På SVT visades nyligen första avsnittet av Belinda Olssons miniserie Fittstim – min kamp. Programidén bygger, enligt SVT:s påannonsering, på att ”Belinda Olson 

På SVT visades nyligen första avsnittet av Belinda Olssons miniserie Fittstim – min kamp. Programidén bygger, enligt SVT:s påannonsering, på att ”Belinda Olson 

ger sig ut på resa i dagens feminism”. Det låter ju intressant men första avsnittet lever inte upp till vad som utlovats. Istället stannar det hela vid en mycket personlig betraktelse, där Belinda Olsson är mer i fokus än feminismen. Belinda Olsson ser tillbaka på sin tid som aktiv feminist med ett par glasögon, som idag är femton är äldre än när det begav sig. Glasögon som verkar ha präglats av ett bekvämt vuxenliv med andra perspektiv och andra prioriteringar. Ett vuxenliv som distanserat Belinda Olsson från feminismen, från kampen – den kamp som fortfarande pågår.

Första avsnittet genomsyras av en ton, ett klämkäckt tilltal som mer passar i barnkanalen. Belinda Olsson himlar med ögonen och uttrycker övertydligt och teatraliskt vad hon känner och lägger för säkerhets skull också på en berättarröst, utifall budskapet nu hade gått någon förbi… I första scenen står hon utanför Gudrun Schymans dörr och spelar nervös, upplägget är oerhört tillrättalagt, här står tvivlaren, den som vågar uttrycka de obehagliga men nödvändiga frågarna, utanför den stelnade auktoritetens dörr. Det hela visar sig dessutom bara finnas med som en del i dramaturgin, någon intervju med Schyman bir det aldrig.

När sedan Belinda Olsson träffar Ebba Witt Brattström och de enas om att hen är ett ord de inte gillar och att feminismen är en splittrad rörelse som skjuter ovanför målet undrar jag bara: vad är meningen med detta? Varför? Brattström står för vad som skulle kunna kallas en heteronormativ feminism, det är ingen hemlighet att hon lämnade Fi på grund av de frågorna och en efterföljande infekterad konflikt med Tina Rosenberg. När Brattström säger att feminismen är splittrad kan jag inte låta bli att tänka att hon talar utifrån en mycket begränsad horisont och egentligen menar: Tina Rosenberg och jag är osams.

Feminismen lyfter oavbrutet viktiga frågor om lika rätt, samma möjligheter och halva makten. Att rörelsen är mångsidig och att frågan kommer till uttryck på många sätt kan inte vara ett problem. Feminismen behövs i ett samhälle där klyftorna ökar och jämställdheten minskar.

Det skulle kännas betydligt mer angeläget om Belinda Olsson kunde utgå från statistik och realiteter istället för att sprida floskler om ”världens mest jämställda land” och uttalandde av typen: ”det är inte så illa ändå”.

Hoppas de kommande avsnitten vågar lyfta blicken och ta en verklig debatt.

Malin Östh

Uppdaterades: 17 jan 2014