Integration i praktiken
Många är de tragiska och ovissa livsöden som vi möter i media när myndigheterna inte finner skäl för att människor ska få stanna kvar.
Möjligheterna för invandrare och flyktingar att ta sig in i det svenska samhället är hett debatterade.
Idag är den officiella politiken att det ska ställas hårdare krav på de människor som – oftast av överlevnadsskäl – tagit sig till Sverige. Många är de tragiska och ovissa livsöden som vi möter i media när myndigheterna inte finner skäl för att människor ska få stanna kvar.
Min krönika den här gången ska emellertid inte handla om avvisningar. Det ska handla om en av de många personer jag mött i mitt jobb som vägledare i Linköping – vi kan kalla Anwar – som fått stanna kvar, och som tillsammans med sin familj gör allt för att anpassa sig. De byråkratiska hinder han – och många med honom – möter när han försöker skaffa sig egen försörjning, verkar emellertid närmast oöverstigliga.
Anwar, kurd från gränstrakterna mellan Turkiet och Irak, kom till Sverige tillsammans med sin fru år 2002. De fick uppehållstillstånd tre år senare, 2005. Jag möter honom våren -08 på dagfolkhögskolan i Skäggetorp. Anwar har då under ett par års tid genomgått diverse orienteringskurser, och även försökt att lära sig svenska på Kom Vux. Han har tagit med en släkting till vår träff, eftersom han fortfarande har svårt att förstå och uttrycka sig så att han blir förstådd. Han vill ha jobb och är utled på orienteringskurser och svenskundervisning som han har svårt att tillgodogöra sig eftersom han bara har fyra års skolgång bakom sig i hemlandet.
Anwar får dock visst förtroende för vår skola och är beredd att försöka skaffa sig s.k. C-behörighet inom SFI (svenska för invandrare), i våras miniminivån för att kunna söka sig till yrkesinriktade utbildningar. Anwar och jag hade kommit fram till att byggnadsarbete var ett område där han skulle kunna ha möjlighet att få jobb inom en inte alltför avlägsen framtid. Anwar har snickarerfarenhet från sitt hemland, och det fanns vissa möjligheter att via Ljungstedtska skolan få sina färdigheter prövade och därefter kunna komplettera de moment som saknades för att bli färdig byggnadsarbetare…i vart fall trodde jag detta och lyckades övertyga Anwar!
Motivationen att läsa svenska blev högre när Anwar såg denna möjlighet att komma ur sin rundgång i den svenska integrationsbyråkratin. Visserligen lyckades inte Anwar fullt ut skaffa C-behörigheten, men sannolikt pga. ledig kapacitet antogs Anwar ändå till en förberedande terminskurs inom Byggprogrammet på "Ljunkan" där hans färdigheter prövades. Anwar trivdes och han fungerade väl. Bristerna i svenska var möjliga att överbrygga.
Nu hade emellertid Bildningsnämnden i kommunen på våren beslutat skära ner antalet utbildningsplatser inom vuxenutbildningen. Det gällde generellt men framför allt till platser till det så kallade "yrkesspåret" som nu helt försvunnit som en möjlighet i vuxenutbildningens regi. Detta yrkesspår innebar en möjlighet att bli antagen utan att vara klar med behörighet i svenska ( fullständig SFI-behörighet och dessutom Svenska som andra språk) – det formella behörighetskravet som ställs för att bli antagen i gymnasieskolan även för unga människor.
När nu Anwar har gått färdigt orienteringskursen på Ljungstedska möts han av beskedet att det inte finns några möjligheter att fortsätta och han återkommer alltså till mig. Det som har hänt är följande;
– antalet platser till yrkesutbildning inom vuxenutbildningen har minskat.
– Det så kallade "yrkesspåret" är inte längre en möjlighet att söka till, det har blivit ett "verktyg" eller ett handlingsalternativ för den nyinrättade enheten, Jobbtorget – en sammanslagning av resurser från den tidigare arbetsmarknadsenheten och flyktingintroduktionen – att slussa de invandrare som har försörjningsstöd vidare ut till yrkesutbildning, praktik och eventuellt jobb.
– För att bli antagen till Jobbtorgets tjänster – och därmed en väg till yrkesutbildning utan formella behörighetskrav i svenska – krävs att handläggare på socialförvaltningen tar ett sådant beslut.
Eftersom Anwar inte har försörjningsstöd – han och hans fru har försökt att klara sig på bidragsdelen av CSN, plus barnbidragen för två barn, extraknäck som städare på timbasis för frun och lån av släktingar – verkar hans väg till drömmen att kunna få jobb som byggnadssnickare omöjlig.
Anwar är långt ifrån ensam om att möta en verklighet där förutsättningarna hela tiden ändras. Jag har under mina två år på dagfolkhögskolan i Skäggetorp mött åtminstone ett tjugotal med liknande livsöden. Uppgjorda planer blir plötsligt omöjliga och förutsättningar ändras på grund av statliga eller kommunala myndighetsbeslut. Våra invandrare i förortsområdena möter en verklighet där hans eller hennes möjlighet att kontrollera och styra sina liv omöjliggörs.
Vad är lärdomen? För mig är det fem saker;
– Det är inte hårdare krav på invandrare som är kungsvägen in i det svenska samhället;
– Vägen till arbete hindras – inte bara av en allt tuffare arbetsmarknad – kraven på svenskkunskaper är orimliga, trots att retoriken från politiskt håll vill påskina att detta hinder är undanröjt;
– Beslut och anvisningar kring regelverken inom integrationspolitiken är otydliga, och ansvarsfrågan är ofta inte heller glasklar;
– En stor grupp invandrare – företrädesvis flyktingar som kom hit efter Irakkriget, och krigen i Somalia – har "blivit över" och räknas inte längre till den målgrupp som kommunen tar ansvar för;
– Den kommunala apparaten –i Linköping, men säkert också i fler kommuner – förändrar förutsättningarna med kort varsel – utan ordentlig information – vilket gör situationen mycket besvärlig för de invandrare som kämpar för att ta sig in på svensk arbetsmarknad.
Björn Grip, den 14 december 2008