Egentligen har jag tänkt att skriva om politik ur ett Söderköpings och Östgöta – perspektiv, men ibland är det så mycket som händer nationellt och internationellt så det går knappast att undgå att kommentera
Detta trots att det varit spännande finansdebatter såväl i Söderköpings kommunfullmäktige som i östgötalandstinget. Till det får vi återkomma…kanske.

Så till några nyheter i korthet:

– EU har fått en president som skriver Haikudikter – men befolkningen i Europa vet inte vad han heter. Var namnet van ruympen?? Det borde gå att lära sig – rumpan är en väsentlig kroppsdel.  

Det är långt mellan makten och människorna när en relativt politiskt intresserad person som jag inte ens har lärt mig vad presidenten heter!  

– Vanskötsel av ”råvaran” i kotlettproduktionen! Och detta i Sverige – Marit Poulsen grät krokodiltårar – heder åt djurskyddsalliansen som gjorde avslöjandena! 

– ”Kungsägget” har inte råd att vänta på att köpa Saab – inte oväntat. Förmodligen vill inte General Motors sälja när kineserna ska vara med i spelet. Ska bli intressant att följa spelet, även om detta kommer att bli ”kölhalning” av en hel region och med ekonomiska konsekvenser såväl för många enskilda som nationellt när det gäller att ta sig ur den ekonomiska krisen.

– En lite längre kommentar i ett dessvärre ständigt aktuellt ämne: Afghanistankriget och svenskt deltagande i kriget:

Det här läste jag i DN häromdagen:

”Åtta år efter att kriget inleddes är det hög tid för Natoalliansen och Sverige att genomföra en seriös offentlig utvärdering, inte bara av vad den militära närvaron åstadkommit utan vad den syftar till framöver. Det räcker inte att president Obama och hans rådgivare ifrågasätter strategin, alla inblandade regeringar borde ägna sig åt en motsvarande självprövning.

Hur definierar vi framgång – och vad krävs för att nå dit? Kan en truppförstärkning bidra med något positivt och finns i så fall soldaterna? Eller är vi bara på väg in i en alltmer segdragen och smutsig konflikt som det finns små chanser att vinna?

På 1980-talet försökte Sovjetunionen bemästra det afghanska klansamhället utan att lyckas. Innan dess var det britterna som prövade. Om Europa och USA är på väg att gå samma öde till mötes borde man medge misslyckandet och planera för en ordnad reträtt.

Det är ingen liten sak att skicka soldater i krig. Att göra det utan vare sig en klar målbild eller adekvata resurser är att svika alla inblandade.”

Gissa vem jag citerar? Nä, inte Göran Greider eller någon annan vänsterdebattör.

Jag trodde knappast det själv när jag läste detta häromdagen – men det är självaste chefen för DN:s politiska ledaravdelning – Peter Wolodarski!

Det kan inte hjälpas – men Afghanistan har kommit närmare – inte minst när man som jag har anhöriga som kan riskera att åka på militärtjänstgöring där borta.

Det är därför välgörande att opinionen mot kriget faktiskt växer. Den organisation som vet mest om situationen är Afghanistankommittén. De skriver bland annat så här:

–  Idag går det inte att i praktiken se skillnad på Nato och FN-trupper. När dessa organisationer fått gemensam ledning har FN-mandatet blivit en Potemkin-kuliss som är alltmer illusorisk.

– Det är viktigt att skydda biståndsarbetet arbete – så lyder argumenten från regeringen och tyvärr också från socialdemokraterna och miljöpartiet än så länge. Verkligheten är att Afghanistankommittén och andra biståndsorganisationer håller sig så långt från utländsk militär trupp som möjligt – de utgör direkt livsfara för biståndsarbetarna. De utländska styrkorna ses som ockupanter och försvårar det humanitära hjälparbetet. 

Jag hoppas att opinionen mot svensk militär närvaro i Afghanistan kan bli så stark att den förändrar svensk utrikespolitik, snabbt.

För det afghanska folkets skull i första hand som behöver bistånd, men också för att inte svenska unga män och kvinnor ska komma hem i vita kistor, döda för vilka syften?

Björn Grip, den 25 november 2009

Uppdaterades: 26 nov 2009