Om knappt ett år inleds århundradets kanske viktigaste möte

Det är mötet i Köpenhamn där världens länder ska träffas och förhoppningsvis enas om ett nytt globalt klimatavtal.

För att driva på för bra beslut i Köpenhamn bildar vänsterpartiet ett nytt nätverk, Vänsterns klimatnätverk.

Om vi blir många som tillsammans sätter press på beslutsfattare ökar chansen att FN-mötet i Köpenhamn december 2009 kommer att anta ett radikalt klimatavtal.

Vårt krav är ökad klimaträttvisa i världen.

Går du in på nedan länk så kan du följa inlägg och artiklar m.m.

https://riksdagsvanstern.org/klimatnatverket/

Har du tankar om miljön och klimatet på hemmaplan, här i Söderköping, hör gärna av dig med synpukter, tankar och ideér.

Hälsningar

Bernt Schneider

Ordförande / Vänsterpartiet . Söderköping

[email protected]

0733 – 902 769

Många är de tragiska och ovissa livsöden som vi möter i media när myndigheterna inte finner skäl för att människor ska få stanna kvar.

Möjligheterna för invandrare och flyktingar att ta sig in i det svenska samhället är hett debatterade.

Idag är den officiella politiken att det ska ställas hårdare krav på de människor som – oftast av överlevnadsskäl – tagit sig till Sverige. Många är de tragiska och ovissa livsöden som vi möter i media när myndigheterna inte finner skäl för att människor ska få stanna kvar.

Min krönika den här gången ska emellertid inte handla om avvisningar. Det ska handla om en av de många personer jag mött i mitt jobb som vägledare i Linköping – vi kan kalla Anwar – som fått stanna kvar, och som tillsammans med sin familj gör allt för att anpassa sig. De byråkratiska hinder han – och många med honom – möter när han försöker skaffa sig egen försörjning, verkar emellertid närmast oöverstigliga.

Anwar, kurd från gränstrakterna mellan Turkiet och Irak, kom till Sverige tillsammans med sin fru år 2002. De fick uppehållstillstånd tre år senare, 2005. Jag möter honom våren -08 på dagfolkhögskolan i Skäggetorp. Anwar har då under ett par års tid genomgått diverse orienteringskurser, och även försökt att lära sig svenska på Kom Vux. Han har tagit med en släkting till vår träff, eftersom han fortfarande har svårt att förstå och uttrycka sig så att han blir förstådd. Han vill ha jobb och är utled på orienteringskurser och svenskundervisning som han har svårt att tillgodogöra sig eftersom han bara har fyra års skolgång bakom sig i hemlandet.

Anwar får dock visst förtroende för vår skola och är beredd att försöka skaffa sig s.k. C-behörighet inom SFI (svenska för invandrare), i våras miniminivån för att kunna söka sig till yrkesinriktade utbildningar. Anwar och jag hade kommit fram till att byggnadsarbete var ett område där han skulle kunna ha möjlighet att få jobb inom en inte alltför avlägsen framtid. Anwar har snickarerfarenhet från sitt hemland, och det fanns vissa möjligheter att via Ljungstedtska skolan få sina färdigheter prövade och därefter kunna komplettera de moment som saknades för att bli färdig byggnadsarbetare…i vart fall trodde jag detta och lyckades övertyga Anwar!

Motivationen att läsa svenska blev högre när Anwar såg denna möjlighet att komma ur sin rundgång i den svenska integrationsbyråkratin. Visserligen lyckades inte Anwar fullt ut skaffa C-behörigheten, men sannolikt pga. ledig kapacitet antogs Anwar ändå till en förberedande terminskurs inom Byggprogrammet på "Ljunkan" där hans färdigheter prövades. Anwar trivdes och han fungerade väl. Bristerna i svenska var möjliga att överbrygga.

Nu hade emellertid Bildningsnämnden i kommunen på våren beslutat skära ner antalet utbildningsplatser inom vuxenutbildningen.  Det gällde generellt men framför allt till platser till det så kallade "yrkesspåret" som nu helt försvunnit som en möjlighet i vuxenutbildningens regi. Detta yrkesspår innebar en möjlighet att bli antagen utan att vara klar med behörighet i svenska ( fullständig SFI-behörighet och dessutom Svenska som andra språk) – det formella behörighetskravet som ställs för att bli antagen i gymnasieskolan även för unga människor.

När nu Anwar har gått färdigt orienteringskursen på Ljungstedska möts han av beskedet att det inte finns några möjligheter att fortsätta och han återkommer alltså till mig. Det som har hänt är följande;

–         antalet platser till yrkesutbildning inom vuxenutbildningen har minskat.

