Vår förstasida

Skriv in din e-postadress här så får du varje nytt inlägg i Vänsterpartiet Söderköpings blogg sänt till din e-postadress.

Gör som 7 andra, prenumerera du med.

  • En paus i bloggandet
    Eftersom jag på sistone har skrivit väldigt sporadiskt här på bloggen så har jag valt att ta en paus i bloggandet. Tack till alla som har läst och kommenterat under åren. Det har varit intressant och lärorikt. Vill du fortsätta … Läs mer →

Människan leker med klimatet – och lever farligt

Även om sannolikt en del eldsvådor tändes på av människor av hämndlystnad, okynne, eller annan obegriplig anledning är det ingen tvekan om att konsekvenserna blev betydligt mera dramatiska tillföljd av det osedvanligt varma och torra vädret. Detta i sin tur hänger samman med jordens uppvärmning och mänsklighetens koldioxidutsläpp.

KarinSvensson-Smith, trafik- och miljöpolitisk taleskvinna för miljöpartiet, tillika riksdagsledamot, gästade Söderköping häromsistens.

Hennes föredrag handlade också om klimatförändringar, miljö- och transportpolitik. Hon menar att det är helt uppenbart att det blir varmare på jordklotet. En av konsekvenserna är vattennivån stiger, när de stora ismassorna i Arktis och Antarktis smälter.

I skånska Vellinge i det sydvästra hörnet och med fantastiska sandstränder mot såväl Öresund som södra Östersjön– en moderatdominerad kommun – är en av de stora diskussionsfrågorna idag hur man ska möta detta dilemma att vattennivån påtagligt stiger.

Hur nära vattnet är det rimligt att bygga? Ska man bygga vallar? Med påföljd att havsutsikten blir begränsad! En annan svensk stad där frågan får förfärande aktualitet vid varje större regnväder är Göteborg och deras Tingstadstunnel.

Havsnivån har under åren 1983 -2003 stigit med 3 mm i genomsnitt per år, det vill säga sex centimeter under 20-årsperioden.

Gör man en genomsnittlig beräkning under 40 år tillbaks är genomsnittet 1,5 mm per år, vilket också blir sex centimeter! Det skulle innebära att i stort sett ingen höjning av havsnivån skedde förrän från 80-talet. Det är också ett faktum att det är först under de senaste 15-20 åren som avsmältningen vid polerna har blivit tydligt märkbar, men nu desto snabbare!

Om isen försvinner från Arktis motsvarar detta en höjning av havsytan med sju meter, hävdade Karin, och illustrerade med bild vilka storstäder i världen som därigenom blir i princip obeboeliga.

Slutsatsen är given – det krävs en snabb omställning, och den stora boven i detta sammanhang är biltransporterna av såväl gods som människor. Ett transportmedel som fram till dags dato har haft den överlägset snabbaste tillväxten.

Och det är den rika västvärlden som fortfarande står för den helt dominerande delen av biltrafiken, därmed oljeberoendet och koldioxid-utsläppen.

Karin exemplifierade med drivkrafterna bakom den ökade godstrafiken på väg, som under åren från 1960 till 2006 ökat sin andel av varutransporterna från 16% till 41% jämfört med flyg, båt och järnväg. Varför är det på detta viset? Hon pekade på några orsaker:

–         "Just in time" begreppet har missuppfattats – det har blivit liktydigt med snabbhet  i stället för tidsprecision, som ju var grundidén för att slippa lagerhållning;

–         Lagerhållning kräver arbetskraft, och att hålla arbetskraft är dyrare än att ha varorna på väg;

–         Transportpolitiken med tillåtelse att köra längre och större bilar, inte minst i Sverige, har gynnat lastbilstrafiken på järnvägens bekostnad.

Slutsatserna och Karins rekommendationer blev att:

–         Transporter måste bygga på el och biogas i första hand, men även etanol (sockerrör) är en möjlighet;

–         Politiskt måste man styra över transporterna genom att införa trängselskatt i stora och medelstora städer, samt höja skatten på de drivmedel som står för de stora koldioxidutsläppen;

–         Kollektivtrafiken, inte minst den spårbundna, måste stimuleras – främst genom att erbjuda snabba, säkra och turtäta alternativ. Däremot är inte nolltaxa avgörande. Bättre att i så fall rikta de stora subventionerna mot betalningssvaga nyckelgrupper som ungdomar och äldre.

För oss i publiken – 25 personer, mer eller mindre politiskt aktiva – var Karins sakliga ton och glödheta engagemang tänkvärt och uppfordrande.