Författare: soderkoping

Hur mycket kostar marknadsbyråkratin, frågade Agneta Stark, professor emerita, för några dagar sedan i tidningen ETC. Det finns all anledning att ställa frågan, i synnerhet i tider då upphandlingsraseriet har blivit legio i våra kommuner. Det tar tid för parter att komma överens och det tar också tid att lösa de problem som kan uppstå.Vad exakt stod det i kontraktet? Vems är ansvaret? Vem ska lösa problemet och betala för lösningen? Vem betalar experter som kan behövas? Och vem betalar juristen om det bllir tvist om kontraktet?

Att komma överens kostar. Det krävs experter, upphandlingskonsulter, specialiserade jurister. Överklaganden av upphandlingar kan ta år i juridiska processer. Dessutom finns en mängd kontrollfunktioner som ska säkra att det som levereras stämmer med kontraktet. Alla de människor som arbetar med ”komma-överens-och-kontrollera” ska ha betalt. Man kan med Agneta Stark undra vad – denna vid upphandlingar helt nödvändiga – marknadsbyråkratin kostar?

Även om detta är viktigt är kärnfrågan ändå en annan -Vem bär ansvaret? När till exempel skolgolvet måste bytas ut i förtid. Är det materialleverantören, byggaren, städföretaget, förvaltaren, fastighetsägaren, rektor? Risken är att ingen tycker sig ha skäl att ta ansvaret. Ansvarsfrågorna handlar också i allt större utsträckning i domstol med kostnader och tidsspillan som konsekvenser.

Upphandlingarna har blivit allt fler och omfattar också i allt större utsträckning välfärdens kärnområden. Frågan om vad av välfärden som ska upphandlas och vad som ska drivas av kommuner och landsting är den kanske viktigaste ideologiska frågan idag. Synd då, att ansvarsproblematik och frågorna kring kostnader för marknadsbyråkratin sällan kommer upp till diskussion. Att den diskussionen verkligen kommer till stånd är ett ansvar som vi i vänstern får ta på oss! Ingen annan lär göra det!

// Björn Grip

Häromveckan debatterades frågan om vinster i välfärden i Riksdagen. En ytterligare debattrunda skedde i dagens partiledardebatt (13/6). Polemiken har blivit alltmer tydlig och tonen tuff.

Vinster i välfärden har diskuterats alltsedan mitten av 1990-talet. Den genomsnittliga vinsten, det vill säga avkastningen på eget kapital är 23,7 procent. Detta att jämföra med till exempel banksektorn där motsvarande siffra är 11,6. Skulle frågan avföras från den politiska dagordningen får man allt räkna med att privata intressenter och vinstintresse i allt större omfattning kommer att söka sig till den hittills i huvudsak offentligt drivna välfärden.

Verksamhetsbeskrivningarna av hur vinstdrivna företag fungerar är i ärlighetens namn väldigt olika. Argumenten emot vinster i välfärden är dock enligt min uppfattning tunga. Framför allt är det emellertid en fråga om värderingar. Är människor kunder eller medborgare?

Är man kund gäller det i princip att kunna betala för sig, men i Sverige innebär det att man blir värderad efter sin ”vinstpotential”. Är ”vård- omsorgs- och skolpengen” som följer kunden tillräcklig? Ja det beror ju på kalkylen, hur mycket insatser som företaget måste avsätta till respektive kund. För personalen blir det svårt att upprätthålla ett synsätt där professionella ambitioner och värderingar tillåts styra verksamheten. Kraven på lönsamhet styr såväl rekrytering av ”kunder” som insatser i form av arbetstid som krävs. Tid är pengar och behoven får anpassas efter lönsamhetskraven.

Om perspektivet istället är att människor är medborgare som tillsammans har rätt att besluta om det gemensamma värdet som skapats för utbildning, vård och omsorg – ja då blir perspektivet ett helt annat. Då är det medborgarnas behov och prioriteringar som ytterst är avgörande, inte vinstintresse och lönsamhetskrav. Och omfattning och behov av resurser går oavkortat till det som beslutats i fullmäktigeförsamlingar och riksdag.

Ytterst är detta en fråga om värderingar och syn på människan. Är det efterfrågan, insatsen som krävs i förhållande till kommunpengen och därmed människors lönsamhet som kund som ska vara avgörande? Eller är det medborgarnas behov och prioriteringar av välfärdstjänster som ska vara den styrande principen?