–         Det så kallade "yrkesspåret" är inte längre en möjlighet att söka till, det har blivit ett "verktyg" eller ett handlingsalternativ för den nyinrättade enheten, Jobbtorget – en sammanslagning av resurser från den tidigare arbetsmarknadsenheten och flyktingintroduktionen – att slussa de invandrare som har försörjningsstöd vidare ut till yrkesutbildning, praktik och eventuellt jobb.

–         För att bli antagen till Jobbtorgets tjänster – och därmed en väg till yrkesutbildning utan formella behörighetskrav i svenska – krävs att handläggare på socialförvaltningen tar ett sådant beslut.

Eftersom Anwar inte har försörjningsstöd – han och hans fru har försökt att klara sig på bidragsdelen av CSN, plus barnbidragen för två barn, extraknäck som städare på timbasis för frun och lån av släktingar – verkar hans väg till drömmen att kunna få jobb som byggnadssnickare omöjlig.

Anwar är långt ifrån ensam om att möta en verklighet där förutsättningarna hela tiden ändras. Jag har under mina två år på dagfolkhögskolan i Skäggetorp mött åtminstone ett tjugotal med liknande livsöden. Uppgjorda planer blir plötsligt omöjliga och förutsättningar ändras på grund av statliga eller kommunala myndighetsbeslut. Våra invandrare i förortsområdena möter en verklighet där hans eller hennes möjlighet att kontrollera och styra sina liv omöjliggörs.

Vad är lärdomen? För mig är det fem saker;

–         Det är inte hårdare krav på invandrare som är kungsvägen in i det svenska samhället;

–         Vägen till arbete hindras – inte bara av en allt tuffare arbetsmarknad – kraven på svenskkunskaper är orimliga, trots att retoriken från politiskt håll vill påskina att detta hinder är undanröjt;

–         Beslut och anvisningar kring regelverken inom integrationspolitiken är otydliga, och ansvarsfrågan är ofta inte heller glasklar;

–         En stor grupp invandrare – företrädesvis flyktingar som kom hit efter Irakkriget, och krigen i Somalia – har "blivit över" och räknas inte längre till den målgrupp som kommunen tar ansvar för;

–         Den kommunala apparaten –i Linköping, men säkert också i fler kommuner – förändrar förutsättningarna med kort varsel – utan ordentlig information – vilket gör situationen mycket besvärlig för de invandrare som kämpar för att ta sig in på svensk arbetsmarknad.

Björn Grip, den 14 december 2008

Barn och utbildningsnämnden (BUN) i Söderköping har idag 4/12 tagit ställning till hur man ska fördela pengar till rektorsområdena.
Tidigare har skolorna fått pengar efter hur många klasser som finns på skolorna.
Nu blir det i princip en ”peng per elev”, vilket i och för sig är bättre eftersom det blir lättare att göra jämförelser mellan skolorna och deras resurser.

Tyvärr ville inte nämnden inse ett viktigt faktum, nämligen att barnens föräldrar spelar stor roll för hur väl eleverna lyckas i skolan.

Vänsterpartiet och miljöpartiet ville ha ett system där föräldrars utbildningsbakgrund ska ha betydelse för hur stor "elevpengen" till rektorsområde och skola blir. Systemet är prövat i många kommuner, exempelvis Norrköping, där systemet inte varit kontroversiellt utan uppfattats som rättvist. Så icke i Söderköping!

All skolforskning visar att det finns tydliga samband mellan föräldrars utbildningsbakgrund och elevers möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen. Egentligen är det inte svårt att förstå. Jag ska ge ett par exempel;

 

• Desto längre du som förälder själv har gått i skolan desto lättare är det för dig att hjälpa dina barn med hemuppgifter allt högre upp i åldrarna. En självklarhet kan det tyckas.

 

 

• I samband med valet till gymnasieskolan visar det sig att identitet och motivation att välja studieförberedande program i gymnasiet har klart samband med hur många barn i skolan som har föräldrar med akademisk utbildning.

 

Dessa samband motiverar att "elevpengen" till rektorsområden och skolor blir större till de skolor som har många barn med kortutbildade föräldrar.

Samma sak för rektorsområden och skolor som har barn med föräldrar från utomnordiska länder, och därmed en sämre språkförståelse och kulturell identitet.

Vi har således en skenbar och möjligen provocerande paradox – Vill man ha en jämlik skola som ger barn likvärdiga förutsättningar måste vi vara beredda att satsa olika mycket på varje barn.

