Författare: soderkoping

Rubriken är hämtad från Aftonbladets ledarsida 16 februari. Bakgrunden är det krismöte som barnombudsmannen (BO) kallade till i onsdags, 15/2.  Ledarskribenten beskriver hur myndigheterna famlar efter lösningar hur man ska lösa den depression som många afghanska flyktingungdomar upplever just nu.

– Det är asylprocessen som traumatiserar barnen. Vi skickar tillbaka trasigare ungdomar än när de kom. Det är allt från åldersuppskrivning, att man måste bevisa hur gammal man är, till att asylprocessen tar flera år.

Den person som citeras i ledaren heter Kinna Skoglund, från organisationen ”Vi står inte ut”. Hon vet vad hon talar om eftersom hon dagligen arbetar med självmordsbenägna ungdomar.

På facebook skriver vänsterpartiets ledamot i socialutskottet, Karin Rågsjö:

– Haft möte med socialutskottet om situationen för ensamkommande flyktingbarn. Fyra självmord och alldeles för många självmordsförsök och unga som funderar på att ta sina liv. Det handlar om en sak; oro och ångest för att inte få stanna.

Hon fortsätter med att beskriva ett stort engagemang bland myndigheter och Sveriges kommuner och landsting (SKL), där många bra saker tas fram för att på kort sikt möta ångesten barn ungdomarna. Men hon säger också att regeringen, med stöd av SD och moderaterna lägger problemen i knät på kommunsektorn, trots att grundproblemet handlar om regeringens asylpolitik.

Grundproblemet är en orimlig asylprocess, och en felaktig bedömning av säkerhetsläget. Konsekvensen blir försämrade möjligheter att arbeta konstruktivt för integration i det svenska samhället.

Ingalill Östlund, liberalernas ledande företrädare, skrev bra i sin blogg häromsistens:

– Många killar har fått avslag på uppehållstillstånd och ska utvisas till Afghanistan. Fullkomligt vettlöst! Det finns inga som garanterar deras säkerhet (när dom kommer till Kabul, min anm). Just nu verkställs visserligen inga avvisningar dit…

Och så beskriver hon samma sak som jag tidigare också gjort, nämligen hur konsekvensen blir att pojkarna blir av med boende, ekonomiskt stöd, gode män m m. Ingen vet ju vad som händer i slutändan. Problemet är emellertid att man hamnar i en limbosituation, utan bostad, utan pengar uppryckt från en påbörjad integration, till i bästa fall något boende i Migrationsverkets regi någon helt annan stans.

Ingalill berättar också att liberalernas årsmöte skrev  brev till sin partiledning för att man ska göra något åt denna eländiga situation.

Själv ska jag, tillsammans med några unga afghanska kompisar, träffa Jonas Sjöstedt, vänsterpartiets partiledare,  som kommer till Motala på måndag 20/2. Gissa vad vi ska ta upp med honom!?  Asylprocessen förstås, det måste bli en ändring, och det fort.

Min unge afghanske vän sms:ade mig häromdagen och berättade att han inte orkat ta sig till skolan häromdagen. Han hade inte sovit på hela natten. Via facebook hade han fått reda på att ytterligare en afghansk pojke hade tagit sitt liv. Nu kände han till fyra ungdomar som under den senaste månaden inte orkat längre. Ytterligare sju självmordsförsök rapporterade tidningarna om i fredags, 10 februari.

Här i vår lilla stad gav ungdomarna uttryck för sin sorg genom att gå hem från skolan. Det har också rapporterats om oro på boenden där flyktingungdomar lever i ovisshet om sin framtid. Väntetiderna är långa och påfrestande. Ett avslag på en ansökan om uppehållstillstånd är en tragedi och leder ofta till depression som kan sluta i självmord. Att orka överklaga och fortsätta leva i ovisshet ytterligare ett antal månader ökar ytterligare pressen. Samtidigt är en utvisning till Kabul, Afghanistans huvudstad ofta liktydigt med döden, vilket Migrationsverket egentligen också inser. Enligt vad som försports från människor med kontakter i verket leder detta till att ungdomar som inte möts av någon anhörig, kan få åka med tillbaks igen.

Jag är osäker på om detta stämmer. Det kan också vara så att myndighetspersoner i Kabul möter upp. Enligt DN-journalisten Orrenius är återsändandet liktydigt med att den afghanska armén ”tar hand om” pojkarna. Det innebär i sin tur militärtjänstgöring och stor risk för att sluta som kanonmat i striderna med Talibankrigare.

Vad kan vi då göra åt detta? Det finns en hel del att göra. Man kan skriva på uppropet Stoppa utvisningar av afghanska ungdomar, se https://stoppautvisningarna.blogspot.se. Det är en websida som startats av aktiva socialdemokrater, företrädesvis människor som via sina yrken eller som gode män kommit i kontakt med afghanska flyktingungdomar.

