Socialnämnden i Söderköping går, så här halvvägs in i 2013, back cirka 5 miljoner mot prognostiserad budget. Alla undrar ju naturligtvis nu vad det här beror på. Spekulationens vågor går höga i nämnden. Kan förklaringen finnas i biståndsbedömningen? Kanske i personalpolitiken? I löneanspråken?

Socialnämnden i Söderköping går, så här halvvägs in i 2013, back cirka 5 miljoner mot prognostiserad budget. Alla undrar ju naturligtvis nu vad det här beror på. Spekulationens vågor går höga i nämnden. Kan förklaringen finnas i biståndsbedömningen? Kanske i personalpolitiken? I löneanspråken?

Är det bristande planering? Finns det något område vi missat att rationalisera?

Nej. För mig är svaret enkelt; nämnden går back för att budgetramen är för snäv eller uttryckt på annat sätt; nämnden kan inte hålla en budget som är så begränsad att den blir verklighetsfrånvänd.

Kommuninvånarnas behov bör vara  det som står i fokus för socialnämnden, behov som inte är statiska. Det kan till exempel handla om behov av hemsjukvård, hemtjänst, försörjningsstöd, en plats på behandlingshem eller en fosterhemsplacering. Det här innebär att socialnämnden ansvarar för en verksamhet som kan vara svårplanerad och som kan variera kraftigt, inte bara från år till år utan även från månad till månad. Det gör den svårbudgeterad. Nämnden baserar sin budgetram på tidigare års erfarenhet, men också till relativt stor del på prognoser, det vill säga kvalificerade gissningar. När nämnden uppskattar att det nästa år kommer finnas 750 stycken personer som är 80 år eller äldre och det sedan visar sig vara 780 stycken så får det konsekvenser. När antalet budgeterade hemtjänsttimmar inte matchar verkligheten får det också mycket konkreta konsekvenser. Konsekvenser för redan slimmade verksamheter, där alla gör sitt bästa att hålla en minimal budget.

Jag kan bara tänka mig frustration när man märker att det inte kommer gå i år heller. Budgeten spricker och det gör den, inte för att någon är ekonomiskt oansvarig, inte för att någon missat att genomföra några ”rationaliseringsvinster” utan det gör den för att prognosen krockat med verkligheten. Att år efter år jobba utifrån en allt för snålt tilltagen budget sliter på både personal och brukare. Det påverkar också kvaliteten.

Sedan 2006 har regeringen lagt 27 gånger mer på skattesänkningar än på den gemensamma välfärden i kommunsektorn. Dessa återkommande skattesänkningar är uttryck för en kortsiktig och oansvarig politik som blundar för de mycket konkreta behov som finns ute i kommunerna. Regeringen pratar plånboksfrågor medan kommunerna, som ansvarar för en stor del av välfärden, sliter med otillräckliga resurser och orimliga budgetramar. Sveriges kommuner måste börja våga se verkligheten sådan den är och anpassa sig därefter. Inte som idag, envist försöka anpassa verkligheten så att den ryms inom sifferexercisen.

Kommunerna har slitit med allt för små resurser allt för länge, att hålla sin budget har blivit det nya evangeliet. Att hålla sin budget är bra men att våga slåss för en budget som faktiskt möter behoven är bättre.

 

Malin Östh     .     Bernt Schneider

Vänsterpartiet i Söderköping

Uppdaterades: 22 sep 2013