Författare: soderkoping

De ”nya” Moderaterna har etablerat ett ”nytt” räknesätt. När Moderaterna räknar är resultatet relativt, ett plus ett behöver inte alltid bli två, det kan bli lite vad som helst, beroende på hur man räknar. Och viktigare ändå är hur siffrorna paketeras och saluförs. Moderaterna är en väloljad pr-maskin. Schlingmann, tidigare partisekreterare, har sagt att det som upprepas tillräckligt ofta blir till slut en sanning. Att partiets företrädare lyssnat till Schlingmanns evangelium är uppenbart. Moderaterna hävdar så ofta att det nu börjar kännas, inte som en sanning, utan som ett tics, att ”fler kommit i sysselsättning” under deras tid vid makten. Hur, undrar vän av ordning, kan de hävda en sådan sak när arbetslösheten, under samma period, stigit?

Moderaterna hävdar också att höjd brytpunkt för statlig skatt är bra, och då inte bara för en liten elit utan för de stora grupperna; 1.7 miljoner svenskar skulle enligt Moderaterna tjäna på förslaget. Det finns numera många höginkomsttagare i Sverige, det är sant. Gruppen som tjänar hisnande 400 000 kronor eller mer har vuxit, men de är inte 1.7 miljoner, de är snarare cirka 840 000. För att komma upp i siffran 1.7 miljoner har Moderaterna inte bara räknat de som tjänar direkt på skattesänkningen utan även inkluderat alla som finns i närheten av höginkomsttagaren. Ett väldigt relativt sätt att räkna. Man brukar säga att det går att visa vad som helst med statistik, nu visar Moderaterna att det går att påstå vad som helst, med siffror.

Moderaterna struntar i att redogöra för hur de räknar, här finns ingen transparens. Det som låter så bra är inget annat än falsk matematik, en manipulation med siffror. Med samma falska matematik blir Borgs senaste budget ”en satsning” när den i själva verket innebär nedskärningar i offentlig sektor, minskad välfärd och minskad trygghet.

I Sverige finns en offentlighetsprincip. Offentlighetsprincipen finns där för att vi ska kunna granska makten. Det blir ett hot mot demokratin när makten inte låter sig granskas utan istället formulerar siffror med syfte att stärka sin egen sak och spela bort korten.

Ny logga till trots förblir Moderaterna de gamla Moderaterna. Bakom pr-maskinen finns samma gamla vanliga skattesänkarparti, partiet som vill öka klyftorna i samhället. Att skillnaderna ökat under Moderaternas tid vid makten, det finns det siffror som styrker. Låt dig inte luras utan leta riktiga siffror.

Malin Östh

                                      Vänsterpartiet Söderköping

Söderköpings Kommun har tagit beslut om att införa LOV. LOV betyder lagen om valfrihet. I Söderköpings kommun kommer införandet av lagen innebära att det blir möjligt för privata företag att starta verksamhet inom hemtjänstområdet. Den kommuninvånare som beviljats hemtjänst ska när lagen trätt i kraft kunna välja så kallad utförare. Valfriheten för kommuninvånaren ligger alltså i möjligheten att välja om det ska vara kommunens hemtjänst eller företag x som kommer för att till exempel städa eller leverera mat.

Lagen om valfrihet. Namnvalet är ingen slump, utan troligt är att lagen heter som den heter för att det har en positiv klang. Valfrihet låter trevligt men valfriheten och mängden aktörer betyder mycket lite i sig och säger ingenting om kvaliteten.

För att valfrihet ska vara så där positivt som det låter krävs att vi som ska välja kan göra genomtänkta och välgrundade val. Vi måste ha tillgång till information, vilket inte är det samma som reklam. Vi måste också orka och vilja samla in informationen, processa den och sedan göra vårt val.

