Vänsterpartiets kongress blev nästan en väckelserörelse i sitt mottagande av sin nye frälsare. Det är viktigt och bra med entusiasm, och visst tror jag på Jonas Sjöstedt som partiledare, men det är också viktigt att fundera över hur man nu ska gå vidare. Några krav och politiska markeringar blev sannolikt väl tillspetsade.

Jag tänker på:

– Kravet på avskaffande av bemanningsföretag

– Beslutet att agera för en statlig skola

– Kravet på att agera för att avveckla EMU

När det gäller kravet på avskaffandet av bemanningsföretag, lär det stöta på patrull gentemot de EU-direktiv som gäller. Det finns också situationer då bemanningsföretag kan göra nytta och utgöra buffertar i högkonjunkturer. Det är avarterna som är bedrövliga. En försvagad fackföreningsrörelse behöver stöd i form av lagstiftning som begränsar de orimliga villkor som blivit fallet framför allt för unga människor. Hyrläkarsystemet visar att en tillräckligt stark facklig yrkesgrupp kan skaffa sig fantastiska villkor. Tyvärr går det ofta ut över ambitionen att skapa en vettig kontinuitet i vården. Detta är ett exempel där en mera nyanserad hållning kommer att krävas.

Kongressbeslutet att verka för en statlig skola är ett annat förslag som tyder på en övertro när det gäller vad riksdag och regering ska kunna åstadkomma. Varför inte då också driva kraven på att lyfta över sjukvården till statlig nivå? Även sjukvården visar stora brister när det gäller jämlik vård. Risken är stor att statliga tjänstemän kommer att ersätta det kommunala och landstingspolitiska inflytande som trots allt finns.

För skolans och vårdens vidkommande är det den fria etableringen av vinstdrivande företag som har bidragit till en segregering som jag tror är det stora problemet för att kunna återupprätta en bra vård och skola för alla. Men detta är ju beslut som faktiskt står utanför vad som kommunala företrädare kan påverka. Alltså, rikta in kritiken på vinst inom vård, skola och omsorg, eller ge åtminstone kommunerna större möjlighet till att säga nej till etableringar!

Beträffande EMU, kändes det lite som att musen röt, när Jonas Sjöstedt i en alltför hastig kommentar pratade om att avveckla stödet till EMU-systemet. Visst göds banksektorn idag av de föreslagna stödåtgärderna för att klara det finansiella systemet, och visst är det orimliga krav som läggs på fattiga människor runt om i Europa. Personligen tror jag att arbetet med att ställa mera långsiktiga krav är nödvändiga. Detta har i och för sig Jonas fört fram. Skatt på kortsiktiga finansiella transaktioner kan vara en väg. Uppdelning av bankväsendet i en finanssektor och främjandet av lokala sparbanker kan vara en annan väg.

Så hoppas jag ändå verkligen att partiledarvalet blir en nytändning för vänstern. Situationen har stora likheter med vad som var fallet när C-H Hermansson ersatte Hilding Hagberg 1964 som partiledare. Då handlade det om att visa självständighet gentemot Sovjetunionen, men också gentemot socialdemokratin. Idag är det fråga om att markera avstånd mot allt

romaniserande av sovjetkommunismen och att göra tydligt att vi för en självständig oppositionspolitik. Tids nog kommer regeringsfrågan upp på bordet, och då är det principer, inte detaljer som ska styra diskussionerna före valet.

Björn Grip, den 11 januari 2012

Uppdaterades: 11 jan 2012