Göran Greider skriver i Aftonbladet, 4 juli, att sossarna har förstenats, men att vänsterpartiet inte är förankrat i verkligheten.

Det är skälet till att han inte (ännu) är vänsterpartist.

Hans debattinlägg är intressant. Han menar att det finns en stor grupp väljare som känner sig hemlösa i en socialdemokrati som glider allt längre in mot mitten, samtidigt som man tvekar att byta till ett parti vars värderingar egentligen ligger närmre. Framför allt gäller det försvaret avvård, skola och omsorg, fri från vinstintressen. Här har vänsterpartiets politik starkt stöd i opinionen.

Många människor, 80 procent enligt en nyligen genomförd SIFO-undersökning, tycker det är fel att ”omsorgen om mormor” ska vara beroende av profithungriga kapitalister.

Men vänsterpartiet är ingen social rörelse, och har sällan inflytande lokalt i kommunpolitiken skriver Greider. Jag är beredd att ge honom rätt i viss utsträckning. Tyvärr har vänsterpartiet av tradition också varit fokuserat på rikspolitiken och vad som händer i regering och riksdag.

Det jag hoppas på är att vänsterpartiets ledning i större utsträckning uppmärksammar vad som händer i kommunerna. Det är där välfärdspolitiken förverkligas. Det är där som det gäller att få genomslag för våra idéer. Sällan innebär det möjlighet att få igenom hela det ideologiska paketet. Oftast handlar det om att kunna göra det möjliga och kunna göra rimliga kompromisser.

Trots allt finns det duktiga och erfarna kommunpolitiker i vänstern som har makt och förmåga att påverka människors villkor, och som också får genomslag i den lokala opinionen. Och då tänker jag inte enbart på Stig Henricson i Fagersta. Kerstin Hildebrand i Norrköping, Ola Olin i Malung och Carin Högstedt i Växjö är några andra personer som skulle kunna lyftas fram.

Malmö, den 5 juli 2012

Björn Grip (v)

Uppdaterades: 11 nov 2015