Maten till äldre har blivit en följetong i vår kära grannstad, Norrköping. I dagens lokalblad får Kerstin Hildebrand (v), ordförande i vård- och äldreomsorgsnämnden, klä skott för missförhållandena.
Maten som upphandlats lever inte upp till kraven.

Det visar sig att näringsinnehållet är i vissa fall otillräckligt, maten ser oaptitlig ut och bedöms i några fall vara otjänlig som människoföda. Heder dock till social- och äldrevårdsnämnden som gjort en ordentlig undersökning!

Matproducenten från Sala – av den djupfrysta och portionsförpackade maten – beklagar det hela. VDn lovar att snabbt rätta till misstagen.

Jag förstår att han är spak, det handlar om ett gigantiskt antal portioner – bara här i Östergötland levereras förutom till Norrköping också till Motala och Finspång. 

Ska rika människor i nord fortsätta att förbruka resurser motsvarande flera planeter, medan miljarder fattiga människor i syd bara leva på 1 dollar om dagen?
Nej, det är inte rimligt och Vänsterpartiet vill istället ha en värld byggd på miljörättvisa.

Miljö- och klimatfrågor är intimt kopplade till klass och kön. Idag är det världens rika som utarmar jordens resurser och orsakar klimatförändringar. USA:s invånare släpper ut ca 20 ton koldioxidekvivalenter/person.

I Bangladesh är motsvarande siffra 0,5 ton CO2e/person. Sveriges invånare släpper ut 6 ton CO2e/person, vilket är bra mycket mer än i Kina (4,5 ton/person) eller i Indien (2 ton/person).

Men det är dessutom så att utvecklings­länderna kommer att få bära 75-80 procent av klimatför­ändringarnas skador och kostnader. Och 70 procent av världens fattigaste människor är kvinnor. 

Vi anser att trafikplanen för Söderköping – i huvudsak – är väl genomarbetad men vi har en del förslag till förändringar, och som vi ser det, förbättringar av trafikplanen.

Oskyddade trafikanter, alltså gående och cyklister, har i denna plan fått ett eget avsnitt och det tycker vi är bra.

I trafikplanen finns det något som benämns gångfartsområden – det är vissa gator,  där gående har företräde före bilar och annan trafik – där vill kommunen har en hastighet på 30km/ tim.

Vi anser det är nödvandigt med en lägre hastighet, 20 km/tim, och att teniska åtgärder måste till för att hastigheten verkligen ska kunna sänkas i innerstaden.

Skönbergagatan bör precis som Storgatan vara avstängd för trafik. Endast behörig trafik bör få trafikera delen fram till Nybrogatan. Vid Hagatorget bör också bara behörig trafik tillåtas och rundfarten för bilar tas bort.

Vissa parkeringar är olämpliga ur trafiksäkerhetssynpunkt. Det gäller framförallt de snedställda parkeringarna på Skönbergagatan och vid ICA (mitt emot posten )

Parkeringsplatserna på Bjeilkegatan bör dras in igen mot norra sidan och gatan öppnas för trafik i båda riktningarna. På höger sida bör det vara en gång- och cykelväg. För att ge plats åt detta måste antagligen de nysatta träden tas bort.

I samband med detta vill vi framhålla att vi anser att i de fall gatorna är enkelriktade ska detta inte gälla för cykeltrafikanter. Det ska gå att ta sig fram genom staden med cykel utan att riskera andras eller sitt eget liv. Planskilda cykelvägar bör naturligtvis anläggas där det går. Söderköping kan och ska vara en cykelstad, anser vi.

 Dessutom efterlyser vi säkrare avstigningsplatser vid Storängen och vid andra skolor.

För kommunerna har detta bland annat inneburit minskade skatteintäkter och stigande arbetslöshet.
Statsbidragen har också minskat och efter valåret uteblir de helt. I detta läge är det viktigt att kommunen själv agerar.

Vänsterpartiet noterar att den borgerliga majoriteten  åtminstone avstått från att lägga förslag om skattesänkningar, vilket är en seger för förnuftet. Vi menar dock att det krävs en skattehöjning för att någorlunda klara verksamheterna, ingångna löneavtal och de avtalspensioner som kommunen har gjort åtaganden om med de fackliga organisationerna. Vi föreslår således en skattehöjning med 30 öre, dels för att motverka den ekonomiska krisens verkningar och därigenom upprätthålla såväl välfärden som att undvika uppsägningar. Men också för att göra det någorlunda troligt att kommunen ska kunna klara ingångna löneavtal och pensioner. 