Man kan också försöka påverka socialdemokratiska partiföreningar att inför s-kongressen i början av april verka för en annan tillämpning av asyllagstiftningen. Många av de ungdomar som kom hit 2015 eller tidigare, gjorde detta i en tid då asyllagstiftningen och framför allt tillämpningen var mindre rigid. Det är inte rimligt att skicka tillbaks dessa ungdomar, i synnerhet som säkerhetsläget försämrats.

Också som kommunledning kan man bidra. Det gäller att oförtrutet arbeta vidare med integration och att inte skicka iväg ungdomar till Migrationsverket med automatik när man passerat 18-årsgränsen och inte fått klart med sin asylansökan. Pojkarna är oroliga nu, det gäller att ge stöd, att oförtrutet ge möjlighet till utbildning, läxhjälp, kontakt- och samtalsstöd. Förutom att det är en viktig humanitär insats innebär det en möjlighet för kommunen att tillgodose de arbetskraftsbehov som växer sig allt större inte minst inom vård- och omsorgssektorn.

Björn Grip

Niklas Orrenius heter en duktig DN-journalist, bördig från Motala. Han skrev i lördagens DN en artikel där rubriken var ungefär som min, men efter kommatecknet fortsätter det;”men säker för afghaner?” Orrenius refererar en av sina läsare, Johan Chytreus, som skickat mejl till honom. I mejlet beskriver Chytreus säkerhetsläget i Afghanistan, som åskådliggör hur farlig situationen är. Dessvärre är det inget som tyder på att det kommer att bli bättre under överskådlig tid, tvärtom.

– Varje år förlorar regeringen territorium till de väpnade talibangrupperna och för varje år ökar antalet civila dödsoffer. Den afghanska regeringen kan i praktiken inte garantera säkerheten någonstans i landet. 

Chytreus är initierad. Han har nyss lämnat en tjänst som ambassadsekreterare i Kabul. I hans uppgifter ingick bland annat att briefa Sidas Afghanistanenhet om säkerhetsläget i landet. Konsekvenserna av det försämrade säkerhetsläget är att ambassadpersonal inte kan sätta sin fot utanför ambassadområdet utan livvakter och bepansrade bilar på grund av risken för direkta attentat eller bomber.

Det är till detta land i krig och terror, som den svenska statsmakten kan tänka sig att dumpa asylsökande.

– Att utvisa tusentals afghaner till ett land i fullt krig vittnar om en ignorans som rimmar illa med de vackra högtidstal vi ofta hör i olika politiska sammanhang. Flera som utvisas saknar ett nätverk i landet och tvingas till ett liv på gatan. Det enklaste sättet att snabbt försöka klara sitt uppehälle är att gå med som kanonmat i regeringsstyrkorna eller i en väpnad talibangrupp, skriver Chytreus vidare.

Det är detta öde som väntar de afghanska pojkar som nu riskerar utvisning, bland annat härifrån Söderköping. I stället för att, som utredaren Håkan Wetell föreslår på ett A4-papper, snabbavveckla de hittills välfungerande insatser för integrering som har kännetecknat integrationsarbetet här i Söderköping, borde man stödja och uppmuntra den kamp för att kunna stanna, som pojkarna själva tillsammans med många ideellt arbetande stödarbetare utvecklar.

Jag hoppas att kommunstyrelsens ordförande Anders Bevemyr ger tydliga besked på nästa fullmäktige, den 8 februari, och svarar positivt på Malin Ösths (v) fråga: ”Varför slår ni sönder en väl fungerande organisation för integration?” Jag hoppas han svarar: ”Vi har slängt Håkan Wetells utredning i papperskorgen. Anna Doll och Göran Lundström fortsätter sitt värdefulla arbete för integration.

Häromdagen gästades Söderköpings föreläsningsförening ”Nyfiken på” av Amineh Kakabaveh, färgstark riksdagsledamot. I höstas kom hon ut med sin självbiografi.  Amineh var kurdisk gerillakrigare på 1980-talet, kvotflykting i Sverige på 1990-talet, så småningom socialsekreterare, riksdagsledamot (v), och årets svensk 2016 enligt tidskriften Fokus. Det blev en färgstark och engagerande berättelse för ett fullsatt auditorium, där Amineh berättade med utgångspunkt från sin bok. Den handlar om hur hon som 13-åring enrollerar sig i den socialistiska peshmergagerillan, efterhand blir livvakt till ledningen, hur hon tvingas fly på grund av en övermäktig fiende i mullornas Iran, först till kurdiska Irak, så småningom till Sverige, när Saddam Husseins brutalitet och terror gjorde motståndet omöjligt. Den handlar också om hennes kamp för att få utbildning, hennes engagemang för att bryta reaktionära kulturer och förmå myndigheter att uppmärksamma hur vissa invandrarflickors möjlighet till ett självständigt liv inskränks i Sverige. Ett liv som till och med kan bli förstört av föräldrarnas val när det gäller livspartner och giftermål, redan när flickorna är i de tidiga tonåren.