I en valsituation inom välfärdsområdet tillkommer de speciella förutsättningar som råder just här.  Att behöva hjälp i hemmet kan inte liknas vid behovet av en ny elleverantör. Att ta emot hjälp hemma kan för vissa vara odramatiskt men för andra kan det vara svårt, integritetskränkande till och med.   LOV: ens förespråkare menar att kommuninvånarna sorterar bort de dåliga utförarna genom att ”rösta med fötterna”. Den som inte är nöjd med en utförare byter. Det är ytterst tveksamt om det faktiskt fungerar så. Det krävs mycket för att jag ska ifrågasätta den som hjälper mig i hemmet. Jag befinner mig, även om jag i sammanhanget kallas för kund, i en beroendesituation vilket gör det svårt att ifrågasätta och kritisera och troligtvis ännu svårare att säga upp någon och byta utförare, med allt vad det innebär.

Jag har tidigare bloggat om kundbegreppet, som jag inte tycker hör hemma inom vissa områden; offentlig sektor till exempel. Lagen om valfrihet är tydligt präglad av ett affärstänkande och omges av många ord och begrepp som ger fel signaler. Här finns ord som kundvalssystem, affärsmöjligheter och leverantör. Lagens förespråkare tycker också om att använda ordet ”tilläggstjänster” och menar då att de privata företag som utför hemtjänst även ska kunna erbjuda/sälja sådant som idag inte faller under hemtjänst och alltså inte är subventionerat. Om jag ”köper till” något extra, gräsklippning till exempel, måste jag stå för den kostnaden själv, men jag får använda rut-avdrag.

Köpta tilläggstjänster med rut-avdrag är inte det samma som kvalitetsförbättring. Köpta tilläggstjänster med rut-avdrag är istället bara ytterligare ett uttryck för den totala oviljan att hålla ihop samhället.

Mångfalden kan i sig inte vara målet – kvalitetssäkringen borde istället vara det centrala. Att jobba för bättre kvalitet behöver inte betyda att vi måste gå omvägen via marknaden. Vi kan göra mycket genom kvalitetsförbättringar och satsningar i egen verksamhet. Kvalitet ska vara något grundläggande, till för alla. Inte något du kan köpa till, med rut-avdrag, om du har råd. Välfärden ska byggas ut, inte monteras ned till ett minimum.

// Malin Östh

Socialnämnden i Söderköping går, så här halvvägs in i 2013, back cirka 5 miljoner mot prognostiserad budget. Alla undrar ju naturligtvis nu vad det här beror på. Spekulationens vågor går höga i nämnden. Kan förklaringen finnas i biståndsbedömningen? Kanske i personalpolitiken? I löneanspråken?

Är det bristande planering? Finns det något område vi missat att rationalisera?

Nej. För mig är svaret enkelt; nämnden går back för att budgetramen är för snäv eller uttryckt på annat sätt; nämnden kan inte hålla en budget som är så begränsad att den blir verklighetsfrånvänd.

Kommuninvånarnas behov bör vara  det som står i fokus för socialnämnden, behov som inte är statiska. Det kan till exempel handla om behov av hemsjukvård, hemtjänst, försörjningsstöd, en plats på behandlingshem eller en fosterhemsplacering. Det här innebär att socialnämnden ansvarar för en verksamhet som kan vara svårplanerad och som kan variera kraftigt, inte bara från år till år utan även från månad till månad. Det gör den svårbudgeterad. Nämnden baserar sin budgetram på tidigare års erfarenhet, men också till relativt stor del på prognoser, det vill säga kvalificerade gissningar. När nämnden uppskattar att det nästa år kommer finnas 750 stycken personer som är 80 år eller äldre och det sedan visar sig vara 780 stycken så får det konsekvenser. När antalet budgeterade hemtjänsttimmar inte matchar verkligheten får det också mycket konkreta konsekvenser. Konsekvenser för redan slimmade verksamheter, där alla gör sitt bästa att hålla en minimal budget.

Jag kan bara tänka mig frustration när man märker att det inte kommer gå i år heller. Budgeten spricker och det gör den, inte för att någon är ekonomiskt oansvarig, inte för att någon missat att genomföra några ”rationaliseringsvinster” utan det gör den för att prognosen krockat med verkligheten. Att år efter år jobba utifrån en allt för snålt tilltagen budget sliter på både personal och brukare. Det påverkar också kvaliteten.

