Författare: soderkoping

Så har kommunfullmäktige i Söderköping med 22 röster mot 10 avvisat kravet på en återremiss av byggplanerna i Brunnsparken. Miljöpartiets gruppledare, Åsa Mägi Diaz, röstade för att avvisa återremisskravet. Därmed har vi också fått ett lokalt miljöhaveri, där miljöpartiets gruppledare lät makt och arvode vara vägledande i stället för omsorg om grön miljö och kulturhistoriska värden. Om Åsa Mägi och hennes partikollega valt att rösta för en återremiss hade det funnits mera tid att utreda konskevenser och risker med en byggnation. Något som saken hade mått väl av.

Miljöpartiets svek är en lokal parallell till hur det såg ut på nationell nivå, när miljöpartiet gick med på att låta Vattenfall sälja ut sina kolgruvor, och därmed bidra till fortsatt kolbrytning. Detta trots språkröret Gustav Fridolins försäkringar i valrörelsen – med en kolbit i näven – att hans parti minsann inte skulle bidra till att fortsatt kolbrytning skulle bli möjlig.

Det är viktigt att framhålla att det är ledande miljöpartister som håller fast vid taburetterna och sviker, till och med när det gäller hjärtefrågor. Många medlemmar är förtvivlade. Åsa Mägis partikollega i fullmäktige, Lillmari Jonsson, avstod från att rösta vid den avgörande omröstningen och miljöpartiets representant i samhällsbyggnadsnämnden, Erik Malmfors, röstade emot planerna på att bygga i Brunnsparken när frågan diskuterades där.

Hur ska det gå för miljöpartiet i nästa val? Med ett skamfilat renommé när det gäller miljöfrågor kan det bli svårt att nå upp till riksdagsspärren. Lokalt lär man knappast lyckas att än en gång ta tre mandat. Fyra oppositionspartier – vänsterpartiet, centerpartiet, liberalerna och kristdemokraterna – har ju visat en vilja att i konkreta beslut stå upp för miljöfrågorna och slå vakt om det blå-gröna stråket i Söderköping, något som alla partier omhuldar i teorin. När det gäller kunnande och engagemang för miljöperspektivet i lokalpolitiken, finns det också personer i dessa oppositionspartier som är minst lika kompetenta och engagerade som miljöpartiets företrädare. Jag tänker på personer som vänsterns Malin Östh, centerns Ulrik Nilsson och liberalernas Ellen Friberg.

Det är inte utan sorg i hjärtat som jag konstaterar att miljöpartiet har hamnat snett och att makten korrumperat eller åtminstone malt ner deras ideologiska grundval.

// Björn Grip

Häromdagen var jag på Stinsen och lyssnade på landskapsarkitekt Ingmar Hillerström och Lars Sylvan, känd profil i Söderköping med stor kunskap om samhällsplanering och starkt engagemang för vår stad. Det var Naturskyddsföreningen som stod för arrangemanget. De argument som tidigare framförts i den offentliga debatten, framför allt när det gäller stadens kulturhistoria, blev konkreta och visuella genom de pedagogiska föreläsningarna. Hillerström påpekade bland annat vikten av offentliga gröna rum. Detta sagt med anledning av den politiska majoritetens betoning av att man ska utveckla parken. Risken är stor att den rekreation och möjlighet till meditation som dagens Brunnspark ger möjlighet till blir ett minne blott – om man okänsligt ska skapa såväl lekpark för barnen som moderna motionsredskap för motionärer och tjusiga rododendronöar för andra parkbesökare i detta hitills mäktiga trädrum.

Än viktigare är att det blågröna stråk som Parken med Storån utgör, och som lyfts fram i den så kallade FÖP:en (fördjupad översiktsplan), allvarligt kommer att inskränkas. Den sträckningen både för ögat och som promenadstråk blir svårt att upprätthålla. De huskroppar som nu planeras, och som Riksbyggen och byggmästaren, han som bygger -drömmar, ni vet, Eddie Demir, med förtjusning sätter igång att förverkliga, kommer att göra det mycket svårt att hemtamt nyttja promenadstråket för allmänheten. Utsikten kommer också att skymmas och skämmas av de stora huskropparna. Risken för överklaganden är mycket stor och den dispens som krävs för att få bygga kommer att bli lätt att argumentera för i en överklagan till Miljööverdomstolen.

