När detta skrivs avlöser årsmötena varandra i folkrörelsesverige. Dessförinnan har valberedningar slitit sina hårtestar för att hitta människor som är beredda att åta sig styrelseuppdrag, och engagera sig för de ändamål som föreningen eller organisationen är till för. Det har emellertid blivit allt svårare för valberedningarna att hitta folk som är villiga att åta sig styrelseuppdrag. De medlemmar som bevistar årsmötena och andra möten blir allt färre och allt äldre. Är det så att den stolta tradition av ett starkt föreningsliv som präglat Folkrörelsesverige är på väg att urholkas?

När detta skrivs avlöser årsmötena varandra i folkrörelsesverige. Dessförinnan har valberedningar slitit sina hårtestar för att hitta människor som är beredda att åta sig styrelseuppdrag, och engagera sig för de ändamål som föreningen eller organisationen är till för. Det har emellertid blivit allt svårare för valberedningarna att hitta folk som är villiga att åta sig styrelseuppdrag. De medlemmar som bevistar årsmötena och andra möten blir allt färre och allt äldre. Är det så att den stolta tradition av ett starkt föreningsliv som präglat Folkrörelsesverige är på väg att urholkas?

Det är tråkigt att konstatera, men svaret är troligen ja. Verkligheten har nog också accelererat sedan 1990-talet då problemet började uppmärksammas. Ett exempel redovisades i senaste numret av den utmärkta fackliga veckotidningen Arbetet. Anslutningsgraden till de fackliga LO-förbunden har minskat från 80 till strax över 60 procent under åren från början av 1980-talet och fram till 2015. Samma minskning har inte konstaterats inom TCO- och Sacoförbunden, utan där är organisationsgraden oförändrad.

Detta är viktigt att uppmärksamma. De som bäst behöver organisera sig och få stödet genom att finnas med i fackliga organisationer gör inte detta längre, och många fackklubbar har lagts ned. Samma trend finns i det övriga förenings- och organisationslivet. Det är den välbeställda medelklassen som befolkar idrottsföreningar, studiecirklar och andra ideella verksamheter. Arbetarklassen har checkat ut.

De som ändå är aktiva håller på i färre år. Man är l aktiv i fotbollsklubben eller ridskolan till exempel, under de år då barnen vill idrotta. När barnen slutar, slutar också föräldrarna. De, ofta manliga ledare, som förr drog ett stort ideellt lass, finns i allt mindre utsträckning. Det finns allt mera sällan – som i min ungdom, en Sverker – som gjorde allt från att plocka fram pingisborden till att organisera domarkurser och rekrytera ledare.

Vad beror detta på? Vad är det som har hänt? Sverker, på 1960-talet, levde för sitt IFK, och hade ingen familj. Andra ledare hade stöd av en fru som skötte allt arbete på ”innerplan” både när det gällde familjen som föreningen. Idag finns inte det stödet. Både män och kvinnor är heltidsarbetande. Tiden räcker inte till för det ideella arbetet.

Förvärvsfrekvensen har ökat, och ligger enligt färska siffror på 82,5 procent, vilket är unikt högt och får alla såväl ekonomer, som ledarskribenter och politiker att jubla och slå sig för bröstet. Samtidigt bekymrar sig samma opinions- och beslutsfattare över att ”civilsamhället” tynar bort.

Tänk om fler än vi vänsterpartister kunde dra den logiska slutsatsen av detta och besluta sig för att införa trettiotimmarsvecka som norm för heltidsarbete!

// Björn Grip

// Björn Grip

Uppdaterades: 02 mar 2017