Det som bland annat hittills framkommit är att moderaterna tar hand om ordförandeposten i samhällsbyggnadsnämnden. Den nämnden kommer att bli en större maktfaktor i politiken, som utöver rena bygglovsärenden och andra beslut som är hårt reglerade i laghänseenden, också kommer att ha ansvar för planarbetet i kommunen. Jag befarar att en moderatledd nämnd kommer att innebära en anpassning till kommersiella intressen och att miljö- och kulturintressen riskerar att få stryka på foten när dessa står i vägen för en utbyggnad av kommers och kapital. Hur blir det till exempel när det gäller  stormarknadsetablering i känsliga lägen? Och vad händer till syvende och sist med Brunnsparken? Det är väl gott och väl att man tar en diskussion med Riksbyggen, men om överklagandet nu inte vinner gehör, så lär det bli Riksbyggen som dikterar villkoren. Då mina vänner lär vi få demonstera igen!

Socialdemokraternas fyra vallöften har visst varit utgångspunkten för uppgörelsen mellan de tre omaka partierna. I sak är det väl knappast någon som inte vill ge fler ungdomar sommarjobb, som gärna ser rätt till heltid och slut på delade turer inom äldreomsorgen, som vill säkerställa vettiga och rymliga skollokaler och ett centralt korttidsboende för sköra och sjuka gamlingar. Men detta kostar pengar! Frågan är om moderaterna är med på höjd skatt eller ökad upplåning för att finansiera dessa reformer inom de tidsramar som är satta. Om så är fallet; ”fine” (som man säger nuförtiden). Det vore i så fall ett markant brott mot den ideologi och de värderingar som styrt partiet allt sedan rösträttsreformen. Begränsningar och motstånd av en generell skattefinansierad välfärd och ett ökat eget ansvar, oavsett individens förutsättningar, har alltid varit hörnstenar i moderaternas och dessförinnan högerns politik. Och intresset för de mindre bemedlade, som är förlorare vid en mindre generös välfärdspolitik, har oftast varit måttligt från moderaternas sida. Ändå har man haft mage att kalla sig för ”det nya arbetarpartiet”.

Det allvarligaste med den här typen av majoritetskoalitioner är att  grundläggande värderingar och en tydlig och konsekvent linje som partierna stått för, kan komma att kompromissas bort. Idag är tyvärr alltför många unga människor inte ens medvetna om de stora skillnader som faktiskt funnits värdemässigt mellan främst moderater, en gång högern i politiken, och socialdemokrater, en gång ett parti som stod upp för ökad jämlikhet och en generell välfärd för alla, det vill säga vänster i politiken.

Det är olyckligt att dessa motsatta ideologier nu jämkas samman i en grå röra. Det leder lätt till en personifiering av politiken, vilsna väljare och ett politikerförakt, där dåliga beslut tros bero enbart på inkompetens hos politikerna. Det blir svårt att se värderingarna i den politiska linjen när besluten blir beroende av inkonsekventa kompromisser, något som det ju uppenbart finns risk för nu.  Och miljöpartiet, som har en blott trettioårig historia och etablerades för att slå vakt om hotade miljövärden, riskerar nu med sina blott tre mandat att kramas ihjäl av sina koalitionsvänner när beslut som i tillväxtens och jobbens namn kan komma att förstöra såväl omtåliga skärgårdsmiljöer som ovärderliga stads- och kulturvärden.