Beslutsavgörandet när det gäller Brunnsparken närmar sig. Den 7 februari, klockan 17.30 klubbas kommunfullmäktige igång och då ska ärendet avgöras. Jag vet att det finns kritiska röster inom den styrande majoriteten inom såväl socialdemokrater som moderater och miljöpartister. Jag vet moderater som ser sig tvungna att stanna hemma från nästa fullmäktige, miljöpartister och socialdemokrater som förmås rösta mot sin övertygelse. Annars lär man hamna utanför valbar plats inför nästa mandatperiod. Detta är det mer eller mindre uttalade hotet.

För att inte tala om väljarna.  Den allmänhet som skrivit på protestlistor, i skrivande stund ca 2000 personer, är en ansenlig del av väljarkåren i kommunen. Säkert har många av dessa personer hittills i stor utsträckning röstat på de tre partier som nu tänker driva igenom en byggnation som förstör en kulturhistoria och som dessutom går emot den översiktsplan som kommunfullmäktige kommer att kunna ta i stor endräkt. Det rimliga vore att frågan återremitteras. Om inte annat borde majoriteten – socialdemokrater, moderater och miljöpartister (inte minst) – gå med på en återremiss av ren självbevarelsedrift.

// Björn Grip

Så har vi fått ytterligare ett exempel på okänslighet när det gäller stans kulturmiljöer.  Att riva Brunnslasarettet har blivit en nyhet. Förhoppningsvis blir det inget mer. Frågan är bara om det är ett tjänstemannainitiativ eller om det är ett uppdrag från politiskt håll, det vill säga från den politiska majoriteten, bestående av socialdemokrater, moderater och miljöpartister. Visserligen säger  Anders Bevemyr, (s), att han helst ser att lokalen fortsatt kan stå kvar och användas, men det är väldigt försiktigt formulerat. Man kan ana att det finns olika viljor i majoriteten. Vad säger Börje Natanaelsson, (m), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden?

Så sent som för ett år sedan användes Brunnslasarettet för flyktingboende, visserligen temporärt, men det är verkligen uppseendeväckande om det då efter ett år är utdömt och livsfarligt att gå in i lokalerna, som någon tjänsteman på samhällsbyggnadskontoret hävdar. Antingen har man överdrivit riskerna i ett försök att få opinionen för en rivning, eller så har man underskattat rasriskerna för ett år sedan. Det sistnämnda vore än mer anmärkningsvärt. Nog måste man ha gjort tillräckliga undersökningar för att kunna garantera boende för femtiotalet människor?

Brunnslasarettet gränsar till Brunnsparken och ingår i helheten kring Brunnen. Om lasarettet rivs och bostäder byggs i denna del av Brunnsområdet kommer själva parken att omgärdas och inskränkas från två håll. Parken, i engelsk stil – med träd och relativt stora grönytor – kommer att krympas och sannolikt också ändra karaktär, enligt de planer som presenterats från majoritetens ledande företrädare. Jag tror inte det är vad Söderköpings invånare vill.

Visserligen behövs det nya bostäder, men knappast i första hand dyra bostadsrätter i ett område som alltmer riskerar att bli ett rikemansreservat. Det finns för övrigt många områden som kan bebyggas i lägen som är betydligt bättre med tanke på närhet till affärer och samhällsservice. Ett område som knappast nämnts hittills i diskussionen om lämpliga markområden är ”ödetomten” som för närvarande delvis används som hundrastgård. Det var Naturskyddsföreningens ordförande, Björn Esping, som häromdagen undrade varför inte detta område lyfts i debatten. En byggnation där innebär gångavstånd på ett par hundra meter till Apoteket, Willys, ICA med flera affärer.

