Rubriken ovan är också rubriken på en bok, skriven av journalisten och författaren Nina Björk. Det är en bok om den socialistiska ikonen Rosa Luxemburg, polsk-tysk judinna, som levde och verkade i det tidiga 1900-talet. Hon mördades av paramilitära frikårer i Berlin den 15 januari 1919, alltså för snart hundra år sedan.

Varför mördades hon? Och vad har hon för betydelse för dagens Söderköping?

Svaret på den första frågan är att hon var ett hot mot den bestående ordningen. Hennes förmåga att formulera en vision om jämlikhet och rättvisa ledde till att det startades flera socialistiska rådsrepubliker i tyska städer, bland annat i Berlin och Munchen. Dessa slogs brutalt ned av en regim där den reformistiska tyska socialdemokratin i samarbete med borgerligheten som använde sig av resterna av den preussiska armén förstärkt med reaktionära frivilliga. Ledarna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg infångades och mördades efter summariska rättegångar.

Vilken betydelse har Rosa Luxemburg idag? Författaren Nina Björk skriver att ”idag är hon den radikala vänsterns dröm om en väg mellan kommunistisk diktatur och socialdemokratiskt förvaltad kapitalism”. Ingen i de radikala tänkarnas kanon insisterade hårdare på omöjligheten att skilja demokrati och socialism åt. Hon är den hårdaste kritikern av Lenins försök att ”införa socialism uppifrån, likaväl som hon förutser socialdemokratins misslyckande att tämja kapitalismens inneboende tendens att öka klyftorna mellan de som har och de som inte har.

Rosa Luxemburg är idag mest förknippad med socialismen som en internationell rörelse och vikten av internationell solidaritet. På så sätt har hon betydelse för oss i Sverige och Söderköping, när vi engagerar oss och fattar kommunala beslut gällande ungdomar som flytt från krigets fasor i Afghanistan, Eritrea och Syrien med flera krigshärdar.

Nina Björk har skrivit en fascinerande bok som levandegör Rosa Luxemburg som människa och politiker. Nina Björk kom till ”Stinsen” och gav oss ala inspiration med föreläsning om boken och för en kamp om anständig flyktingpolitik   ?

// Björn Grip  

Så har fullmäktige haft sitt möte. Efter en lång interpellationsdebatt, där oppositionen på olika sätt vädjade om något utökat stöd för flyktingungdomar står det klart att kommunens majoritet inte har för avsikt att ge något stöd för de ungdomar som fyller 18 år och ännu inte fått uppehållstillstånd. Det kan enligt socialnämndens ordförande Tuula Ravander röra sig om omkring 25 ungdomar.

Argumenten för ett rimligare stöd, att inte bli förvisad till Migrationsverkets boende någonstans i Norrland, utan i stället få möjlighet att fullfölja sin skolgång, ha kvar sitt boende och sina fickpengar bet inte på Anders Bevemyr och hans kompisar. Inte heller hjälpte det att den samlade oppositionen från vänstern till liberalerna argumenterade väl. Det var ”bovägga”, som man säger.

Förgäves försökte vi vädja utifrån argumentet att de här ungdomarna är ett välkommet tillskott på en arbetsmarknad som skriker efter folk, och där de ungdomar som tidigast kom hit, 2013 och 2014, nu har fått jobb, bland annat i den underbemannade äldrevården. Och dom som börjat jobba eller praktisera lär vara omtyckta av de äldre som behöver hjälp av personal från hemtjänst och hemsjukvård.

Förgäves pekade vi på det faktum att åldrarna 15-25 år är svagt representerade i Söderköping. Cirka 5% av den totala befolkningen i kommunen befinner sig i de här åldrarna. Nog borde de styrande inse att det är en skänk från ovan att få hit ambitiösa ungdomar som inget hellre vill än att få göra rätt för sig. Men vi som ömsom vädjar ömsom ”hotar” är inte ensamma. Och protesterna växer.

”Vi står inte ut”, heter en organisation bestående av professionella och frivilligarbetare i arbetet med flyktingar. De har ställt tre krav på regering och kommuner, krav som får ett växande stöd. Det här är organisationens tre krav:

– Att stat och kommuner omedelbart stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess i suicidpreventivt syfte.

– Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.

– Att våra politiker tar beslut om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

Ett femtiotal kommuner, främst i västSverige har anammat det första kravet och ställer upp för sina artonåringar med tak över huvudet, fickpengar, skolgång och gode män.

