Det var en gång i nutiden en duktig ung kvinna, som hade skaffat sig en ingenjörsutbildning på Chalmers.
Glad i hågen sökte hon…och fick också jobb.

Via ManPower fick hon uppdrag och arbetsuppgifter på Volvo. Hon var duktig och uppskattad, men även om hon trivdes i Göteborg, ville hon vidare.

Efter drygt ett år på Volvo sökte hon lyckan på annat håll, faktiskt innan krisen i bilbranschen, och fick jobb i Östergötland, närmare bestämt Siemens i Finspång. Fortfarande var hon dock anställd av ManPower, och jobbet på Siemens var ett tidsbestämt uppdrag.

Nu slog  kärleken till. Pojkvännen bodde dock i Västerås. Okej, tänkte vår unga förälskade kvinna, som hunnit upp i giftasvuxen ålder, det här ska nog ordna sig ändå.

– Jag har flyttat förr och vi vill ju bilda familj nu. Jag flyttar igen. Jobb ordnar sig och om inte…det finns ju A-kassa!

Sagt och gjort, våra unga vänner hittade efter mycket letande en trevlig lägenhet i Västerås, en bostadsrätt som kostade drygt en halv miljon.

Men det finns ju banker, resonerade paret. Eftersom mannen fortfarande studerade blev det kvinnan som fick ta ansvaret för att teckna kontrakt och låneförbindelse. Banken ordnade välvilligt ett lån – visserligen med kraftig ränta – men än sen.

–  Jag kommer att tjäna hyfsat med pengar så det ska inte behöva bli några problem, tänkte hon.

Tiden gick, jobbansökningarna som skrevs blev allt fler. Inte ens någon reaktion från arbetsgivare, än mindre kallelse till intervju, trots mer än tio ansökningar till lämpliga jobb. Konjunkturen hade vänt.

– Nåja, jag tar väl kontakt med A-kassan, funderade hon.

På A-kassekontoret, blev hon vänligt bemött, men det blev snabbt klart för henne att någon ersättning kunde hon inte räkna med! Varför inte? Jo, hon hade fortfarande anställningskontrakt med ManPower, även om hon för tillfället inte hade något uppdrag. Skulle hon säga upp sig? Det fanns en karenstid på tre månader om hon sade upp sig själv. Under den tiden skulle hon inte få någon ersättning.

Nu börjar bekymren hopa sig…vad ska hon göra? Inga pengar, en fästman som studerar, dyra lån och dessutom månadsavgift på lägenheten och det är inte gratis att "boa in sig" heller  – även Ikea-möbler kostar pengar.  Kraftigt skuldsatt, inget jobb, problem med att klara avgifter, räntor och amorteringar, inga rika släktingar och en pojkvän som har tre år kvar på sin utbildning. Nu riskerar paret inte bara att tvingas sälja sin nya lägenhet med förlust utan faktiskt sin framtidstro. Och det finns inget trygghetsnät som fungerar.

Historien är hämtad ur levande livet och speglar dramatiken för en ung människa i begrepp att etablera sig. De osäkra villkoren som anställd på ett uthyrningsföretag var för mig en nyhet och tankeställare. Och säkert en chock för det unga paret.

Denna relativt nya och växande företeelse på den svenska arbetsmarknaden har skapat stor otrygghet för många, ofta unga människor, som på det här sättet har varit reservarbetskraft och flexibilitetsresurs på en arbetsmarknad som nu blir allt tuffare. I en uppåtgående konjunktur har det visserligen fungerat för en del människor på väg ut i arbetslivet, när extra arbetskraftsbehov under kortare eller längre tidsperioder har behövts. Men när nu konjunkturen vänder nedåt visar det sig att trygghetssystemen inte räcker till.

 Det finns all anledning för såväl fackliga organisationer som politiska partier att uppmärksamma situationen med otrygga villkor i uthyrningsbranschen. Huvudpersonerna i den här historien är inte ensamma. En ungdomsgeneration som kastas ut i arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet är lätt att exploatera för populistiska rörelser som har enkla lösningar på problemet med stigande arbetslöshet.

 Söderköping, den 4/11 2008

 Björn Grip

Uppdaterades: 04 nov 2008