Fredagens förmodade terrordåd i Stockholm skapade sorg, förstämning, men också sammanhållning och gemenskap bland människor i Sverige. Manifestationen dagen efter dådet var en stark samling för solidaritet och kärlek.

Fredagens förmodade terrordåd i Stockholm skapade sorg, förstämning, men också sammanhållning och gemenskap bland människor i Sverige. Manifestationen dagen efter dådet var en stark samling för solidaritet och kärlek.

Den politiska debatten efteråt tog tyvärr en annan vändning. TV-programmet Agenda i söndags, som samlat partiledare från sverigedemokraterna, moderaterna och centern samt inrikesministern överträffade varandra i ropen på hårdare tag, snabbare och bättre verkställighet när det gäller personer som fått avslag på sina uppehållsansökningar.

Det ska sägas att inrikesministern Anders Ygeman försökte förklara att det finns en rättighetslagstiftning när det gäller att få sin asylansökan prövad. De rättsliga prövningarna måste få ha sin gång, och att det finns verkställighetshinder som gör att det inte alltid går att utvisa de som inte har fått uppehållstillstånd, försökte han hävda när främst SD- och moderatledarna argumenterade för snabbare procedurer och effektivare polisiärt arbete när det gäller verkställighet av utvisningar. Då har det ändå skickats åtskilliga tusen unga män, jag tror siffran 25-tusen nämndes, till Afghanistan det senaste halvåret.

Jag kan bara hoppas att det inte är personer som i likhet med mina vänner, inte har varit i Afghanistan sedan tidig barndom utan befunnit sig i Iran eller Pakistan eftersom föräldrarna flytt från inbördeskrigets inferno i Afghanistan. som skickas iväg. Skulle Reeza, och många med honom, ha skickats tillbaks hade det inte funnits någon släkting eller anhörig som kunde möta upp eftersom dessa antingen finns i Iran eller lyckats få uppehållstillstånd i något europeiskt land. Konsekvenserna hade med stor sannolikhet inneburit att han blivit kanonmat. antingen för den afghanska regeringens militär eller i tjänst hos talibanerna.

Så ser situationen ut för de flesta flyktingar som jag känner. Och det börjar bli rätt många bekantskaper. För mig verkar ropen på tuffare tag kontraproduktivt. Jag kan inte låta bli att tänka på den manifestation för en human flyktingpolitik  som jag deltog i för några veckor sedan i Linköping. Vi var ett hundratal som stillsamt vandrade från Sankt Larskyrkan till Busstorget. Där ställde vi oss i en ring, och alla fick chansen att säga några ord i en raspig högtalare. Många, främst flyktingungdomar gav gripande inblickar och starka vittnesmål som borde vara starka argument för uppehållstillstånd. Jag minns särskilt en pojke, som pendlade mellan vädjande förtvivlan och vrede – snälla, gör mig inte till självmordsbombare eller terrorist, var hans slutkommentar innan han bröt samman, och lämnade mikrofonen vidare.

Jag kan inte låta bli att tänka på denna incident i samband med fredagens terrorhandling. Hur många förtvivlade unga män finns det idag, som pendlar mellan hopp och förtvivlan, som väntar i flera år, som är på väg in i samhället, som gör allt för att integreras, som tar skitjobb till dålig svart betalning för att kunna klara sig när kommunerna har släppt sitt stöd?

Jag vill avsluta med att citera ett facebookinlägg från Daniel Sestracic, vänsterpartistisk riksdagsledamot:

– Tänk om statsmakterna istället för strängare asyllagstiftning och snabbare avvisningar kunde säga; vi ska se över den stränga asyllagstiftningen som driver människor till desperation och förtvivlade handlingar och vi ska anta en marschalplan för att skapa ett jämlikare och tryggare samhälle. Vi vet ju att detta är en väg som står emot desperation och vansinnesdåd.

 

// Björn Grip 

// Björn Grip 

 

Uppdaterades: 13 apr 2017