Efter mer än 20 år som ledande kommunpolitiker har Marja Bergström tackat nej till att ytterligare en mandatperiod vara partiets ledande företrädare.

Vänsterpartiet i Söderköping har nu klar sin kommunfullmäktigelista.

Nytt första namn på kommunlistan blir partiföreningens ordförande, Bernt Schneider. Bernt är till vardags arbetsförmedlare och "coach" i Norrköping.

Efter mer än 20 år som ledande kommunpolitiker har Marja Bergström tackat nej till att ytterligare en mandatperiod vara partiets ledande företrädare. Hon kvarstår dock på listan.

Listans nio första namn ser ut som följer:

1. Bernt Schneider, arbetsförmedlare

2. Christina Larsson, socialarbetare

3. Marja Bergström, journalist

4. Björn Grip, folkhögskollärare

5. Anders Nyhlén, konsthantverkare

6. Birgitta Malm, lågstadielärare

7. Pia Ingham, egen företagare

8. Soile Merilä, förskollärare

9. Gunilla Zachrisson, biomedicinsk analytiker

En delegation bestående av Mr Mncedisi Sitoto, Mrs Nomzikazi och Ms Nomvuselelo Tontsi, alla aktivia inom ANC´kom till Vänsterpartiet 14 september för ett intressant seminarium i Stinsen.

Hur kan vi i Söderköping ta lärdom av valarbetet inom ANC, kan vi få tips och ideér från arbetet i sydafrika, då det gäller att engagagera boende i samhällsfrågor, rättigheter likväl som skyldigheter för att tillsammans få ett fortsatt bra samhäller att bo och verka i. Det var några frågor som klyuftes under kvällens seminarium, som gav många nya och intressanta delar attt fortsätta arbeta med i kommande valrörelse, likväl i vårt löpande politiska arbete. Vad är ANC, historia. ideologi m.m.

Nedan kan du läsa allt om detta, taget ur uppslagsverket Wikipedia

African National Congress (ANC) är ett socialdemokratiskt parti i Sydafrika. Det bildades som en politisk organisation den 8 januari 1912 under namnet South African Native National Congress (Sydafrikanska usprungsbefolkningens nationalkongress). Bland de tidiga förgrundsfigurerna fanns Pixley ka Isaka Seme. Man bytte till sitt nuvarande namn 1923.

ANC:s målsättning var utökade rättigheter för de svarta och man manade alla sydafrikaner att glömma skillnaderna mellan varandra och skapa en gemensam organisation. 1947 breddade man sin bas genom att alliera sig med Natal Indian Congress och Transvaal Indian Congress.

Ideologi

Socialdemokratiskt parti.Som är med i Socialistinternationalen^[1] De vill minska de socialaoch ekonomiska skillnaderna i landet som i deras tycker är en rest från apartheid tiden.De gäller frågor som jobb, bostäder och land.Deras ideologisktales män Joe Slovo, Joel Netshitenzhe och Tshilidzi Marwala före språkar också att de är viktigt att minska arbetslöseten i arbetarklassen för att öka köpkraften i landet och på så sätt stödja ekonomin.^[2][3][4]

Historia

Fredlig kamp mot apartheid

Apartheid infördes i Sydafrika 1948 när National Party, som främst samlade afrikaaner, kom till makten. Det innebar bland annat att lagar om var man fick bo skärptes och att politiska aktiviteter begränsades.

ANC inspirerades vid denna tid av Mahatma Gandhi och genomförde 1952 omfattande ohörsamhetskampanjer och icke-våldsdemonstrationer mot förtrycket. Kampanjen avblåstes när regeringen förbjöd protestmöten.

1955 antogs Frihetsstadgan som blev ANC:s grundläggande dokumentet. I denna deklarerade man sitt mål att avskaffa apartheid, ge lika rättigheter åt alla raser och införa ett socialistiskt Sydafrika. Året därefter arresterades 155 ANC ledare. Rättegången slutade med frikännande fem år senare.

En grupp bröt sig ur ANC 1959 på grund av man orienterat sig bort från afrikansk nationalism. Dessa grundade Pan Africanist Congress (PAC).