Kraven i sin helhet stöds av Vänsterpartiet, men också av många partiföreningar i centern och miljöpartiet. Även tunga fackliga organistioner som de båda lärarförbunden samt  socialarbetarnas fackliga organisation, SSR står bakom detta. Många olika kyrkliga församlingar och Rädda Barnen finns med bakom kraven.

Hur är det inom socialdemokratin då? Jo socialdemokratin är splittrad och ledningen kommer att möta många ombud som kommer att driva kraven på s-kongressen nu i april. Flera SSU-föreningar står bakom, liksom många s-kvinnoföreningar. Tro och Solidaritet, tidigare Broderskap, finns också med i opinionsbildningen.

Låt oss hoppas att partiledningen lyssnar på den kritiska opinionen inom och utom s-partiet, tar sitt förnuft tillfånga och ändrar på den restriktiva lagstiftning i flyktingfrågan som togs 2015. En lagstiftning som ställt till det för så många människor på flykt, människor som trodde på att Sverige stod upp för mänskliga rättigheter.

På onsdag i nästa vecka ställer jag en interpellation till kommunstyrelsens ordförande Anders Bevemyr (s), angående vad som bör vara kommunens ansvar när det gäller ensamkommande flyktingungdomar. Bakgrunden är att det numera finns pojkar som antingen fått sin ålder uppskriven eller faktiskt nått 18-årsgränsen, då kommunens ansvar för barnen formellt upphör om man inte redan fått uppehållstillstånd.

Det innebär att vi numera har ungdomar som flytt hit, som väntar på besked om uppehållstillstånd och som under tiden har fått stöd och hjälp med boende, fickpengar, skolgång och andra integrationsåtgärder av kommunen, föreningslivet och enskilda. Detta har fungerat väl, trots de hemska minnen från flykten som många pojkar bär på.

Nu verkar det som kommunen har bestämt att avbryta integrationen vid 18 år oavsett att beslut om uppehållstillstånd ej fattats av Migrationsverket. Detta är en process som kan ta lång tid, mer än ett år. Till detta kommer eventuella överklaganden och slutligen beslut om avvisning, allt som allt får man räkna med att det definitiva beslutet kan dröja mer än två år. Om beslutet blir positivt eller negativt är ett lotteri där oddsen är fifty-fifty.

Jag skulle kunna förstå om 18-årsgränsen tillämpades om utredning och beslut tog mindre tid och i princip alla fick avslag. Så är emellertid inte fallet. Som det nu fungerar innebär det att en välfungerande integration avbryts, för att sedan behöva återupptas igen för åtminstone hälften av ungdomarna, d v s den hälft som sannolikt får uppehållstillstånd. Den andra hälften kan för närvarande heller inte avvisas. De flesta  är afghaner, men har inte växt upp i landet och får inga afghanska pass. Landet vill inte ta emot dessa ungdomar. Så även för dessa ungdomar borde det vara rimligt att man låter studier och annan integration fortsätta i kommunen  istället för ett alternativ som innebär en torftig sysslolöshet och evig väntan i någon av Migrationsverkets lokaler.

Därför frågar jag Anders Bevemyr (s):

– Är du beredd att utsträcka kommunens ansvar för flyktingars boende, ekonomiskt bistånd, skolgång och andra integrationsåtgärder tills dess utredningar om uppehållstillstånd och överklagandeprocess efter eventuellt negativa beslut slutgiltigt är avgjord.

Ett positivt svar borde vara givet av såväl humanitära som ekonomiska skäl.

Björn Grip.

Det verkar som oppositionen i sin helhet – från vänsterpartiet till den borgerliga restalliansen – ytterligare en gång gör samma bedömning i en viktig politisk fråga. Denna gång gäller det den knepiga idén från den styrande majoriteten att göra om äldreboendet Stenbrinken i Sankt Anna till flyktingboende.

Jag vill varna för detta. Under början av 1990-talet bodde jag i Bona, en ort norr om Motala med ett stort institutionsboende ursprungligen byggt för internering av ”vanartiga gossar” i början av 1900-talet. Detta var ett bristfälligt boende som Migrationsverket hade köpt upp, och situationen för dessa flyktingar från Irak och lite senare från förutvarande Jugoslavien skapade många problem. Även om boendet var dåligt var det framför allt sysslolösheten som var problemet.

