Vår förstasida

Skriv in din e-postadress här så får du varje nytt inlägg i Vänsterpartiet Söderköpings blogg sänt till din e-postadress.

Gör som 7 andra, prenumerera du med.

  • En paus i bloggandet
    Eftersom jag på sistone har skrivit väldigt sporadiskt här på bloggen så har jag valt att ta en paus i bloggandet. Tack till alla som har läst och kommenterat under åren. Det har varit intressant och lärorikt. Vill du fortsätta … Läs mer →

Det krävs mer samarbete kring gymnasieskolan i Östergötland

Skolministern har aviserat en ny gymnasieutredning. Hans intentioner med en tredelning i en teoretisk, en praktisk och en arbetsplatsförlagd utbildning kommer inte att lösa problemen. Det riskerar snarare att öka segregering och klasskillnader. Det skriver Mattias Ravander (s) och Björn Grip (v), båda skolpolitiker i Söderköping.

   Om några få år kommer årskullarna i gymnasieåldern att kraftigt minska. När gymnasieungdomarna blir färre, ökar den aggressiva marknadsföringen från skolorna – oavsett om de är offentliga eller privata – och mer eller mindre seriösa friskoleförsök blir allt fler. Detta drar stora kostnader. Det är ett av skälen till att samordna och profilera utbildningarna på gymnasieskolorna såväl i Östergötland som i riket. Det är också angeläget att förstärka de eftergymnasiala yrkesutbildningarna.

Det är två tendenser som är mycket påtagliga inför den nära framtiden;

– Antalet ungdomar i gymnasieåldern minskar drastiskt. Östsams bedömningar pekar på   att antalet 16-åringar i länet om några år utgör 60% av det nuvarande antalet.

– Behovet av arbetskraft ökar kraftigt, i takt med att de stora kullarna under 40-talet lämnar arbetslivet. Detta gäller framför allt kvalificerade yrkesarbetare. Idag finns stora brister inom många områden, exempelvis licenssvetsare, kockar och undersköterskor i äldreomsorgen. Byggbranschen – som visserligen är väldigt konjunkturkänslig – saknar också yrkeskunniga arbetare.

Det är de billiga utbildningarna som blivit fler de senaste 10-15 åren. Såväl i gymnasieskolan som på högskola och universitet är det utbildningar med lite undervisning, mindre utrustningsbehov och ingen färdighetsträning som ökat i omfattning. På de dyra utbildningarna – som ger många utbildningstimmar och gedigen färdighetsträning – har antalet platser inte ökat i nämnvärd omfattning. Detta är en stor brist eftersom dessa utbildningar ger sämre förberedelse för arbetslivet.

Det är till dessa billiga och mera allmänna utbildningar – som alltså saknar tydlig koppling till arbetsmarknaden – som många ungdomar sökt sig till. Utbildningsexpansionen har präglats av att man varit generös med unga människors tid i form av studieår, men snål med utbildningskostnaderna. Efterhand har pressen mot de studerande ökat i form av hårdare krav på återbetalning av studielån. Samtidigt har det blivit allt svårare för dessa grupper att hitta ett jobb som någorlunda motsvarar deras kvalifikationer.

I det läget har den borgerliga regeringen dragit ner på arbetsmarknadsutbildningarna med hänvisning till att jobben kommer. Men jobben stämmer inte med människors utbildningsval.  Det är framför allt behovet av välutbildade yrkesarbetare som ökar. På 70-talet krävde en femtedel av LO-jobben yrkesutbildning. Idag är det minst hälften av arbetarjobben som räknas som kvalificerade och ställer krav på yrkesutbildning.

Skolminister Jan Björklund skisserar för en ny gymnasieutredning med en tredelning av det nu sammanhållna gymnasiet – ett teoretiskt gymnasium för de teoretiskt studiebegåvade som ska vidare till universitetet, ett yrkesgymnasium för de praktiskt begåvade och sedan lärlingsutbildning för de skoltrötta. Hans förslag riskerar att leda till segregering, inlåsningseffekter och cementerade klassgränser.

Vi vill slå vakt om det integrerade gymnasiet, där allmän behörighet för vidare studier på högskolan i princip finns på samtliga program. Men det räcker inte. Det krävs också en bättre koppling till arbetslivet för alla utbildningar och en mera aktiv studie- och yrkesvägledning som gör tydligt hur arbetsmarknaden kommer att utvecklas. Det handlar inte minst om regionalt samarbete som ser till hela länets behov av kvalificerad yrkesutbildning.

Vad behöver då göras?

– Samordna gymnasieskolan på regional nivå. De renodlat teoretiska utbildningarna behöver minska kraftigt medan de gymnasiala mera resurskrävande yrkesutbildningarna behöver öka. Framför allt de mindre kommunerna kommer inte att klara detta. Samarbetet mellan kommunerna, men framförallt med näringslivet – såväl finansiellt som kring färdighetsträning – behöver därför utvecklas.

– Satsa på vuxenutbildningen och samordna ungdomsgymnasium och vuxenutbildning. Det finns stora grupper i åldern 20-45 år – inte minst bland invandrare som behöver komplettera och anpassa sina kompetenser till den svenska arbetsmarknaden. Men det kräver att studierna då också anpassas efter den enskildes behov och skräddarsys.

– Gymnasieskolan behövs i hela länet. Vi vet att studienivån är lägre ju längre från regionala centra som människor bor. Därför behövs gymnasieutbildningar i alla kommuner. Men det är inte möjligt att erbjuda hela utbudet i varje kommun. Profilera därför utbildningsprofilen kommunvis i samråd med branschråd och fackliga organisationer.

Satsa betydligt mer på eftergymnasial yrkesutbildning. Det är mindre viktigt om detta sker som kvalificerad yrkesutbildning, så kallade KY-utbildningar, eller om det sker inom ramen för en sammanhållen yrkeshögskola. Det viktiga är samarbetet och kopplingen med arbetslivet.