under förra valrörelsen. Han lovade att återkomma med en reform under mandatperioden. Hittills har det varit tunt med konkreta förslag. Dock ska sägas att vänsterpartiets Ulla Andersson lyfte frågan i samband med budgetdiskussionerna med regeringen förra våren. Om jag minns rätt mynnade det hela ut i en utredning som ska ta reda på om det kan vara en möjlighet för ungdomar att kunna ansöka om studielån för att genomföra körkortsutbildning.

Ulla Anderssons idé kan vara en väg, även om jag är rädd för att många ungdomar tvekar att ta studielån redan under gymnasieåren. Jag skulle önska ett betydligt mera radikalt förslag, nämligen att det skapades förutsättningar att erbjuda körkortsutbildning inom ramen för gymnasiekolan. Det skulle öka möjligheterna betydligt för ungdomar att bli anställningsbara och därmed deras chanser att komma ut i arbetslivet.

I väntan på att det händer något i regering och riksdag behöver man inte sitta med armarna i kors i en kommun, tycker jag. Därför skrev jag tillsammans med min fullmäktigekamrat, Malin Östh, en motion i frågan. Den mynnar ut i följande förslag:

Att kommunförvaltningen får i uppdrag att utreda följande:

– att gymnasieskolan tilldelas resurser för att köpa in ett mindre antal begagnade bilar som kan användas för mängdträning som stöd vid elevers körkortsutbildning,

– att gymnasieskolan organiserar och finansierar driften av bilarna, eventuellt i samband med ideella organisationer,

– att läxläsningsstöd ges vid inläsning av körkortsteorin, samt

– att ett antal stipendier beviljas elever som vill påbörja körkortsutbildning.

Idén bygger på att det finns människor i civilsamhället som är beredda att ta ett ansvar för att fungera som handledare för den mängdträning som körkortsaspiranten behöver skaffa sig. Detta är en nödvändighet för att kunna begränsa antalet dyra körkortslektioner. Många föräldrar har ju erfarenhet och övningskört när man ställt upp för sina egna ungdomar. Jag är övertygad om att det skulle vara möjligt att rekrytera ett antal handledare även för andra ungdomar, likaväl som det finns människor som ställer upp med läxläsningshjälp och som stöd på språkcaféer.

Jag hoppas också att det skulle vara möjligt att organisationer som Rotary, Lions och andra kan vara intresserade av att bidra, antingen genom att ta ansvaret för en övningsbil och försäkringar av denna, eller genom att inrätta stipendier för körkortssugna gymnasieungdomar.

Det skulle vara spännande att höra såväl vad dessa organisationer har att säga, liksom de engagerade människor som bidragit med ideella instatser, inte minst i det viktiga integrationsarbete som Söderköping har blivit känt för nationellt. Visst finns ni därute, som vill bidra för att stödja ungdomar att bli lättare anställningsbara genom att ta körkort!

Björn Grip

Ensamkommande barn vårt ansvar ? Blogg från Björn Grip

Rubriken är hämtad från Aftonbladets ledarsida 16 februari. Bakgrunden är det krismöte som barnombudsmannen (BO) kallade till i onsdags, 15/2.  Ledarskribenten beskriver hur myndigheterna famlar efter lösningar hur man ska lösa den depression som många afghanska flyktingungdomar upplever just nu.

– Det är asylprocessen som traumatiserar barnen. Vi skickar tillbaka trasigare ungdomar än när de kom. Det är allt från åldersuppskrivning, att man måste bevisa hur gammal man är, till att asylprocessen tar flera år.

Den person som citeras i ledaren heter Kinna Skoglund, från organisationen ”Vi står inte ut”. Hon vet vad hon talar om eftersom hon dagligen arbetar med självmordsbenägna ungdomar.

På facebook skriver vänsterpartiets ledamot i socialutskottet, Karin Rågsjö:

– Haft möte med socialutskottet om situationen för ensamkommande flyktingbarn. Fyra självmord och alldeles för många självmordsförsök och unga som funderar på att ta sina liv. Det handlar om en sak; oro och ångest för att inte få stanna.

Hon fortsätter med att beskriva ett stort engagemang bland myndigheter och Sveriges kommuner och landsting (SKL), där många bra saker tas fram för att på kort sikt möta ångesten barn ungdomarna. Men hon säger också att regeringen, med stöd av SD och moderaterna lägger problemen i knät på kommunsektorn, trots att grundproblemet handlar om regeringens asylpolitik.

Grundproblemet är en orimlig asylprocess, och en felaktig bedömning av säkerhetsläget. Konsekvensen blir försämrade möjligheter att arbeta konstruktivt för integration i det svenska samhället.

Ingalill Östlund, liberalernas ledande företrädare, skrev bra i sin blogg häromsistens:

– Många killar har fått avslag på uppehållstillstånd och ska utvisas till Afghanistan. Fullkomligt vettlöst! Det finns inga som garanterar deras säkerhet (när dom kommer till Kabul, min anm). Just nu verkställs visserligen inga avvisningar dit…

Och så beskriver hon samma sak som jag tidigare också gjort, nämligen hur konsekvensen blir att pojkarna blir av med boende, ekonomiskt stöd, gode män m m. Ingen vet ju vad som händer i slutändan. Problemet är emellertid att man hamnar i en limbosituation, utan bostad, utan pengar uppryckt från en påbörjad integration, till i bästa fall något boende i Migrationsverkets regi någon helt annan stans.

Ingalill berättar också att liberalernas årsmöte skrev  brev till sin partiledning för att man ska göra något åt denna eländiga situation.

Själv ska jag, tillsammans med några unga afghanska kompisar, träffa Jonas Sjöstedt, vänsterpartiets partiledare,  som kommer till Motala på måndag 20/2. Gissa vad vi ska ta upp med honom!?  Asylprocessen förstås, det måste bli en ändring, och det fort.

1 2 3 63

RSS Andra evenemang på orten

  • Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.