När regeringen införde passlagar som krävde att svarta bär ID-kort när de rör sig i vita områden företog PAC demonstrationer. Polisen svarade med att öppna eld mot dem 10 000 demonstranterna och 67 personer dog. I efterdyningarna av Sharpevillemassakern förbjöds både ANC och PAC.

Väpnad kamp och terrorism

ANC:s ledare Albert Lutuli tilldelades Nobels fredspris för sin icke-våldskamp 1960. Kort därefter beslöt emellertid ANC att gå in för väpnad kamp. En väpnad gren, Umkhonto we Sizwe (Nationens spjut) upprättades 1961 av bland andra Nelson Mandela. Året därpå arresterades Nelson Mandela, Walter Sisulu med flera ANC-ledare och dömdes 1964 för terrorism till livstids fängelse på Robben Island.

Till en början inriktade man sig på attacker och sabotage mot myndigheter och strävade efter att minimera blodsutgjutelse på civila. Så småningom övergick man dock från gerillastrid till terrorism. I juni 1985 sade ANC-ledaren Oliver Tambo att gränsen mellan mjuka (civila) och hårda (militära och industriella) mål kommer att försvinna när konflikten trappas upp. Mjuka mål hade då redan länge attackerats, med attentat mot varuhus, nöjescentra, restauranger med mera. Man mördade också strejkbrytare och andra som betraktades som kollaboratörer, vanligen genom den så kallade halsbandsmetoden. Hundratals svarta dödades på detta sätt. I väst hade man vid denna tid en annan bild av ANC och Winnie Mandela chockerade många när hon sade att "med våra tändsticksaskar och halsband skall vi befria detta land." Nelson Mandela har senare medgett att man bröt mot mänskliga rättigheter. ANC klassificerades som en terroristorganisation, inte bara av Sydafrikas regering utan av de flesta västeuropeiska länder.

ANC hade baser i grannländerna Botswana, Mozambique och Swaziland. Ett utbildningsläger fanns i Tanzania där sedan 1977 sydafrikaner fick utbildning i stadskrigföring av experter från IRA, med KGB som organisatör. Antalet gerillasoldater uppgick i mitten av 80-talet till mellan 8 000 och 10 000, men endast ett hundratal befann sig samtidigt i Sydafrika. Vapen fick man från Östtyskland och Sovjetunionen.

Den sydafrikanska regeringen, för sin del, dödade ANC-aktivister och angrep eller bombade ofta dess baser.

I mitten av 80-talet hade de svarta i kåkstäderna radikaliserats så att ANC kunde påräkna ett folkligt deltagande i den väpnade kampen. Samtidigt innebar det att man inte hade förutsättningar att i detalj kontrollera våldet. Upptrappningen av konflikten syns i ökningen av attacker från 44 1984 till 136 1985. Sammanlagt hade 80 personer dött i ANC:s attacker mellan 1976 och 1986, varav hälften vita. Därtill kommer de hundratals mördade "kollaboratörerna". Offren för regeringens aktioner uppgår till tusentals. I Zimbabwe dödades under den sju år långa frihetskampen 30 000 människor, varav 450 vita. Kampen i Sydafrika var med andra ord inte lika intensiv.

Förhållande till kommunismen

Det har inte varit någon hemlighet att det finns ett starkt kommunistiskt inslag i ANC, men dess omfattning har varit omstridd. Sydafrikas regering uppgav att 23 av de 30 medlemmarna i ANC:s nationella exekutiva kommitté "har haft eller har någon typ av anknytning eller medlemskap i det sydafrikanska kommunistpartiet." Sydafrikas främste akademiske expert på ANC, Tom Lodge, uppskattade antalet kommunister i kommittén till 13, men sade att det är svårt att säga exakt. Bland dessa kommittémedlemmar återfanns Joe Slovo som var ordförande i det moskvatrogna Sydafrikas kommunistparti (SACP) och därtill tredje man i befälsgrad i Umkhonto we Sizwe. ANC har, liksom SACP, backat upp Sovjets invasion av Tjeckoslovakien och Afghanistan och till den stående retoriken har hört att tala om USA som en imperialistisk makt.

