Tänk om det som mäts inte mäter det som skulle mätas?

Hej Håkan!

Det här med öppna jämförelser av skolor har i ett avseende blivit en succé: Det har verkligen uppmärksammats. Och det var meningen! Det gör ju att personal och förtroendevalda skärper sig. Tävlingsinstinkten är stor.

I skolstyrelser, lärarrum och bland elever diskuteras och jämförs resultaten. Det är också bra – fredlig konkurrens och tävlan stimulerar – så var ju tanken. Men tänk om det som mäts inte mäter det som skulle mätas?

I takt med de fria valen och allt mer "skolpengstänkande", det vill säga att resurserna följer eleven, blir det ingen fredlig konkurrens. Nä, det blir – om inte blodigt – så dock strid för överlevnaden för många skolor, särskilt gäller detta gymnasierna.

Idén med öppna jämförelser – om jag har förstått rätt – är att kommunernas förtroendevalda, förvaltningschefer, enskilda skolor, rektor, lärare och elever ska få ett mått på hur bra undervisningen fungerar, mätt i prov, betyg, demokratiengagemang och allt vad det nu är. Detta för att man sedan självkritiskt ska få underlag för att förbättra sina svagheter.

Det är emellertid inte självklart, eller ens troligt, att det går att mäta resultatet så enkelt, oavsett om presentationen är pedagogisk med fina diagram och tabeller.

Jag menar att det faktiskt spelar roll vilka förutsättningar eleverna har med sig hemifrån till skolan. Det är ett väl känt faktum – säkert också för dig – att föräldrars inkomst, utbildning och yrke spelar stor roll för framgång i skolan. Inte så konstigt när man tänker efter. Jag ska ta ett exempel.

I min gamla hemkommun, Motala, fick gymnasieskolan sämst resultat i Östnytts upptagningsområde. Jag vet, att med den socio-ekonomiska struktur, som Motala har, finns det förhållandevis lite stöd och erfarenhet av högskolestudier för ungdomarna att få från föräldrarna. Detta med tanke på att Motala är en typisk industriort – där verkstadsindustrins vagga en gång stod. Fortfarande är det inte självklart att universitets- och högskolestudier är en framgångsväg för ett bättre liv. Den erfarenhet som generationer Motalabor fortfarande bär med sig, är att ett fast och tryggt arbete, gärna som kvalificerad yrkesarbetare, ger en bra och trygg framtid.

Osäkerheten som många ungdomar känner, när man rådbråkar sina valmöjligheter, är naturligtvis stor. Peppningen och handfast hjälp med läxläsning, när studierna tar emot, blir naturligtvis betydligt mindre än vad som gäller för de elever, som till exempel går vid Katedralskolan i Linköping. En skola där flertalet elever har akademiker som föräldrar. Det är därmed inte säkert att Katedralskolan, trots bättre resultat i de öppna jämförelserna, är en bättre skola än Platen-, Carlsund- och Vätternskolan i Motala. Och det definitivt inte säkert att skolpersonalen är mera engagerad på Katedral i Linköping än i Motalas skolor.

De skolor där dessutom en stor andel ungdomar – antingen lever med ensamstående föräldrar eller har föräldrar med annan etnicitet – får ännu svårare att hävda sig i konkurrensen. Den situationen gäller i högre utsträckning i Motalas skolor än på Katedral i Linköping.

Så min fråga till dig, Håkan………

– Varför finns det inga försök att göra jämförelser, som tar hänsyn till att eleverna i olika skolor och kommuner faktiskt har skilda sociala och ekonomiska förutsättningar? Vi vet ju både du och jag, att det finns stora och växande klyftor såväl mellan kommuner som mellan olika skolor.

Risken är att bra skolor och hängiven skolpersonal i "tunga" områden oförskyllt hängs ut och förlorar kampen om "skolpengen".

Med vänlig hälsning,

Björn Grip (v),

numera ledamot i Barn och utbildningsnämnden i Söderköping

Uppdaterades: 17 okt 2008