För vänsterpartiet och för mig är det här självklart, och frågan har nu deklarerats som en viktig valfråga av vår partiledning. Om det blir en tung valfråga avgörs av partiernas valstrategier och bedömningar av väljaropinionens uppfattningar. Hittills har opinionsundersökningar visat att vinster i välfärden inte bör accepteras. En överväldigande majoritet bland svenska folket tycker så. Frågan som partierna sysselsätter sig med – och då i synnerhet socialdemokraterna – är sannolikt hur viktig just denna fråga är i förhållande till andra politiska stridsområden.

Göran Greider uppmanar socialdemokraterna, (Dagens Etc 13/6), att satsa på att göra vinstjakten till en tung valfråga. Han har flera skäl:

• Det finns en spricka inom den borgerliga alliansen och SD, där deras riksdagsledamöter inte röstade såsom de flesta av deras väljare önskar när frågan tillfälligt (?) avgjordes häromveckan. Lojalitet med välfärdskapitalisterna vägde tyngre när votering var begärd och genomfördes.
• Socialdemokratin har en historia där man historiskt argumenterat för att inte kapital och marknad ska ha den avgörande makten över människors liv. Det väcker och mobiliserar. Det mäter ut ett avstånd till borgerligheten som gör höger och vänster tydligt i politiken.
• Frågan är tacksam att diskutera i valrörelsen; ”Är det rätt att välfärdsdirektörer tjänar fem miljoner om året av våra skattepengar?” ”Är det rimligt att kommunerna ska behöva ta ansvar när privata utförare gör konkurs?”

Jag hoppas att socialdemokraterna vågar satsa på att göra vinstjakten till en valfråga. Inte enbart för deras partis skull. Hela samhället och den politiska debatten skulle må bra om höger och vänster åter börjar debatteras och bli tydligt i politiken.

// Björn Grip

Strategierna för valrörelsen har lagts fast i respektive parti. ”Lilla valrörelsen” är i full gång och avslutas i början av juli med Almedalsveckan. Kommentatorer och ledarskribenter lägger pannorna i bekymrade veck. Opinionssiffrorna pekar på ett dramatiskt annorlunda politiskt läge efter nästa val, där de rödgröna partierna får vara nöjda om man tillsammans når upp till 40 procent. Borgerligheten lär enligt opinionsinstituten få ungefär samma resultat. Detta förutsatt att småpartierna klarar fyraprocentsspärren. Sverigedemokraterna når nya rekordhöjder, det är ingen omöjlighet att man dubblar sitt tidigare valresultat och blir största parti, spår institut och förståsigpåare. Det är ett bekymmersamt läge, kan man lugnt säga, om man vill slå vakt om humanistiska värden och inte vill se ett samhälle där misstänksamhet, rädslor och hat styr debatten.

Det som är svårt för en annan att begripa är att alla partier, vänsterpartiet och centern möjligen undantaget, har anammat den verklighetsbild som drivits fram av Sverigedemokraterna och deras media, Samhällsnytt, Avpixlat med flera.  Migrationen är då roten till alla problem, grovt och sexualiserat våld eskalerar, antalet utanförskapsområden i förorterna blir allt fler, orimligt höga belopp av skattebetalarnas pengar betalas ut till lata invandrare som har kommit till Sverige därför att här finns det bidrag av olika slag att hämta ut, utan att det ställs krav. Den svenska identiteten, vilken den nu är, är hotad när främlingar med annan religion och tradition blir allt fler. Ja ni känner igen bilden som förmedlas. Nyhetsreportrarna i media söker framför allt och allt mer nyheter i polisrapporterna, delvis därför att det är en relativt enkel källa att leta fram. I sociala media härskar trollfabrikerna med mer eller mindre osannolika budskap och ett hat mot invandrare, feminism och radikalism som blir allt grövre. Jag tittade nyligen på SD:s valfilm, där Jimmie Åkesson tecknar en bild av ett Sverige som hotas av horder av invandrare som okontrollerat väller in över Sveriges gränser. Filmen är suggestiv men förfärlig i sin onyanserade ensidighet.

Det tragiska är att socialdemokrater, moderater och kristdemokrater, i viss mån även liberalerna, har lagt upp sin valstrategi utifrån den här bilden. Det leder till att frågor som migration, brott och straff, fler poliser, identitet och Sverigebild får dominera valdebatterna. Och rädslorna griper omkring sig bland människor.

Nu börjar dock allt fler etablerade skribenter och opinionsbildare ändå ifrågasätta den bild och debatt som grundar sig på hat, misstänksamhet och rädslor.