Om Stenbrinken blir flyktingboende finns risken att vi får samma problem. Hur ska de personer som hamnar 3,5 mil utanför tätorten kunna ta sig till Söderköping för att kunna gå på svenskundervisning? Man ska rentav ta sig till Norrköping, eftersom vår kommun beklagligt nog lagt ner SFI-undervisningen! Arbetsförmedlingen finns också i Norrköping. Kontakten med socialtjänsten kräver resor in till tätorten. Kollektivtrafiken har dragits in. Skulle man lyckas återinföra någon form av trafik är det fortfarande långa resor och mycket förspilld tid som det är fråga om.

Nä, det är stor risk att det  inte kommer att fungera, därom är Ingalill Östlund och undertecknad överens om. Vad bör då göras? Bostadsproblemet är besvärligt, men det finns exempel från andra kommuner som löst situationen med enklare modulhus. Om detta görs som en typ av ungdomsboenden – alltså inte enbart för flyktingar – kan man undvika etnisk segregering och samtidigt relativt snabbt få till stånd fler lägenheter. Antalet flyktingar som beräknas komma hit är svårbedömt, men även om det är sagt att det ska handla om familjer, så lär det dröja innan familjerna i sin helhet kan komma hit. Det blir alltså fortsatt fråga om förhållandevis unga män, med en stark vilja att försöka ordna för sig och en kommande familjeåterförening.

Risken är dock stor att isoleringen, bristen på sysselsättning, möjligheter till förkovran och möjlighet till arbete försvinner allt mer i fjärran. Och situationen underlättas inte om man sitter isolerad på landet, med ont om pengar, och utan det nödvändiga stöd som ändå går att få inne i Söderköping.

Det tycks som om såväl vänster- som högeroppositionen än en gång gör likartade bedömningar i en central politisk fråga. Beklämmande dock att oppositionsledaren Ingalill Östlund inte med ett ord noterar detta.

// Björn Grip

När detta skrivs avlöser årsmötena varandra i folkrörelsesverige. Dessförinnan har valberedningar slitit sina hårtestar för att hitta människor som är beredda att åta sig styrelseuppdrag, och engagera sig för de ändamål som föreningen eller organisationen är till för. Det har emellertid blivit allt svårare för valberedningarna att hitta folk som är villiga att åta sig styrelseuppdrag. De medlemmar som bevistar årsmötena och andra möten blir allt färre och allt äldre. Är det så att den stolta tradition av ett starkt föreningsliv som präglat Folkrörelsesverige är på väg att urholkas?

Det är tråkigt att konstatera, men svaret är troligen ja. Verkligheten har nog också accelererat sedan 1990-talet då problemet började uppmärksammas. Ett exempel redovisades i senaste numret av den utmärkta fackliga veckotidningen Arbetet. Anslutningsgraden till de fackliga LO-förbunden har minskat från 80 till strax över 60 procent under åren från början av 1980-talet och fram till 2015. Samma minskning har inte konstaterats inom TCO- och Sacoförbunden, utan där är organisationsgraden oförändrad.

Detta är viktigt att uppmärksamma. De som bäst behöver organisera sig och få stödet genom att finnas med i fackliga organisationer gör inte detta längre, och många fackklubbar har lagts ned. Samma trend finns i det övriga förenings- och organisationslivet. Det är den välbeställda medelklassen som befolkar idrottsföreningar, studiecirklar och andra ideella verksamheter. Arbetarklassen har checkat ut.

De som ändå är aktiva håller på i färre år. Man är l aktiv i fotbollsklubben eller ridskolan till exempel, under de år då barnen vill idrotta. När barnen slutar, slutar också föräldrarna. De, ofta manliga ledare, som förr drog ett stort ideellt lass, finns i allt mindre utsträckning. Det finns allt mera sällan – som i min ungdom, en Sverker – som gjorde allt från att plocka fram pingisborden till att organisera domarkurser och rekrytera ledare.

Vad beror detta på? Vad är det som har hänt? Sverker, på 1960-talet, levde för sitt IFK, och hade ingen familj. Andra ledare hade stöd av en fru som skötte allt arbete på ”innerplan” både när det gällde familjen som föreningen. Idag finns inte det stödet. Både män och kvinnor är heltidsarbetande. Tiden räcker inte till för det ideella arbetet.

