Häromdagen var jag på Stinsen och lyssnade på landskapsarkitekt Ingmar Hillerström och Lars Sylvan, känd profil i Söderköping med stor kunskap om samhällsplanering och starkt engagemang för vår stad. Det var Naturskyddsföreningen som stod för arrangemanget. De argument som tidigare framförts i den offentliga debatten, framför allt när det gäller stadens kulturhistoria, blev konkreta och visuella genom de pedagogiska föreläsningarna. Hillerström påpekade bland annat vikten av offentliga gröna rum. Detta sagt med anledning av den politiska majoritetens betoning av att man ska utveckla parken. Risken är stor att den rekreation och möjlighet till meditation som dagens Brunnspark ger möjlighet till blir ett minne blott – om man okänsligt ska skapa såväl lekpark för barnen som moderna motionsredskap för motionärer och tjusiga rododendronöar för andra parkbesökare i detta hitills mäktiga trädrum.

Häromdagen var jag på Stinsen och lyssnade på landskapsarkitekt Ingmar Hillerström och Lars Sylvan, känd profil i Söderköping med stor kunskap om samhällsplanering och starkt engagemang för vår stad. Det var Naturskyddsföreningen som stod för arrangemanget. De argument som tidigare framförts i den offentliga debatten, framför allt när det gäller stadens kulturhistoria, blev konkreta och visuella genom de pedagogiska föreläsningarna. Hillerström påpekade bland annat vikten av offentliga gröna rum. Detta sagt med anledning av den politiska majoritetens betoning av att man ska utveckla parken. Risken är stor att den rekreation och möjlighet till meditation som dagens Brunnspark ger möjlighet till blir ett minne blott – om man okänsligt ska skapa såväl lekpark för barnen som moderna motionsredskap för motionärer och tjusiga rododendronöar för andra parkbesökare i detta hitills mäktiga trädrum.

Än viktigare är att det blågröna stråk som Parken med Storån utgör, och som lyfts fram i den så kallade FÖP:en (fördjupad översiktsplan), allvarligt kommer att inskränkas. Den sträckningen både för ögat och som promenadstråk blir svårt att upprätthålla. De huskroppar som nu planeras, och som Riksbyggen och byggmästaren, han som bygger -drömmar, ni vet, Eddie Demir, med förtjusning sätter igång att förverkliga, kommer att göra det mycket svårt att hemtamt nyttja promenadstråket för allmänheten. Utsikten kommer också att skymmas och skämmas av de stora huskropparna. Risken för överklaganden är mycket stor och den dispens som krävs för att få bygga kommer att bli lätt att argumentera för i en överklagan till Miljööverdomstolen.

Beslutsavgörandet när det gäller Brunnsparken närmar sig. Den 7 februari, klockan 17.30 klubbas kommunfullmäktige igång och då ska ärendet avgöras. Jag vet att det finns kritiska röster inom den styrande majoriteten inom såväl socialdemokrater som moderater och miljöpartister. Jag vet moderater som ser sig tvungna att stanna hemma från nästa fullmäktige, miljöpartister och socialdemokrater som förmås rösta mot sin övertygelse. Annars lär man hamna utanför valbar plats inför nästa mandatperiod. Detta är det mer eller mindre uttalade hotet.

För att inte tala om väljarna.  Den allmänhet som skrivit på protestlistor, i skrivande stund ca 2000 personer, är en ansenlig del av väljarkåren i kommunen. Säkert har många av dessa personer hittills i stor utsträckning röstat på de tre partier som nu tänker driva igenom en byggnation som förstör en kulturhistoria och som dessutom går emot den översiktsplan som kommunfullmäktige kommer att kunna ta i stor endräkt. Det rimliga vore att frågan återremitteras. Om inte annat borde majoriteten – socialdemokrater, moderater och miljöpartister (inte minst) – gå med på en återremiss av ren självbevarelsedrift.

// Björn Grip

Uppdaterades: 01 feb 2018