Foto Christine Olsson / TT

När jag skriver det här den 22 augusti pågår de afghanska ungdomarnas sittdemonstrationer på Medborgarplatsen och på andra ställen runt om i Sverige. Ungdomarna visar en förtvivlans beslutsamhet för att förmå allmänhet och opinionsbildare att förstå deras utsatthet.

Jag och min fru har haft tillfälle att under några år följa några pojkars utveckling i vår roll som kontaktpersoner, det vill säga som vuxenstöd när pojkarna har fyllt 18. Det är mycket stimulerande och ger mycket. I sommar har ”F” använt sommarlovet till att jobba i hemtjänsten. Det har gått bra även om en del gamlingar till en början haft fördomar och

vägrat ta emot hjälp när det kommer ”utlänningar” som ska hjälpa till

med hygien, toalettbesök, bensårsomläggning med mera som ingår i jobbet. ”B” fick sommarjobb på en golfrestaurang på Värmdö. Även han har tjänat bra med pengar och fått uppskattning för sitt arbete.

Dessa killar går nu i höst på folkhögskolor och det kommer att gå fint. Svenska språket fungerar allt bättre och yrkesplaner växer fram. Dom får också icke-afghanska kompisar på sina nya skolor, vilket är nog så väsentligt för såväl språk som integration i vidare bemärkelse.

Annorlunda är det för ”O” och ”A”. ”O” ska snart fylla 17 och har gått ut grundskolan med bra betyg. Han har dock en stor oro inför sin framtid, vilket leder till sömnsvårigheter och depression. Hans ansökan om uppehållstillstånd för två år sedan har ännu inte medfört att någon utredning eller ens kallelse till intervju har kommit till stånd. Hur han ska kunna koncentrera sig på den nya skolsituationen i gymnasieskolan och få studiero är det som bekymrar mig när det gäller honom.

”A” har nyligen fyllt 18 och därmed blivit av med sitt kommunala stöd. Han har vägrat att flytta till Migrationsverkets boende i avvaktan på utredning om sin ansökan om uppehållstillstånd. Han bor tillfälligt hos vänliga människor eller kompisar samtidigt som han med allvarlig beslutsamhet deltar i opinionsbildningen för att han och hans kompisar ska få rätt att stanna i Sverige. Min oro för ”A” är att han ska bränna ut sig och att hans nu konstruktiva engagemang vänds till ett destruktivt beteende om alla dörrar stängs. Att återvända är en omöjlighet. Dels har han inga kontakter eller släktingar kvar i Afghanistan, dels har han konverterat och låtit döpa sig i den Svenska kyrkan. Att skicka honom tillbaks vore detsamma som en dödsdom.

Vi behöver göra allt vi kan för att förmå regering och riksdag att i likhet med Tyskland besluta om att stoppa utvisningarna till detta krigshärjade Afghanistan. Och vi behöver påverka våra kommuner så att man kan bo kvar i kommunalt boende och fullfölja sin skolgång även efter 18-årsdagen. Alternativet är ett val mellan att försöka hanka sig kvar i tillfälliga boenden så att man kan gå kvar i sin skola eller att acceptera Migrationsverkets boendeerbjudande, vilket ofta omöjliggör fortsatt skolgång, ett val som de flesta finner omöjligt eftersom skolan upplevs och också är så viktig.

Skillnaden i framtidsutsikter för å ena sidan ”F” och ”B”, som har haft turen att få uppehållstillstånd, och å den andra, ”A” och ”O”, som lever i en fruktansvärd ovisshet, är så påtaglig. Det är huvudlöst av regering och andra beslutsfattare att inte följa Tysklands exempel och upphöra med utvisningarna. Det riskerar att förstöra livet för tusentals ungdomar som varit på god väg att komma in i det svenska samhället.

// Björn Grip

Uppdaterades: 27 aug 2017