Sedan 2006 har regeringen lagt 27 gånger mer på skattesänkningar än på den gemensamma välfärden i kommunsektorn. Dessa återkommande skattesänkningar är uttryck för en kortsiktig och oansvarig politik som blundar för de mycket konkreta behov som finns ute i kommunerna. Regeringen pratar plånboksfrågor medan kommunerna, som ansvarar för en stor del av välfärden, sliter med otillräckliga resurser och orimliga budgetramar. Sveriges kommuner måste börja våga se verkligheten sådan den är och anpassa sig därefter. Inte som idag, envist försöka anpassa verkligheten så att den ryms inom sifferexercisen.

Kommunerna har slitit med allt för små resurser allt för länge, att hålla sin budget har blivit det nya evangeliet. Att hålla sin budget är bra men att våga slåss för en budget som faktiskt möter behoven är bättre.

Malin Östh     .     Bernt Schneider

Vänsterpartiet i Söderköping

På senaste socialnämnden diskuterade vi ett policydokument.  Dokumentet innehåller på flera ställen ordet kund. Kunder är, utifrån användningen av ordet i dokumentet, alla de kommuninvånare som på ett eller annat sätt har någon kontakt med socialförvaltningen. Familjen med barn med funktionshinder i behov av en korttidsplacering är numera alltså en kund, likaså den som ansöker om färdtjänst, den som behöver behandling för missbruksproblem, den som nyss kommit hem från sjukhuset och behöver stöd i hemmet osv. osv.  Vi är alla potentiella kunder hos socialförvaltningen, kanske inte just nu, men ofta någon gång under livet.

Varför väljer man då att använda ordet kund? Förespråkarna menar att ordet leder tankarna i en positiv riktning. ”Kunden har alltid rätt” och ”kunden kan alltid välja att gå någon annanstans om kunden är missnöjd” vilket enligt den här retoriken skapar ett ansvar för kunden och i förlängningen ett proffsigare bemötande.

Att ordet kund letar sig in i fler och fler dokument och används av fler och fler aktörer kan vara ett uttryck för ambitionen att komma bort från institutionstänkandet, men är, enligt mitt sätt att se det, också ett tydligt tecken på näringslivets effektiva lobbyism. Vi lever i ett samhälle som översköljs av, det som vissa kallar corporate bullshit eller företagsfloskler.

Att kontakta socialförvaltningen ska inte liknas vid det som jag gör när jag köper en liter mjölk. Socialförvaltningen ska inte leka affär, socialförvaltningen ska utifrån de regler och lagar som styr verksamheten säkerställa en rättsäker, human och kvalitativ myndighetsutövning. En kund som har ett behov, till exempel behovet av att köpa en liter mjölk, kan alltid välja en annan aktör, COOP istället för ICA, om kunden av någon anledning skulle vara missnöjd. Kunden kan också välja att helt avstå från köp. Det är just här analogin haltar, en person som kontaktar socialförvaltningen kan ofta inte välja att avstå. Personen har ett behov och kanske ännu viktigare; rättigheter.

I dagarna har anställda på Försäkringskassan gått ut och larmat om en handläggning som de inte längre upplever som rättsäker. Enligt personalen så avgör slumpen allt för ofta vem som beviljas sjukpenning och vem som får avslag. Den slimmade organisationen med färre handläggare med allt för stor arbetsbelastning är en av förklaringarna men Försäkringskassans nya kundanpassning pekas också ut som en av orsakerna (Läs mer i Dagens ETC, 6/9-13).

Jag tror på en socialförvaltning som kan bedriva en verksamhet med hög kvalitet och ett gott bemötande utan att använda sig av kundbegreppet. Vissa delar av samhällslivet ska helt enkelt hållas fria från geschäft och köp- och säljretoriken.

Läs också ”Corporate Bullshit” av Lars Melin.

// Malin Östh