Rekordsiffrorna vi inte får prata om i Sverige, skriver DN:s chefredatör Peter Wolodarski, och lyfter fram att andelen sysselsatta aldrig varit så hög som nu, att även invandrare kommer in på arbetsmarknaden i allt större utsträckning, och att arbetslösheten har pressats ner betydligt. Den verkligheten har knappast fått särskilt stort utrymme i massmedia eller för den delen på sociala media. Det är obegripligt att inte socialdemokraterna kraftigare lyfter fram dessa politiska framgångar som ansågs helt orealistiska när målen sattes upp 2015.

Sven-Eric Liedman, professor i idéhistoria efterlyser i Göteborgsposten en politisk debatt där klassklyftorna lyfts fram, där höger och vänster bryts mot varann och där identitetspolitik och rasideologier nagelfars kritiskt. Och hans professorskollega, Bo Rothstein, är bekymrad över att inte den politiska debatten handlar om visioner om framtiden som kan ge människor hopp.

I DN, 27/5, kunde man läsa ett upprop undertecknat av Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan, Björn Eriksson, ordförande Riksidrottsförbundet och tidigare landshövding här i Östergötland samt ytterligare fyra ledande företrädare för de största civilsamhällsorganisationerna. Rubriken är Hatet vinner terräng – nu måste politikerna besinna sig. Innehållet i artikeln lyfter fram vikten av att kämpa för delaktighet och gemenskap, för inkludering och innanförskap. Man vädjar till politikerna att föra en respektfull dialog och att samarbeta och nyttja föreningsliv och folkrörelser. Man avslutar med att lyfta fram civilsamhällets organisationer som en kraftfull motor som värnar och tar ansvar för en inkluderande samhällsutveckling.

Kanske är det här, i samarbetet mellan politiken och folkrörelserna inklusive folkbildningen, som formerandet av en hoppfull vision om framtiden ska sökas.

Bristen på bostäder är ett problem, inte enbart i storstäderna, även här i Söderköping är bostadsbristen besvärande. Visserligen har det byggts en del de senaste åren, men det har inte räckt. Det hjälper inte att bygga nytt och dyrt…och sen hoppas på flyttkedjor. Det som behövs är ett aktivt och medvetet byggande för människor som har olika inkomster. Framför allt behövs det byggas billiga och funktionella hyreslägenheter.

Än så länge har det varit möjligt att sälja dyra bostadsrätter och ta ut egentligen orimligt höga hyror, men snart går det inte längre. I storstäderna tvingas man nu att realisera nyproducerade lägenheter som byggts. I Stockholm har det varit uppemot 80 procent av beståndet som nyproducerats under våren som har behövts realiseras. Den målgrupp som man byggt för börjar ta slut! Samtidigt är det alltför många som tvingas bo kvar hemma och antalet bostadslösa har ökat betydligt de senaste åren.

I Söderköping har väl inte situationen blivit så dramatiskt förändrad för bostadsbolag och hyresvärdar som i Stockholm. Fortfarande är det säkert goda tider för byggherrarna i vår kommun. För människor, inte minst yngre personer som söker sin första bostad, är det däremot svårare. Idag är hyreskostnaden för en nybyggd tvåa i Söderköping nästan 9000 kr/månad. Det är inte rimligt. Och att hitta något i det befintliga beståndet är svårt, i synnerhet om man är utan kontakter.

Ytterligare ett problem med de höga boendekostnaderna är att det ökar segregeringen. Enbart de med goda inkomster har råd att skaffa en ny lägenhet. Detta strider för övrigt med de ägardirektiv som getts till vårt bostadsbolag, Ramunderstaden, och med kommunens målsättning om blandad bebyggelse och social hållbarhet.

Det är bara att konstatera att marknaden inte löser boendeproblemen. Det krävs politiska lösningar! Framför allt krävs det att staten återigen tar ett större ansvar för finansieringsfrågorna även när det gäller hyreslägenheter. Det investeringsstöd för byggandet av billiga hyresrätter som nu utgår, är alldeles otillräckligt.

I avvaktan, och som komplement till kraftigare statliga åtgärder, kan man göra en hel del på kommunal nivå. Det visar exempel från andra kommuner, till exempel Göteborg, Örebro och Kalmar. Här har man ställt krav på löften om låga hyror på en viss del av nybeståndet vid marktilldelning för hugade byggbolag.

Vi i vänsterpartiet Söderköping motionerar nu om att vår kommun ska följa andra progressiva kommuners initiativ. Låt oss hoppas att de andra partierna i vår stad är positiva till vår motion och inte ängsligt eller av prestigeskäl avslår motionen.