En av Söderköpings historiska kulturmiljöer är hotad. Nu väntar en avgörande debatt kring Brunnsparken på fullmäktige den sjunde februari. Jag hoppas att medborgare i stan reagerar och protesterar. Det finns protestlistor utlagda i flera affärer, och det blir en manifestation utanför kommunhuset den sjunde februari en timma före fullmäktiges sammanträde när avgörandet ska ske.

// Björn Grip

 I förra veckan lyssnade jag på Kristina Paltén, ultralöpare och författare. Hon hade en fix idé; att springa genom Iran från väst på gränsen till Turkiet tlll gränsen mot Turkmenistan längst bort i öst, en sträcka på över 200 mil. Varför nu utsätta sig för denna extrema kraftansträngning? Tanken var att hon skulle komma nära människor i ett land som vi vet mycket litet om men som vi har många fördomar om. Med erfarenheterna från denna löparprestation i bagaget skrev hon sedan en bok, som hon nu åker runt och berättar om.

Vad är då hennes erfarenheter? Hon berättade att hon var rädd och orolig för en massa saker när hon började sin löparresa, att bli våldtagen och att bli haffad av Irans hemliga polis var två av hennes skräckscenarier. Däremot var hon mindre rädd för trafiken på vägarna hon sprang på eller att råka ut för sjukdom. När hon närmade sig slutet på sin löparprestation var hon inte alls rädd för att bli våldtagen eller fysiskt attackerad av människor från en annan kultur, knappast heller någon rädsla för polisen. Däremot fick hon inse att trafiken var besvärlig och att det kan vara lätt att bli sjuk, magsjuk inte minst.

Det som var slående i hennes berättelse var hur väl hon blev mottagen där hon sprang. Ryktet om hennes löpning och var hon skulle komma förbi spreds via facebook och från mun till mun. Överallt blev hon bjuden på mat och ofta också husrum. Generositeten var påfallande. Den spontana värmen som mötte henne från helt främmande människor var överväldigande, berättade hon. Ofta sprang unga människor, både män och kvinnor tillsammans med henne en bit av vägen.

Resultatet, utöver en massa positiv publicitet i Iran, är att nu planerar hon en tjejmil tillsammans med Iranska ambassaden i Stockholm. En fantastisk tanke, som man bara kan hoppas blir en realitet. Det finns en kvinnofrigörelse i idén och ett systerskap mellan iranska och europeiska kvinnor som genomför en sådan millöpning. Enligt min mening ett utmärkt exempel på hur det är möjligt att bygga broar, gemenskap och tillit mellan folk genom idrott och kontakter.

Det finns andra exempel från Israel och Palestina, där kultur och musik skapar förbrödning mellan människor. Blandade körer och orkestrar som turnerar tillsammans för att visa upp en gemenskap som alternativ till det hat som idag tycks omöjliggöra en fredsprocess i det härjade landet. Men hatet och oförsonligheten i Palestinakonflikten slår också över i antisemitism i Sverige och Europa i övrigt, något som är fullständigt oacceptabelt. Därför är det glädjande med de initiativ som tagits av judiska och muslimska nätverk i Malmö, där syftet är att tillsammans göra skolbesök, anordna studiekvällar och andra evenemang där både de judiska och muslimska nätverken deltar. Det måste vara möjligt att ha en kritisk hållning till Israel och samtidigt undvika antisemitism, likaväl som man kan förhålla sig kritisk till många arabstaters teokratiska styre utan att man därför förfaller till islamofobi.

Här i Söderköping tycker jag att man kan glädjas över de initiativ till integration som tagits av exempelvis Östra Ryds IF och deras fobollsprojekt för ensamkommande ungdomar, Svenska kyrkan och andra församlingar i Söderköping som ordnar olika typer av sociala projekt, utflykter och fester. Det är viktigt att detta fortsätter, och får stöd av kommunen. Det behövs mer av den här typen av initiativ. Det är sådant som skapar tillit och trygghet, något som tyvärr annars riskerar att trasas sönder av flyktingkritiska grupper på nätet som sprider hat och rädslor.

// Björn Grip