Söderköping , den 4/12 -08

Björn Grip

Det är uppenbart ologiskt att räkna med en ökande befolkning om man inte bygger fler lägenheter.
Det är dock så den tragiska situationen ser ut i vår lilla kommun – politikerna räknar med stigande befolkning för att få tillräckliga skatteintäkter och därmed en budget i balans.
Samtidigt är det helt dött när det gäller byggnation, bortsett från några villor.

Budgeten är tagen i Söderköping, likaväl som på de flesta andra håll i kommun-Sverige.

Den borgerliga majoriteten har insett att det inte längre går att driva krav på sänkt skatt. Det är åtminstone ett steg på vägen att inse realiteter.

Majoriteten hade emellertid i sitt förslag räknat med alltför optimistiska befolkningssiffror för att få sitt budgetförslag att gå ihop. Nu räddades man av gonggongen. De senaste prognoserna kring skatteutfallet gav 4 miljoner plus. Därigenom kunde borgarna gå ifrån sina egna orealistiska förslag när det gäller befolkningssiffrorna.

Det är tragiskt – men självförvållat – att det inte ser ut att bli något byggande av flerbostadshus på gamla Konsumtomten. HSB avvaktar i nuvarande ränteläge, några sålda lägenheter har det inte blivit och det är inte självklart att man får tinga tomten längre av kommunen.

Från vänsterpartiet finns ett helt annat förslag;

Låt Ramunderstaden få möjlighet att bygga blandat bostadsrätter och hyreslägenheter på tomten. Tre åtgärder kan kommunen vidta för att få ner hyreskostnaderna;

 

• Gå i borgen för bostadsbolaget för att därigenom få ner lånekostnaderna;

 

 

• Erbjud lägre markpris mot att bostadsbolaget tar ett socialt ansvar för boendet och upplåter några lägenheter för människor som behöver få boendestöd;

 

 

• Acceptera att det byggs på höjden.

Vi vet invändningarna;

 

• byggandet bör ske efter företagsekonomiskt sunda principer,

 

 

• hyressättningen bör ske utifrån utbud och efterfrågan på marknaden.

 

 

• Höghus stämmer inte med bilden av Söderköping som en kulturstad med hus som är byggda med högst tre våningar.

 

Är verkligen dessa invändningar självklara?

Det är självklart att byggandet ska vara företagsekonomiskt sunt, och att hyrorna måste sättas så att företaget kan finansiera sina investeringar. Men det hindrar ju inte att kommunen sluter ett avtal, där man betalar för särskilda tjänster – exempelvis ett annat markpris därför att kommunen erhåller dispositionsrätt och förtur till några lägenheter för personer i behov av boendestöd.

Vi vet många framgångsrika kommuner som lyckats vända befolkningsutvecklingen tack vara klok boendeplanering i kombination med satsningar på kollektivtrafiken – ett exempel är Eskilstuna, ett annat är Fagersta, båda kommuner med politisk vänstermajoritet.

Kravet på att inte bygga höghus därför att det skulle vara emot kulturtraditionen och bli oestetiskt tycker jag redan har fallit. Den framgångsrika byggnationen av 8-våningshuset i den gamla silon vid kanalen har ju blivit en succé, och ingår ju idag som en del i marknadsföringen av kommunen på hemsidan!

Tyvärr tror jag, att det verkliga skälet till att det inte blir någon nybyggnation av hyreshus i centrala lägen med nuvarande majoritet har ideologiska förtecken. "Marknadskrafternas osynliga hand utan inblandning av politiska beslut leder till en sund ekonomisk utveckling", kan jag för mitt inre höra Anders Senestad, moderaternas ledande företrädare, säga.

Tyvärr, säger jag, leder det till att människor som vill flytta hit saknar möjlighet och i stället flyttar till Norrköping.

Tyvärr ges inte heller möjlighet för äldre människor som vill lämna sina villor att flytta till hyreslägenhet och därigenom sälja till unga barnfamiljer som vill flytta hit.

Tyvärr kan inte heller äldrekollektiv som vill starta kooperativt boende och möjlighet till ett samarbete kring seniorboende bli en verklighet, så länge som den nuvarande majoriteten sitter vid makten och är låsta av ideologiska principer.

 Söderköping, den 3/12 -08

Marja Bergström

För att möta lågkonjunkturen och den snabbt stigande arbetslösheten lägger Vänsterpartiet ett kraftfullt stimulanspaket som omfattar åtgärder för 19 miljarder kronor. 2,4 miljarder kronor kommer att satsas redan under 2008 och resterande under nästa år.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har under hösten varit synnerligen dyster. Varslen har duggat tätt och många människor i flera orter har drabbats mycket hårt. Bara under oktober månad varslades 19 521 personer om uppsägning. Detta är den högsta siffran för en enskild månad på 15 år.

