Jag fick meddelandet av en kompis till Jafar. Han hade gett sig av. Kanske till Tyskland eller möjligen Frankrike om det nu går att ta sig in i något av dessa länder. Annars håller han sig väl gömd nånstans i Sverige i likhet med några tusen andra unga människor. På inga villkors vis vill han till Afghanistan, ett land som på papperet är hans hemland, men som han inte har några minnen ifrån. I likhet med många andra ”hazarer” flydde hans familj undan talibanväldet till Iran i början av 2000-talet. Där finns sannolikt hans familj kvar, det vill säga mamma och ett par småsyskon. Pappa är försvunnen, förmodligen dödad.

Jag fick meddelandet av en kompis till Jafar. Han hade gett sig av. Kanske till Tyskland eller möjligen Frankrike om det nu går att ta sig in i något av dessa länder. Annars håller han sig väl gömd nånstans i Sverige i likhet med några tusen andra unga människor. På inga villkors vis vill han till Afghanistan, ett land som på papperet är hans hemland, men som han inte har några minnen ifrån. I likhet med många andra ”hazarer” flydde hans familj undan talibanväldet till Iran i början av 2000-talet. Där finns sannolikt hans familj kvar, det vill säga mamma och ett par småsyskon. Pappa är försvunnen, förmodligen dödad.

Jafar gick på Nyströmska skolan, och trivdes bra. Jag kom i kontakt med honom eftersom jag blev ombedd att försöka ordna med juridiskt stöd att begära ”verkställighetshinder”. Hans advokat hade avslutat ärendet när det gällde att överklaga beslutet om avvisning. När Jafar fyllde 18 år blev han uppsagd från sitt boende och det ekonomiska försörjningsstödet upphörde. Vräkningen verkställdes strax före påsk och därefter har Jafar levt ur hand i mun bland vänner och engagerade medmänniskor. Skolgången har han dock försökt att följa, även om det blev allt svårare att följa med och göra läxor. Skolan var den enda trygghet han hade.

Nu orkade inte Jafar vänta längre på juridisk hjälp. Han hade en tid idag, tisdag 16 maj, för att få juridisk hjälp via Rädda Barnen. Men han kunde inte vänta. Han gav sig iväg med några kompisar i förra veckan, fullt förståeligt. Det är ändå lättare om man är några stycken att klara sig i den hårda värld som väntar. En värld som innebär att man blir jagad av polis och myndigheter, riskerar att bli utnyttjad såväl ekonomiskt som sexuellt, och som innebär en synnerligen besvärlig daglig kamp när det gäller att överleva och skaffa tak över huvudet.

Jag funderar mycket över om jag kunde ha gjort mer, men har bestämt mig för att inte belasta mig med dåligt samvete. Däremot är jag övertygad om att eftervärldens dom över de beslutsfattare som omöjliggjort för flyktingungdomar att stanna kvar kommer att bli mycket hård. Jafar är precis som Lasse, min egen son, värd ett bättre öde än att jagas runt i en hopplöshetens ekorrhjul, ständigt med hotet om avvisning för ögonen. Enda hoppet är att det går att skapa opinion för en amnesti när det gäller dessa ungdomar som börjat sitt liv i Sverige och som inget hellre vill än att få en chans att leva tryggt och säkert, och att få göra rätt för sig i det samhälle som skriker efter unga människor som kan ta vid när dagens 40- och 50-talister går i pension

Uppdaterades: 17 maj 2017