Valrörelsen .. Hat eller Hopp . Blogg från Björn Grip
Strategierna för valrörelsen har lagts fast i respektive parti. ”Lilla valrörelsen” är i full gång och avslutas i början av juli med Almedalsveckan. Kommentatorer och ledarskribenter lägger pannorna i bekymrade veck. Opinionssiffrorna pekar på ett dramatiskt annorlunda politiskt läge efter nästa val, där de rödgröna partierna får vara nöjda om man tillsammans når upp till 40 procent. Borgerligheten lär enligt opinionsinstituten få ungefär samma resultat. Detta förutsatt att småpartierna klarar fyraprocentsspärren. Sverigedemokraterna når nya rekordhöjder, det är ingen omöjlighet att man dubblar sitt tidigare valresultat och blir största parti, spår institut och förståsigpåare. Det är ett bekymmersamt läge, kan man lugnt säga, om man vill slå vakt om humanistiska värden och inte vill se ett samhälle där misstänksamhet, rädslor och hat styr debatten.
Det som är svårt för en annan att begripa är att alla partier, vänsterpartiet och centern möjligen undantaget, har anammat den verklighetsbild som drivits fram av Sverigedemokraterna och deras media, Samhällsnytt, Avpixlat med flera. Migrationen är då roten till alla problem, grovt och sexualiserat våld eskalerar, antalet utanförskapsområden i förorterna blir allt fler, orimligt höga belopp av skattebetalarnas pengar betalas ut till lata invandrare som har kommit till Sverige därför att här finns det bidrag av olika slag att hämta ut, utan att det ställs krav. Den svenska identiteten, vilken den nu är, är hotad när främlingar med annan religion och tradition blir allt fler. Ja ni känner igen bilden som förmedlas. Nyhetsreportrarna i media söker framför allt och allt mer nyheter i polisrapporterna, delvis därför att det är en relativt enkel källa att leta fram. I sociala media härskar trollfabrikerna med mer eller mindre osannolika budskap och ett hat mot invandrare, feminism och radikalism som blir allt grövre. Jag tittade nyligen på SD:s valfilm, där Jimmie Åkesson tecknar en bild av ett Sverige som hotas av horder av invandrare som okontrollerat väller in över Sveriges gränser. Filmen är suggestiv men förfärlig i sin onyanserade ensidighet.
Det tragiska är att socialdemokrater, moderater och kristdemokrater, i viss mån även liberalerna, har lagt upp sin valstrategi utifrån den här bilden. Det leder till att frågor som migration, brott och straff, fler poliser, identitet och Sverigebild får dominera valdebatterna. Och rädslorna griper omkring sig bland människor.
Nu börjar dock allt fler etablerade skribenter och opinionsbildare ändå ifrågasätta den bild och debatt som grundar sig på hat, misstänksamhet och rädslor.
Rekordsiffrorna vi inte får prata om i Sverige, skriver DN:s chefredatör Peter Wolodarski, och lyfter fram att andelen sysselsatta aldrig varit så hög som nu, att även invandrare kommer in på arbetsmarknaden i allt större utsträckning, och att arbetslösheten har pressats ner betydligt. Den verkligheten har knappast fått särskilt stort utrymme i massmedia eller för den delen på sociala media. Det är obegripligt att inte socialdemokraterna kraftigare lyfter fram dessa politiska framgångar som ansågs helt orealistiska när målen sattes upp 2015.
Sven-Eric Liedman, professor i idéhistoria efterlyser i Göteborgsposten en politisk debatt där klassklyftorna lyfts fram, där höger och vänster bryts mot varann och där identitetspolitik och rasideologier nagelfars kritiskt. Och hans professorskollega, Bo Rothstein, är bekymrad över att inte den politiska debatten handlar om visioner om framtiden som kan ge människor hopp.
I DN, 27/5, kunde man läsa ett upprop undertecknat av Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan, Björn Eriksson, ordförande Riksidrottsförbundet och tidigare landshövding här i Östergötland samt ytterligare fyra ledande företrädare för de största civilsamhällsorganisationerna. Rubriken är Hatet vinner terräng – nu måste politikerna besinna sig. Innehållet i artikeln lyfter fram vikten av att kämpa för delaktighet och gemenskap, för inkludering och innanförskap. Man vädjar till politikerna att föra en respektfull dialog och att samarbeta och nyttja föreningsliv och folkrörelser. Man avslutar med att lyfta fram civilsamhällets organisationer som en kraftfull motor som värnar och tar ansvar för en inkluderande samhällsutveckling.
Kanske är det här, i samarbetet mellan politiken och folkrörelserna inklusive folkbildningen, som formerandet av en hoppfull vision om framtiden ska sökas.