Finanskris och kommunala budgetar

Det är hedersamt och hoppfullt att en del kommunalpolitiker inser nödvändigheten av att bidra med sitt strå till att motverka arbetslösheten.
Man är till och med på sina håll beredda att höja skatten.

Lyssnade på morgonnyheterna på TV samtidigt som jag gjorde morgontoaletten. Diskussion om finanskrisen, bland andra var den radikale och kloke Stefan de Vylder med i soffan.

Han pläderade klokt och vältaligt för att inte binda upp sig för lösningar som introducerades under 90-talskrisen – budgettak, överskottsmål m.m.

Vilken skillnad gentemot den krampaktiga hållning som såväl den nuvarande regeringen som den socialdemokratiska partiledningen intar.

Det är emellertid inte enbart den förhållandevis radikale Stefan de Vylder i ekonomkåren som resonerar utifrån ett keynesianskt perspektiv.

Jag har den senaste tiden läst Assar Lindbeck på DN´s debattsida ,den svenska nationalekonomins grand old man, som pläderar för offensiva politiska  motåtgärder i form av stimulanspaket och infrastrukturinvesteringar.

Detta  för att möta en hotande massarbetslöshet när de privata finanskapitalen misstror och bevakar varandra.

För inte så länge sedan hörde jag i radions P1 Lars Calmfors – den kanske mest tongivande nationalekonomen idag – och Lars Jonung – rådgivare åt  Bildt-ministären 1992-94 – prata om behovet av att stimulera ekonomin och inte binda sig för 90-talslösningar.

När reportern antydde att dessa bägge (borgerliga) ekonomer pratade för samma lösningar som vänsterledaren Lars Ohly, förklarade Jonung, med ett billigt skämt, "att även en blind höna kan hitta ett guldkorn".

Som replik beträffande Ohly kan man kanske travestera Runebergs omdöme om soldaten Sven Dufva, "Mycket tålde han att skrattas åt, men mer att hedras ändå!"

Det är också hedersamt och hoppfullt att en del kommunalpolitiker inser nödvändigheten av att bidra med sitt strå till att motverka arbetslösheten.

Man är till och med på sina håll beredda att höja skatten.

I Valdemarsvik föreslår den center – moderatstyrda ledningen – med Torvald Karlsson, och Hans Jonsson i spetsen – en höjning med 50 öre för att undvika uppsägningar i kommunen. Därmed går man oppositionen – s och mp – till mötes och kan samlat ta gemensamma tag i en besvärlig situation.

I Ödeshög splittras den borgerliga ledningen – kristdemokrater och folkpartister kommer sannolikt att gå emot sina koalitionskamrater, centern och moderaterna.

Dom föreslår en höjning av skatten med 50 öre. Motiven är desamma som i Valdemarsvik, upprätthåll servicen och undvik uppsägningar i den offentliga sektorn.

Sossarna i Ödeshög vill gå ännu längre och höja med 90 öre. Jag har ingen aning om hur akut situationen är i Ödeshög, men i TV förklarade Magnus Oscarsson, kd-ledamot i kommunstyrelsen, att han för sin del inte var beredd att säga upp ytterligare 10 lärare. 

Detta skulle bli fallet, enligt hans bedömning, om inte ytterligare skattemedel tillförs kommunkassan. "Folk vill hellre ha en bra skola och barnomsorg än att till varje pris hålla nere skatten", sa Kd-politikern i Ödeshög!

Jag applåderade för mig själv när jag tagit på mig byxorna. Låt oss hoppas att sossarna och vänstern i Ödeshög kan bli överens med de fronderande kd- och fp-politikerna!

Det skulle innebära två framgångar:

– Ytterligare uppsägningar inom skolan i Ödeshög kan undvikas

– Borgerligheten splittras, vilket i sin tur kan leda till att en ny majoritet kan formeras.

Till sist vill jag bara uppmana kommunpolitikerna i Söderköping;

– Llyssna hellre på nationalekonomerna – de Vylder, Lindbeck, Calmfors och Jonung – än på finansminister Borg och sossarnas ekonomiske talesman Östros, åtminstone den här gången.

– Prata med era partikamrater i Valdemarsvik och Ödeshög! Dom har insett att arbete och en bra service är viktigare än 50 öre upp eller ner på skatten.

Björn Grip i Söderköping den 28 oktober 08

Kopiera länk