Att vara anhörig i vården

Sitter på infektionskliniken vid Lunds universitetssjukhus och vakar över min gamla mor. Hon har fått infektion på lungan, och det är frågan om hennes allmänna hälsostatus är sådan att hon kommer att klara sig den här gången. Hennes livsvilja är dock fortfarande obruten.

Man får många intryck – både positiva och negativa av hur vården fungerar när man sitter och vakar. Det som är slår mig här på Infektionsklinikens avdelning 74, är hur tillmötesgående sjuksystrar och undersköterskor är mot oss anhöriga. Man har som rutin att presentera sig, frågar om man vill ha kaffe och talar om hur och när vi kan få svar på våra frågor. Som anhörig slipper man att känna att man stör, eller är till besvär – det är snarare tvärtom. Det är kvalitet, förmodligen också tidsbesparande och därmed rationellt att göra så.

Det skiljer en hel del jämför med den akutavdelning som var första instans efter ambulansvården den här gången. På akuten fanns inte den här välkomnande kulturen, kanske inte heller tiden. Fast jag tror egentligen inte det – det handlar ju bara om att presentera sig och tala om för mig vem jag kan prata med som anhörig och när det finns tid. Snarare är det ett utslag av tradition, kultur och dålig ledarstil, som jag misstänker inte är ovanlig på akutavdelningar.

Ett annat påtagligt inslag här på avdelningen är att det finns flera manliga sjuksköterskor och undersköterskor. Det börjar komma in en generation män i vården som jag tror bidrar till att utveckla arbetsplatsen positivt. Arbetsplatser med både män och kvinnor fungerar ofta bäst. Intressant att det även numera finns manliga undersköterskor, uppenbarligen personer som bytt yrke och orkat ta sig igenom den numera krävande undersköterskeutbildningen.

En tredje iakttagelse är att kontakten mellan vårdens olika instanser är bristfällig. Det tog lång tid och flera påstötningar innan överläkaren tog sig tid att se till att den vårdcentral som mor har haft kontakt med blev kontaktad. Och då naturligtvis inte av överläkaren själv, den kontakten delegerades till en underläkare. Det går inte att bortse från att statushierarkier inom vården gör sig gällande. Värdefull information riskerar att inte föras vidare mellan de olika delarna i vårdkedjan. Det är definitivt en stor svaghet.

Ett annat trist problem berättade Jonas, sjuksköterska om. Han frågade mig ursäktande om mor hade pengar. Detta med tanke på eventuell transport hem. Han berättade sedan att det hänt att patienter utan pengar blivit sittande i sjukhusets foajé, eftersom landsting, kommun och taxibolagen som kör sjukhusresorna inte kunnat bli överens om vem som ska ta kostnaden om patienten saknar medel att betala sin del. Horribelt!

Vi var rörande överens om att upphandlingsraseri och snäv ekonomistyrning som idag präglar svensk sjukvård är till allvarligt förfång för utsatta patienter.

Lunds Universitetssjukhus, infektionskliniken den 8/10 -10

Björn Grip

Ps: Läs också dagens huvudnyhet i NT (11/10), som handlar om bristande information och kontakt mellan sjukhusklinik och primärvård samt klinikchefens nonchalans gentemot anhöriga.

Kopiera länk