Författare: soderkoping

       Fler händer inom äldreomsorgen

Krisrapporterna från välfärdssektorn har duggat tätt den senaste tiden. Flera yrkesgrupper har vittnat om den ohållbara situation de upplever på sina arbetsplatser.

Sjuksköterskorna har larmat, liksom barnmorskorna, läkarna, lärarna och socialsekreterarna, för att nämna några.

Barnmorskeupproret kämpar för rätten att ha en barnmorska närvarande under en hel förlossning, ett krav som inte borde vara en vision utan något alldeles självklart. I en nyligen publicerad rapport framkommer att man inom socialtjänsten har stora problem att behålla personal, något som leder till ständiga rekryteringsprocesser och, naturligtvis, bristande kontinuitet och kompetensförlust.  Läkarna uttryckte förra året sin oro i läkaruppropet  där de beskriver hur de inte längre kan garantera patientsäkerheten i en verksamhet där kostnadseffektivitetsprincipen går före människovärdesprincipen.

En annan yrkesgrupp som kämpar med effekterna av nedskärningar och åtstramningspolitik är personalen inom äldreomsorgen. Mellan 2006 och 2012 försvann 7 000 jobb från den kommunala sektorn. Var femte anställd inom äldreomsorgen uppger att det är svårt att hinna ta ens kortare raster. Besparingspolitiken får konsekvenser och påverkar både vårdkvalitet och arbetsmiljö.

När personalen minskar försämras arbetssituationen för den personal som finns kvar. I Grästorps kommun anlitades förra året ett konsultföretag för att ”få ned kommunens vårdkostnader”. Effekten av konsultföretagets rekommendationer blev färre personal, något som ledde till längre arbetsdagar och en kraftig ökning av delade turer. Kommunstyrelsens ordförande i Grästorp svarade på den massiva kritik som följde: ”vi skär inte ned inom hemtjänsten utan anpassar verksamheten efter den budget som är lagd”. Ett uttalande som visar hur politiken distanserat sig från verkligheten ute i verksamheterna och, vad värre är, det som händer i Grästorp är inte unikt.

Kommun efter kommun fastställer budgetar som inte är i paritet med verksamheternas faktiska behov. En av anledningarna till att det blivit så här är att statsbidragen till kommunerna sedan länge är för låga. Nuvarande regering prioriterar skattesänkningar framför välfärdssatsningar. Regeringen har sedan 2006 lagt drygt 130 miljarder på sänkt skatt. Det betyder att regeringen satsat 27 gånger mer på skattesänkningar än på kommunal välfärd.

Borgerligheten vill få oss att tro att tiden då välfärdssamhället var starkt, tryggt och till för alla är förbi. De påstår att kvalitativ välfärd kommer med en kostnad som samhället inte klarar. I linje med detta har de lanserat begreppet ”välfärdens kärna” där välfärden strippas till en spillra av vad det en gång varit.

Men, det behöver inte vara så här.

Nu är det dags att stå upp för rätten till en välfärd värd namnet – rösta bort regeringen som ökar klyftor istället för att bygga välfärd.

Malin Östh

Norges vänsterparti, partiledaren håller hälsningsanförande:    ”Det gröna nås endast genom det röda”

Sjöstedt: Vänsterpartiet satsar mer på miljön än Miljöpartiet

Enhälligt omval av Jonas Sjöstedt, rörd, fint tacktal, talar om sin erfarenhet av partiet genom partiföreningsbesöken (har besökt 140 föreningar), om hur alla ska känna sig välkomna i partiet; en del av våra medlemmar är raggare, andra föredrar kostym med tjusig fluga, förvånansvärt många är biodlare och järnvägsentusiaster (!).

Tips: titta på storstockholm hemsida, har lagt ut två videoklipp som förklarar vår politik, det kan vi säkert också göra om vi skulle vilja.

Hälsningsanförande av Greklands vänster, talar om the tyranny of the trojka (EU, IMF, Valutafonden) Talar också om ”de perifiera länderna och de centrala länderna” i Europa, hur de centrala länderna håller de perifiera länderna undertryckta för att skydda sig själva, innebär att de därigenom skyddar den hierarkiska ordningen där länder ses som mer eller mindre viktiga/framstående.

Beslut: Nej till differentierade kongresser, argument: även om det kan finnas goda argument av typen effektivare organisering så är interndemokratin viktigare, bifall motion, utred frågan med konsekvensanalys. När denna motion faller, faller också frågan om fyraåriga mandatperioder för partistyrelseledamöter.

Diskussion om kongressuttalande inför riksdagsvalet, ordet omtanke debatteras flitigt. Partistyrelsen argumenterar för valet av ord med argument av typen; använd ord som folk förstår utan att ha gått marxistisk grundkurs, menar även att ordet omtanke lätt kan ställas i polemik mot ordet girighet. Efter lång debatt om semantiken går kongressen mot partistyrelsen, tar bort ordet omtanke och ersätter det istället med en text som innehåller orden solidaritet, medmänsklighet och rättvisa medan ordet girighet kvarstår.

En hel del diskussion om valkonferens, partistyrelsen föreslår att valkonferensen ersätts med en remissrunda där ett förslag till valplattform skickas ut på remiss och sedan klubbas och presenteras i augusti. Detta går igenom med undantag av presentationsdatum som flyttas fram och blir april istället för augusti.

