Författare: soderkoping

Mattias Ravander och Sten Lennqvist, pensionerad läkare, skrev häromdagen (NT Debatt 18/1) en artikel om vårdcentralen och det förväntade beslutet att denna ska läggas ner. Rubriken och ingresstexten, som förmodligen är skrivet av tidningens debattredaktör, är rimliga och ett stöd för alla de som vill ha kvar vårdcentralen. Det som stör mig är den övermaga attityden gentemot alla de 4 300 personer som engagerat sig och skrivit på protestlistor. Artikeln inleds med meningen:

• Debatten runt nedläggningen av Söderköping vårdcentral har kommit att framstå som en debatt mellan olika politiska ideologier och mellan företrädare och motståndare till privata vårdentreprenörer.

Jag vet inte vilken debatt som Ravander syftar på. Det jag vet, och deltagit i, är en framgångsrik insamling av namn för kravet att behålla Söderköpings vårdcentral, samt opinionsmöten vid två tillfällen där kravet har varit att ge nuvarande vårdcentralschef en tidsfrist för att kunna vända den ekonomiska utvecklingen och trygga en fortsatt primärvård för alla medborgare i Söderköping. Initiativtagare till denna opinionsbildning är enskilda personer, visserligen partiaktiva inom socialdemokraterna och vänsterpartiet, men dessa har varit väldigt noga med att driva frågan utifrån ett medborgarperspektiv och inte ensidiga partiståndpunkter.

Att försöka framstå som personer som står ovanför partiideologier och opinionsbildning måste betraktas som elitism och folkförakt. Att en pensionerad doktor inte förstår hur allvarligt detta är, må så vara. Men att Mattias Ravander, som själv är politiker och borde förstå bättre, inte har respekt för en folkopinion byggd på samhällsvärderingar som vill slå vakt om människors trygghet, det är beklämmande.

Björn Grip

Vårdcentralen kan räddas, är rubriken i dagens tidning (14/1). Bakgrunden till den hoppfulla rubriken är att  Anders Eksmo, kristdemokraternas ledamot i regionstyrelsen nu säger att han kommer att gå emot förslaget om nedläggning som kommer på regionstyrelsens bord den 3/2. Det har ju för någon dag sedan blivit känt, att regionens politiska ledning återtagit initiativet och bestämt sig för att lyfta bort delegationen från närsjukvårdsdirektören Monika Hagman.

Sonnie Knutling (s), och Malin Östh (v) har också sagt offentligt att man kommer att rösta emot förslaget om nedläggning om man får chansen att rösta. Det finns dessutom signaler om att fler ledamöter än dessa tre från Söderköping, kommer att rösta emot förslaget om nedläggning.

Rimligen har ”vår vårdcentral” en allierad i Valdemarsvik. Vi vet  att om en nedläggning skulle genomföras här i Söderköping kommer det att leda till konsekvener för Valdemarsviks vårdcentral. Hittills har en läkare bytt till Geria, som ju måste satsa på att nyrekrytera för att klara en förväntad ökad listning, med tusentals patienter. Hittills är det dock ett fåtal som listat om sig. Fortfarande är det 7 700 patienter som är listade vid den offentliga vårdcentralen i Söderköping. Det kan dock förväntas att en del av dessa vänder sig till Valdemarsviks vårdcentral om det trots allt blir en nedläggning i Söderköping. Vårdcentralen i Valdemarsvik riskerar alltså att få fler patienter i en redan ansträngd situation samtidigt som man blir av med läkare. Jag tror dock att den politiska ledningen i Valdemarsvik är uppmärksammade på problemen.

Det viktiga nu är att fortsätta opinionsbildningen. Vi får hoppas att ”aktionsgruppen”, med Elisabeth Petersson och Marja Bergström i spetsen orkar att fortsätta driva frågan ända till ett förhoppningsvis framgångsrikt slut!

// Björn Grip

Citatet i rubriken är min chef i en annan tid, P G Gyllenhammar. Under något år i början av 1970-talet jobbade jag på måleriet i Volvos fabrik på Torslandaverken och Gyllenhammar, ”Grynet” kallad, var VD. Vi var tiotusen jobbare, varav cirka 30 procent kom från annat land. Finnar, juggar, greker var de dominerande utländska grupperna. Det var ganska odramatiskt med invandrare, även om integrationen fungerade sisådär, trots PG:s visioner. Ungkarlsbarackerna för finnar och norrlänningar var ingen uppbygglig boendemiljö, och svenskkunskaperna var inte alltid de bästa.

