Det är roligt när man får ta i en bra bok. Jag har alldeles nyss läst När framtiden redan har hänt, en bok av ekonomhistorikern Jenny Andersson. Boken ges ut på Ordfronts förlag, www.ordfront.se. Det var ett lyft att läsa hennes skarpa analyser av de senaste tjugo årens socialdemokratiska politik.

Undertiteln är socialdemokratin och folkhemsnostalgin, och är en skarp vidräkning med ett antal begrepp och företeelser som vi vant oss vid att betrakta positivt även om det inte självklart är så.

Som ett exempel kan nämnas tillväxtbegreppet, som också inom socialdemokratin och vänstern blivit oproblematiskt på 1990-talet. Det fanns en prövande debatt på  1960- och 70-talen om såväl slöseriet med råvaror som exploatering av människor och miljö. Den diskussionen – som också drevs av tongivande europeiska socialdemokrater som Willy Brandt, Bruno Kreisky
och Olof Palme – försvann snabbt från dagordningen när recessionen slog till på 1990-talet.

Vad ska vi med kunskap är ett avsnitt i boken. Här blir Jenny Andersson väldigt tydlig. Hon menar att ekonomisk tillväxt och mänsklig växt eller utveckling verkar bli synonymer i kunskapssamhället. Kreativt skapande begränsas till att bli entreprenör. Exploateringen av mänsklig kunskap blir allt viktigare. Såväl skolsystemet som forskningen styrs in i ett marknadstänkande. Personlig utveckling och kritiskt tänkande kommer på undantag. Formella meriter, höga betyg och rätt skolor och universitet blir
viktigare än reflektion och bildning.

Författaren menar att mycket av skulden för detta får läggas på socialdemokratin. 90-talet var ju faktiskt socialdemokratins årtionde. Högervindarna blåste ut, en socialdemokrati i nya kläder tog över regeringsmakten i stora delar av Europa. I Sverige kom socialdemokratin tillbaka till regeringsmakten 1994. Tony Blair tog över Labour samma år och
snart därefter regeringsmakten med sitt budskap om New Labour, en strategi som sedan framgångsrikt kopierats av Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater.

I Sverige hade och har den svenska socialdemokratin en självbild som går ut på att man inte förändrats. Man håller kvar vid den
social-demokrati man alltid haft. Men problemet för många är att socialdemokratin inte alls framstår som densamma som alltid, utan i grunden förändrad. Verklighetsbeskrivningen stämde inte med människors känsla av verkligheten. Arbetslöshet och sjukskrivningar var för höga, välfärden snävades in på många områden. Partiledningen ansåg att socialdemokratin räddade den
svenska välfärdsmodellen med sin saneringspolitik. Samtidigt upplevde alltför många att man var utan framtid. Detta är sannolikt orsaken till att socialdemokratin förlorat två riksdagsval i rad.

Räcker det med en ny partiledare? Knappast! Fortfarande är det väldigt oklart om det blir en förändring. Även om retoriken har ett visst bett i Juholts tappning blir framtidsbilden ofta vidlyftig och dimmig i konturen. Det blir därför ofta en tumme när Waidelich och Ahlin ska konkretisera förslagen. En hållbar, jordnära och begriplig politik som kan ge människor hopp om framtiden saknas! Det gäller inte enbartsocialdemokratin. Situationen är inte ett dugg bättre i vänsterpartiet.

Söderköping, den 23 augusti 2011

Björn Grip

Uppdaterades: 11 nov 2015