Motion A24; partiet ska driva kravet på sex timmars arbetsdag aktivt. Arbetsgruppen har precis i dagarna släppt sin efterlängtade rapport om sex timmars arbetsdag. Många går upp och yrkar bifall för motionen. (Uppskattad kostnad för att genomdriva sex timmars arbetsdag: 10-12 miljarder per år fördelat på 10 år) Beslut: (mot partistyrelsen) ”att Vänsterpartiet tar på sig rollen att vara den drivande och offensiva kraften i denna viktiga samhällsfråga”.

Motion A53; kongressen går emot partistyrelsen och beslutar att jobba för ett grundlagsskydd för Public Service, samma sak med A47 där kongressen röstade för motionen som innebär att vi ska jobba för att 1% av statsbudgeten ska gå till kulturen, liksom A37 där kongressen väljer att uppdra till partistyrelsen att revidera minerallagstiftningen.

Åsa Mattsson, kommunikationsstrateg (tror jag), har valpepp, pratar och visar flera filmer som fint beskriver vad V gjort ute i landet, tex. glasögonreformen i Östergötland läns landsting och Malmö kommun som höjt kvinnors löner. Anne Petre´n gestaltar Kerstin Thorvall och håller en monolog om välfärdssamhällets kris.

”Den enda vinst som ska finnas i vård, skola och omsorg, är den goda pedagogiken och den goda vården, inget annat” /Klas Malmberg

Valslogan 2014: ”Inte till salu”. Inte till salu står på bilder från vård, skola och omsorg, naturbilder och en bild på Sjöstedt.

Många pläderar för att Malin Björk ska lyftas högt på EU-listan, hon jobbar i Bryssel. Flera pläderar också för Dror Feiler. Malin Björk väljs som första namn, Mikael Gustafsson som andra namn, Malin vann med mycket få röster. Malin Björk jobbar i Bryssel sedan 10 år, nu som tjänsteman för Vänsterpartiet, tidigare för en kvinnoorganisation, är öppet lesbisk. Linda Snecker blir fjärde namn på listan, Emil Broberg plats tio. Dror Feiler flyttas upp och blir femte namn.

Anita Dorazio som representar Fristadfonden håller ett hälsningsanförande, säger att asylpolitiken aldrig varit så dålig som idag. Idag är det praktisk taget bara krigsoffer från Syrien som får stanna och inte alltid ens dem, ibland blir de så kallade Dublinärenden. Asylrätten har blivit politik, ska inte vara det, assyl handlar om mänskliga rättigheter och ska alltså rymmas och hanteras under en rättighetslagstiftning. Asylärenden hanteras idag inte rättssäkert. Vänsterpartiet är oerhört viktigt i kampen för en mänslig asylpolitik enligt Dorazio.

Vid pennan // Malin Östh

På SVT visades nyligen första avsnittet av Belinda Olssons miniserie Fittstim – min kamp. Programidén bygger, enligt SVT:s påannonsering, på att ”Belinda Olson 

ger sig ut på resa i dagens feminism”. Det låter ju intressant men första avsnittet lever inte upp till vad som utlovats. Istället stannar det hela vid en mycket personlig betraktelse, där Belinda Olsson är mer i fokus än feminismen. Belinda Olsson ser tillbaka på sin tid som aktiv feminist med ett par glasögon, som idag är femton är äldre än när det begav sig. Glasögon som verkar ha präglats av ett bekvämt vuxenliv med andra perspektiv och andra prioriteringar. Ett vuxenliv som distanserat Belinda Olsson från feminismen, från kampen – den kamp som fortfarande pågår.

Första avsnittet genomsyras av en ton, ett klämkäckt tilltal som mer passar i barnkanalen. Belinda Olsson himlar med ögonen och uttrycker övertydligt och teatraliskt vad hon känner och lägger för säkerhets skull också på en berättarröst, utifall budskapet nu hade gått någon förbi… I första scenen står hon utanför Gudrun Schymans dörr och spelar nervös, upplägget är oerhört tillrättalagt, här står tvivlaren, den som vågar uttrycka de obehagliga men nödvändiga frågarna, utanför den stelnade auktoritetens dörr. Det hela visar sig dessutom bara finnas med som en del i dramaturgin, någon intervju med Schyman bir det aldrig.

När sedan Belinda Olsson träffar Ebba Witt Brattström och de enas om att hen är ett ord de inte gillar och att feminismen är en splittrad rörelse som skjuter ovanför målet undrar jag bara: vad är meningen med detta? Varför? Brattström står för vad som skulle kunna kallas en heteronormativ feminism, det är ingen hemlighet att hon lämnade Fi på grund av de frågorna och en efterföljande infekterad konflikt med Tina Rosenberg. När Brattström säger att feminismen är splittrad kan jag inte låta bli att tänka att hon talar utifrån en mycket begränsad horisont och egentligen menar: Tina Rosenberg och jag är osams.

Feminismen lyfter oavbrutet viktiga frågor om lika rätt, samma möjligheter och halva makten. Att rörelsen är mångsidig och att frågan kommer till uttryck på många sätt kan inte vara ett problem. Feminismen behövs i ett samhälle där klyftorna ökar och jämställdheten minskar.

Det skulle kännas betydligt mer angeläget om Belinda Olsson kunde utgå från statistik och realiteter istället för att sprida floskler om ”världens mest jämställda land” och uttalandde av typen: ”det är inte så illa ändå”.

Hoppas de kommande avsnitten vågar lyfta blicken och ta en verklig debatt.

Malin Östh