Förvärvsfrekvensen har ökat, och ligger enligt färska siffror på 82,5 procent, vilket är unikt högt och får alla såväl ekonomer, som ledarskribenter och politiker att jubla och slå sig för bröstet. Samtidigt bekymrar sig samma opinions- och beslutsfattare över att ”civilsamhället” tynar bort.

Tänk om fler än vi vänsterpartister kunde dra den logiska slutsatsen av detta och besluta sig för att införa trettiotimmarsvecka som norm för heltidsarbete!

// Björn Grip

Körkort är en dryg utgift. Det kostar runt 500 kronor för 40 minuters övningskörning på bilskola. Många ungdomar, eller deras föräldrar får punga ut med femhundra spänn för både tjugo och trettio övningstillfällen a 500 kr och en sammanlagd kostnad som för många kan överstiga 20-tusen kronor för körkortsbeviset. Samtidigt är detta en helt nödvändig kompetens för att få anställning i många jobb. Häromsistens, när jag tittade på kommunens hemsida, såg jag att körkortet var ett krav för att kunna få jobba som vikarie eller på timmar inom kommunens vård- och omsorgstjänster under sommarsemestern. Och jag vet sen tidigare i mitt gamla jobb som studievägledare, att det är ett vanligt krav. Den som tvivlar kan gå in på arbetsförmedlingens hemsida och kolla jobbannonserna.

Stefan Löfvén, statsministern, lyfte också detta problem, med dyra körkort som ett hinder för arbete, under förra valrörelsen. Han lovade att återkomma med en reform under mandatperioden. Hittills har det varit tunt med konkreta förslag. Dock ska sägas att vänsterpartiets Ulla Andersson lyfte frågan i samband med budgetdiskussionerna med regeringen förra våren. Om jag minns rätt mynnade det hela ut i en utredning som ska ta reda på om det kan vara en möjlighet för ungdomar att kunna ansöka om studielån för att genomföra körkortsutbildning.

Ulla Anderssons idé kan vara en väg, även om jag är rädd för att många ungdomar tvekar att ta studielån redan under gymnasieåren. Jag skulle önska ett betydligt mera radikalt förslag, nämligen att det skapades förutsättningar att erbjuda körkortsutbildning inom ramen för gymnasiekolan. Det skulle öka möjligheterna betydligt för ungdomar att bli anställningsbara och därmed deras chanser att komma ut i arbetslivet.

I väntan på att det händer något i regering och riksdag behöver man inte sitta med armarna i kors i en kommun, tycker jag. Därför skrev jag tillsammans med min fullmäktigekamrat, Malin Östh, en motion i frågan. Den mynnar ut i följande förslag:

Att kommunförvaltningen får i uppdrag att utreda följande:

– att gymnasieskolan tilldelas resurser för att köpa in ett mindre antal begagnade bilar som kan användas för mängdträning som stöd vid elevers körkortsutbildning,

– att gymnasieskolan organiserar och finansierar driften av bilarna, eventuellt i samband med ideella organisationer,

– att läxläsningsstöd ges vid inläsning av körkortsteorin, samt

– att ett antal stipendier beviljas elever som vill påbörja körkortsutbildning.

Idén bygger på att det finns människor i civilsamhället som är beredda att ta ett ansvar för att fungera som handledare för den mängdträning som körkortsaspiranten behöver skaffa sig. Detta är en nödvändighet för att kunna begränsa antalet dyra körkortslektioner. Många föräldrar har ju erfarenhet och övningskört när man ställt upp för sina egna ungdomar. Jag är övertygad om att det skulle vara möjligt att rekrytera ett antal handledare även för andra ungdomar, likaväl som det finns människor som ställer upp med läxläsningshjälp och som stöd på språkcaféer.

Jag hoppas också att det skulle vara möjligt att organisationer som Rotary, Lions och andra kan vara intresserade av att bidra, antingen genom att ta ansvaret för en övningsbil och försäkringar av denna, eller genom att inrätta stipendier för körkortssugna gymnasieungdomar.

Det skulle vara spännande att höra såväl vad dessa organisationer har att säga, liksom de engagerade människor som bidragit med ideella instatser, inte minst i det viktiga integrationsarbete som Söderköping har blivit känt för nationellt. Visst finns ni därute, som vill bidra för att stödja ungdomar att bli lättare anställningsbara genom att ta körkort!

Björn Grip