I Sverige har Amineh gjort sig känd för denna sin kamp mot hederskultur och det hedersvåld som i flera fall blivit en konsekvens. Det finns anledning att uppmärksamma detta, eftersom det knappast har minskat efter det uppmärksammade mordet på Fadime, för 15 år sedan. Det som särskilt upprör Amineh är den aningslöshet som hon anser att svenska myndigheter visar gentemot den vardagsterror som drabbar en del flickor med föräldrar som kommer från MellanÖstern.

Frågan har skapat en hel del oenighet i det politiska livet, inte minst inom vänstern. En del islamofober främst inom sverigedemokraterna, har använt förekomsten av hedersvåld för att stämpla människor som kommer från muslimska länder och använder detta som ett argument för att stoppa invandring från dessa våldsutsatta länder.

Detta har inom vänstern skapat en konflikt.  Det har blivit svårt att argumentera emot hedersvåld när man vid en ytlig betraktelse tycks hamna på samma sida som sverigedemokrater.  Motståndarna inom vänstern relativiserar denna form av våld och menar att mäns våld mot kvinnor finns i alla kulturer. Man är kritisk till den särskilda uppmärksamheten och användandet av begreppet ”hedersvåld”, och kallar detta förhållningssätt för ett ”postkolonialt förtryck”.

Lika fel som Gudrun Schyman hade i sitt talibantal för 16 år sedan, lika fel blir det när dagens unga vänstermänniskor i sin välmenande iver att vara solidariska med flyktingar från Mellanöstern förnekar förekomsten av hedersvåld. Amineh berättade med aktuella och förfärande exempel att hederskulturer finns och upprätthålls i segregerade förortsområden i Sverige.

En kritik och kamp mot denna reaktionära kultur går förvisso att föra samtidigt som vi visar solidaritet med flyktingar som utsatts för stormakternas cyniska krigsspel. Det går att hålla två bollar i luften, åtminstone om man övar!

Häromdagen genomfördes en manifestation utanför kommunhuset till förmån för flyktingungdomarna i kommunen. Bakgrunden är att flera av dessa riskerar att flyttas från kommunen till Migrationsverkets boenden någonstans i Sverige. Varför då detta?

Anledningen är regeringens förslag till beslut att anta en mera restriktiv flyktingpolitik och en noggrannare kontroll av uppgifter om ålder. Det innebär att ungdomar som dagen man fyller 18 år alternativt fått en ny bedömning av ålder baserad på tandstatus som visar en ålder över 18 år, hamnar i Migrationsverkets lokaler i avvaktan på utredningar om man får stanna kvar på basis av de nya och hårdare reglerna för uppehållstillstånd eller måste lämna landet.

Detta kan man ha synpunkter på, och det har jag, men den här manifestationen som genomfördes i onsdags, berörde inte regeringens beslut. Nä, den snabbt iståndsatta manifestationen inför kommunfullmäktige, handlade om kommunens planer att skyndsamt avveckla sitt ansvar. Förslaget som behandlades i Socialnämndens utskott för individ- och familjefrågor, innebär att ungdomar som idag finns i Söderköping, riskerar att få avbryta sin etableringsprocess och integration i det svenska samhället. Fungerande skolgång, boende och relativ trygghet, försvinner. Notera också, att avvisningsbeslut för dessa ungdomar inte är fattade, än mindre överklagade.

Istället för att ha is i magen och låta ungdomarna få fullfölja sin skolgång, kunna bo tryggt i vår kommun, ha stöd av gode män och ha ett nätverk av skolkamrater, lärare och äldre stödpersoner kommer dessa ungdomar att bara försvinna. Stöd och hjälp att överklaga blir i praktiken en omöjlighet.

Det visar sig också, att Förvaltningsdomstolen i Västsverige ogillat kommuners agerande, när dessa förfarit på samma sätt som nu Söderköping planerar att göra.

Jag vill uppmana de politiker som har ansvaret för detta, i första hand socialnämnden med sin ordförande Tuula Ravander i spetsen, att avvakta riksdagsbesluten kring detta och låta ungdomarna få fullfölja åtminstone sitt läsår här i Söderköping. Allt annat skulle vara en skandal. Jag vill också uppmana alla som tror på humanistiska värden att fortsätta att stå upp för flykting-ungdomarna och stödja deras integration i Söderköping och Sverige