Finnarna hade egna ´linor´, med finska basar och arbetsanvisningar och regler på finska. Dom ockuperade också personalutrymmets bastu! Jag försökte vid något tillfälle vara med i bastugänget. Dom var  dock inte  talträngda när jag kom in. Istället började man ivrigt att kasta vatten på laven. Värmen steg snabbt. Till slut var jag tvungen att ge upp. Väl ute hörde jag hur tungorna löstes och såväl prat som skratt hördes ut i omklädningsrummet. Dock förstod jag inte. Bastugemenskapen var också språkgemenskap – finska!

Annat var det med arbetskamraterna från Balkan. Tjejerna från Jugoslavien var trevliga, omtyckta och positiva. Deras arbetsvilja och beredskap att ta övertidspass var stor. Dom pratade också som regel bra svenska. Jag frågade vid något tillfälle om dom trivdes på jobbet. Själv gjorde jag nämligen inte det. Monotonin var förödande. Men svaren jag fick på min fråga om trivseln på jobbet var genomgående väldigt positiv. När jag frågade vidare vad det var som var bra, var svaret lönen. Egna pengar! Det var kanske inte vad jag hade tänkt att frågan handlade om, men såhär i efterhand förstår jag. Pengar gav oberoende och kanske lite guldkant i tillvaron. Viljan att skapa en bättre tillvaro för sig själv och sina närmaste är en stark drivkraft.

Detta förstod Pehr G Gyllenhammar. Volvo var tidiga att rekrytera människor från andra länder. Integrationen fungerade, även om det kanske inte alltid byggde på att man skulle kunna svenska. Det gick att lösa!

Även om Gyllenhammar och jag inte precis har samma värderingar i politiska frågor, måste jag ändå säga att jag blev glad när jag såg hans inlägg på Aftonbladets debattsida idag. Inställningen att invandrare behövs i Sverige, som han tidigt var medveten om som chef på Volvo, kompletteras i artikeln med att han står upp för en humanistisk grundsyn. En grundsyn som nu, när dörren är stängd till Sverige och Europa,  vänds till besvikelse och berättigad kritik mot regeringens helomvändning.

Gyllenhammars inställning, att vi måste öppna för flyktingar, av humanitära skäl likaväl som av självbevarelsedrift, är bara att välkomna. Det behövs fler tongivande personer som argumenterar emot de murar som nu leder till ett befäst och för icke-europeer stängt Europa, till och med för de som har asylskäl. I det längre tidsperspektivet är detta förhållningssätt förödande.

Emellertid ska det sägas, att det sätt som etableringen hittills skötts här i Söderköping har imponerat och är en källa till stolthet för mig som förtroendevald. Det gäller även den inställning som förtroendevalda i gemen gett prov på, när frågan vid något tillfälle har aktualiserats. Samtidigt ska vi vara medvetna om att vår kommun tar emot minst antal flyktinngar i förhållande till folkmängden. För att klara genomsnittet i Östergötland bör vi ta emot det tredubbla antalet. Jag tror vi klarar det! Därmed har vi på sikt också goda förutsättningar att klara personalbehoven inom omsorg, skola och byggbransch – tre sektorer som redan i dag skriker efter arbetskraft!

Som framgått på nyhetsplats blev onsdagens manifestation för Söderköpings vårdcentral en framgång, med korta tal av av initiativtagarna Marja Bergström, tidigare fullmäktigeledamot och Elisabet Petersson, f d vårdcentralschef samt Bosse Pettersson, tidigare landstingsråd under 1980- och 90-talen. Det blev en god uppslutning och utöver talen blev det också allsång. Det var PRO:s ordförande, Leena Nilsen som knåpat ihop fyndiga texter på kända melodier. Jag tycker att de var så tänkvärda och ro9liga att jag tycker de är värda en spridning också på detta sätt. Här kommer en av texterna:

Vi äro patienter (melodi: Vi äro musikanter)