Guillou, Greider, Mona Sahlin och några till
Läste i bladet (Aftonbladet) något tänkvärt apropå den stora nyhetsankan häromsistens, att Jan Guillou skulle vara sovjetisk spion..
Den som ”avslöjade” detta är Gunnar Ekberg – som själv en gång i tiden – visade sig vara en innästlad för Säpos räkning i veckotidningen Folket i Bild/Kulturfront. Det var där, i den tidningen, som de då unga journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou publicerade sina väldokumenterade avslöjanden. Avslöjanden om samröre mellan Säpo – den statliga säkerhetspolisen och Sapo – socialdemokratins säkerhetsorgan -för att kartlägga radikala arbetare i fackföreningsrörelsen. I sammanhanget avslöjar Bratt/Guillou också Ekberg som den simple infiltratör han faktiskt var.
”Fibban” var – åtminstone ett tag under 60talet – en spännande fortsättning på en riktig 40-talsklassiker – Folket i Bild. Den sistnämnda tidningen var en ambitiös och väl spridd veckotidning – ett riktigt folkbildnings- och kulturorgan – som med hjälp av ideella arbetsplatsombud fick ut radikal kultur- och samhällsdebatt till många tusen människor under några decennier när folkhemmet fortfarande byggdes.
Nåväl, Guillou hade tydligen några gånger på 60-talet pratat med någon på sovjetiska ambassaden. Detta presenteras som ett sensationellt avslöjande av spioneri i flera nyhetsmedia. Kommentatorer på de stora drakarna hakar på, och även tunga politiker som Mona Sahlin hakar på, bedrövligt.
I dagens Aftonblad (28/10), kommenterar emellertid även historieprofessorn Kjell Östberg, som skrivit en ytterst läsvärd biografi över Olof Palme – det hela. Han gör det med vetenskapsmannens tyngd:
– IB-affären var varken en pojkbokshistoria eller vänsterextremisters attack på det demokratiska samhället. Den var toppen på ett isberg där socialdemokratiska regeringar under decennier, allt för ofta med odemokratiska metoder, övervakat och trakasserat hundratusentals antiimperialister, fredsaktivister eller fackligt aktiva utan partibok (och även ett antal med). Men IB-affären var också, trots domarna, en seger för yttrandefriheten. Därför: Mörklägg inte – återigen – en redan alltför mörk historia.
Detta bör man ha i minnet när socialdemokratin samlas för kongress. Kanske kan man hoppas att socialdemokratin inte ”glömmer” detta sorgliga kapitel i sin historia. Det är nämligen nödvändigt för att en försoning på riktigt mellan socialdemokratin och vänstern ska vara möjlig. Det här är kongressen där Mona Sahlin ska försöka lotsa fram en politik som ska locka Stockholmarnas medelklass utan att därför stöta bort gråsossarna runt om i ”landet”. Det blir inte lätt, och jag är rädd för att socialdemokratin försöker flörta med medelklassen i Stockholm och därmed drar sig högerut. Då blir det också svårt att mobilisera de människor som är i stort behov av en politik präglad av jämlikhet och rättvisa.
Samtidigt tror jag – åtminstone vill jag hoppas – att Mona Sahlin har lättare än sina företrädare som partiledare att erkänna de grova övertramp mot radikala fackföreningsmänniskor och andra ärliga socialister, som ledde till att 100-tusentals hamnade inte bara i Säpo-register utan också blev dokumenterade som ”kommunister” hos den amerikanska säkerhetstjänsten.
Jag hoppas att vänstern och miljöpartiet kan skapa en ”allians inom alliansen” för att se till att dra socialdemokratin bort från en gråblå mittenpolitik och i stället lyckas att hjälpa det större partiet till konkretisering av ett ekologiskt och samtidigt jämlikhetspräglat rättvisealternativ i politiken.
Jag har inte läst vänsterpartiets valplattform, ännu, men av kommentarer att döma är det steg på rätt väg med konkretiseringar i viktiga frågor som rättvis fördelningspolitik, sysselsättning och entreprenörskap, integration på riktigt och jämställdhet.
Göran Greider är en annan lysande publicist, med radikalt bett i kommentarerna. Han har dessutom en bredd som är anmärkningsvärd. Hans bok om Dan Andersson myllrar av spännande detaljer. Greider jämför den ”romantiske glesbygdspoeten” med några av dagens rebelliska musikartister och rappare och lyfter fram såväl hans radikalism som bohemeri. Han var alls inte en blyg viol från landet, tvärtom företog han gärna långa vistelser till Klarakvarteren och krogarna i Stockholm.
Kanske är förklaringen till Greiders storhet som publicist att han har breda intressen, att han blandar friskt mellan kultur och samhällsdebatt. Detta i likhet med Söderköpings föreläsningsförening, som hade äran att arrangera ett välbesökt radikalt samtal med honom som inledare häromsistens. Det framgick knappast i vår hopplösa lokalblaska, när Anna Bennich presenterade ett fint porträtt av Greider någon vecka efter hans besök.
Björn Grip, den 28 oktober 2009