SACP såg som sin roll att verka i ett folkfrontssamarbete med ANC som skulle bana väg för ett Sydafrika under kommunistiskt herravälde. Men även om det fanns ett starkt gensvar för kommunismen i Sydafrika – stimulerat av regeringens antikommunistiska retorik – så var den ideologiska medvetenheten ofta ytlig, och med Sovjetunionens sammanbrott gick luften ur kommunismen och de moderata krafterna fick större utrymme. Nelson Mandela visade inte heller något större intresse för denna ideologi. Under rättegången 1964 sade han att kommunistpartiet är "den enda politiska grupp som är beredd att samarbeta med afrikanerna i deras kamp för att uppnå politiska rättigheter." Regeringsansvaret skulle också komma att verka i Demokratisk Socialistisk riktning.

I regeringsställning

Ett valkontor för ANC i Kapstaden.

Under 80-talet avvisade ANC förhandlingar och krävde villkorslös kapitulation. I slutet av årtiondet befann man sig i en ny situation. Det finansiella stödet från öststaterna upphörde samtidigt som Pieter W. Botha efterträtts av F.W. de Klerk som Sydafrikas president. Denne var beredd till långtgående eftergifter. När ANC blev mer försonligt inställda och gick med på att diskutera konstitutionell uppgörelse legaliserades organisationen (liksom PAC) den 2 februari 1990. Nelson Mandela frigavs den 11 februari samma år efter 27 år i fängelse och delade makten med de Klerk under en övergångsperiod mellan folkomröstningen bland vita 1992 som avslutade apartheid och de allmänna valen 1994 där alla raser hade rösträtt.

I valet 1994 bildade ANC en allians med kommunistpartiet och Congress of South African Trade Unions (COSATU). Man fick 62 % av rösterna och Nelson Mandela blev Sydafrikas president. Han satt en period och efterträddes 1999 av Thabo Mbeki. ANC har fortsatt att dominera Sydafrika, endast i västra Kapprovinsen har det (huvudsakligen vita) Nya Nationalistpartiet (NNP) hållit ställningarna till 2004 och i Kwa-Zulu Natal har man under tio år samregerat med Inkhata Freedom Party (IFP) då inget parti fick ensam majoritet.

ANC och NNP bildade en koalition inför valet 2004 och sedan NNP upplöstes året därpå övergick dess parlamentsledamöter till ANC. Samma år vann ANC valet i Kwa-Zulu Natal och behärskar därmed ensamt alla Sydafrikas tio provinser.

Kontroverser

Alliansen med SACP och COSATU började knaka i fogarna kring 2001, då ANC gick in för en mer marknadsliberal politik. Missnöje har också gett sig till känna med den tysta diplomatin visavi Zimbabwe, liksom med programmet Black Economic Empowerment som anses gynna ett fåtal i den svarta eliten istället för den fattiga majoriteten.

Ytterligare påfrestningar för alliansen utgör turerna kring Jacob Zuma. Denne avskedades från posten som vicepresident av president Thabo Mbeki 2005 på grund av anklagelser om korruption. Zuma kvarstod dock som ANC:s vice ordförande och har, som en mer vänsterinriktad kandidat än Mbeki, ett starkt stöd inom ANC och dess allianspartners. Konflikten har fortsatt med spionanklagelser. I december 2005 anklagades Zuma för våldtäkt. Zuma, som var ordförande i det nationella Aids-rådet, hade oskyddad sex fast han var medveten om att flickan var HIV-positiv men ursäktade sig med att han tog en dusch efteråt. Han nämns i alla fall som ett starkt kort inför presidentvalet 2009. ANC har också skakats av andra korruptions- och sexskandaler.

ANC:s partiledare

• 1912 – 1917 John Langalibalele Dube
• 1917 – 1924 Sefako Mapogo Makgatho
• 1924 – 1927 Zacharias Richard Mahabane
• 1927 – 1930 Josiah Tshangana Gumede
• 1930 – 1936 Pixley ka Isaka Seme
• 1937 – 1940 Zacharias Richard Mahabane (2x)
• 1940 – 1949 Alfred Bitini Xuma
• 1949 – 1952 James S Moroka
• 1952 – 1967 Albert Lutuli
• 1967 – 1991 Oliver Tambo
• 1991 – 1999 Nelson Mandela
• 1999 – 2007 Thabo Mbeki

2007 – Jacob Zuma