Vänsterpartiet har därför tagit fram ett kraftfullt stimulanspaket för att motverka den snabbt stigande arbetslösheten och presenterade idag en rad stimulansåtgärder och jobbsatsningar.

– Budgetmotionen med anledning av extraordinär händelse består bland annat av 8 miljarder i konjunkturstöd till kommunsektorn och 300 miljoner kronor per år i två år i Kunskapslyft för unga, säger Ulla Andersson (v), riksdagsledamot i finansutskottet och ekonomisk politisk talesperson.

– I den rådande krisen krävs extraordinarie insatser för att kommunsektorn inte ska bidra till att förvärra lågkonjunkturen, genom att t.ex. investeringar inte blir av eller skjuts på framtiden. Snarare behövs investeringar tidigareläggas för att hålla igång ekonomin och skapa arbetstillfällen avslutar Ulla Andersson.

Ladda ned och läs hela stimulanspaketet här.

I våras fanns det 4.750 elevplatser på gymnasieskolor i Östergötland.
Av dessa var 1/3-del studieplatser på friskolor.
Samtidigt fanns det 2.850 elever i årskurs 9 som sökte till dessa platser.
Det betyder att det fanns 1,67 gymnasieplats per elev och många tomma platser i klasserna, särskilt i de kommunala skolorna.

Om 3-4 år kommer antalet gymnasieplatser att öka till 5.300, främst genom att antalet friskolor ökar. Samtidigt minskar antalet 16-åringar till ca 2.200 elever. Det kommer att innebära 2,41 gymnasieplats per 16-åring – om alla ungdomar söker – och därmed ännu fler tomma platser.

En gymnasieplats kostar idag i genomsnitt cirka 80.000 kronor. Tendensen är emellertid att utbildningsplatserna per elev blir allt dyrare. Delvis beror detta på att klasstorlekarna blir allt mindre, samtidigt som friskolorna – skenbart med viss rätt – kan hävda att de ska ha lika mycket betalt som de kommunala skolorna.

Men en friskola kan alltid se till att profilera sig och nischa in sig mot elevernas specialintressen och därigenom säkerställa ett elevantal på mellan 25-30 elever. Därmed kan man hålla nere kostnaderna på ett helt annat sätt än de kommunala skolorna kan.

En kommunal gymnasieskola måste på ett helt annat sätt försöka väga ungdomarnas önskemål mot ansvaret att säkerställa långsiktiga behov på arbetsmarknaden. Därmed blir klasstorlekarna ofta betydligt mindre. Det är inte ovanligt med klasser med 12-13 elever, kanske ännu mindre elever. Följaktligen blir kostnaderna i relation till den minskade utbildningsvolymen allt större.

Samtidigt är det en mycket tydlig tendens att de tidigare eldsjälar som startat utbildningsalternativ och friskolor säljer sina verksamheter till större koncerner. Idag är det läromedelsproducenter – inte sällan – på internationell basis som utifrån lönsamhetskriterier driver friskolor. Avkastningskrav och strama direktiv ger dessutom hårt beskuren frihet för de lokala skolenheterna och deras skolledare.

Det är därför nu nödvändigt att kommunernas politiska företrädare samordnar sina beslut och diskuterar gymnasieskolan i ett regionalt perspektiv: Det är fyra saker som måste stå i focus för de politiska ansträngningarna;

–  Sätt press på regeringen för ett kommunalt veto mot friskolorna. Redan idag driver   Sveriges kommuner och landsting detta krav, men det skadar inte att länets riksdagsledamöter får reda på vad våra kommunpolitiker tycker.

–  Skapa en samordning av gymnasieskolorna utifrån regionala utgångspunkter och solidarisk finansiering. Det behöver inte innebära att allt ska lokaliseras till Linköping och Norrköping. Östsam skulle ha stora möjligheter att ta konstruktiva beslut, om det kunde bli regionala självstyrelseorgan med egen beslutsmakt och beskattningsmöjlighet.

–  Genomför fritt sökande i hela länet för alla elever. Det är viktigt att ungdomar har möjlighet att välja efter intresse och förmåga.

–  Förbättra möjligheterna till kommunikationer såväl fysiskt som elektroniskt för att eleverna ska kunna välja sin önskade utbildning över hela länet.

En gymnasieskola har betydelse för en kommuns attraktivitet. Därför försöker kommunpolitiker i det längsta att undvika nedläggning av sina egna gymnasieutbildningar.

Kommunerna urholkar därigenom sin ekonomi och riskerar att försämra annan verksamhet. Det är därför viktigt att förslagen här ovan kan bli verklighet. Och det är bråttom!

 Söderköping, den 11/11 2008

 Björn Grip