Den här bloggen handlar för en gångs skull inte primärt om Söderköping. Resonemangen handlar istället om våra två stora grannstäder – Norrköping och Linköping. För ett par dagar sedan presenterade professor Tomas Faresjö, välkänd medicinsk sociolog i Linköping, ny forskning beträffande hjärthälsan i Linköping och Norrköping. Han har kunnat konstatera att skillnaderna mellan städernas befolkning när det gäller dödlighet i hjärtkärlsjukdomar har vuxit betydligt under det senaste decenniet, särskilt bland kvinnor.

Den här bloggen handlar för en gångs skull inte primärt om Söderköping. Resonemangen handlar istället om våra två stora grannstäder – Norrköping och Linköping. För ett par dagar sedan presenterade professor Tomas Faresjö, välkänd medicinsk sociolog i Linköping, ny forskning beträffande hjärthälsan i Linköping och Norrköping. Han har kunnat konstatera att skillnaderna mellan städernas befolkning när det gäller dödlighet i hjärtkärlsjukdomar har vuxit betydligt under det senaste decenniet, särskilt bland kvinnor.

För en del människor kanske detta var förvånande. Norrköping har ju rest sig ur förlamande arbetslöshet, stan växer så det knakar, optimismen frodas. Men kanske är det inte så förvånande ändå. Dels är viktiga hälsoparametrar som utbildning, inkomster, arbetslöshet med mera fortfarande till nackdel för Norrköping. Dels måste man komma ihåg, att hälsokonsekvenserna syns med tio till tjugo års fördröjning i förhållande till samhällsutvecklingen. Det innebär att 1990-talets och 2000-talets samhällsutveckling har betydelse för dagens ohälsoskillnader.

Nittiotalet innebar för Norrköpings del nedläggning av Ericsons fabrik i Ingelsta, och uppsägning av flera hundratals människor främst kvinnor. Nittiotalet innebar också ett stålbad för Sverige, som innebar kraftigt ökade klasskillnader och en svår ekonomisk situation för Norrköpings kommun, som därmed hade svårigheter att upprätthålla det välfärdsnät som kommunerna har ansvar för.

Mot bakgrund av detta är det kanske inte så förvånande att skillnaderna i hjärthälsa mellan de bägge stora kommunerna i Östergötland har vuxit. Detta framhåller också Faresjö, vad jag förstår. Emellertid lyfter han också fram livsstilsskillnader som en viktig orsak till skillnader i hälsa. Han anser också, enligt en intervju i Östnytt, att det tar längre tid för människor med lägre utbildning att ta till sig en hälsosam livsstil. 

Genom att lyfta fram livsstil och utbildning som viktiga förklaringar gör han ohälsan delvis till ett individuellt problem. Det är en argumentation som jag har starka invändningar emot. Visst finns det samband mellan en hög utbildningsnivå och ett långt liv och uppenbarligen har vanor när det gäller mat, motion och droger betydelse för hälsa och ohälsa. Det finns emellertid ett perspektiv som Tomas Faresjö underlåter att nämna, nämligen frågor om makt och dess motsats – vanmakt.

I Vanmaktens spår, en viktig bok av professor Bengt Starrin och hans  kollegor, som ingick i Folkhälsoinstitutets arbete på 1990-talet för att öka kunskapen om folkhälsans ojämlika fördelning, beskrivs hur inte bara de tomma plånböckerna och fattigdomens isolering sätter spår i form av ohälsa. Även vanmakt och maktlöshet begränsar människors handlingsutrymme, skapar skamkänslor och gör att det känns meningslöst att planera för en framtid. Varför ska man  försöka leva hälsosamt? Man har ändå ingen chans till ett vettigt liv. Lika bra att trösta sig med en cigarett till, kan man resonera. Detta är åtminstone  slutsatser som dras av Starrin och hans kollegor.

Vilka är det då som i större utsträckning drabbats och drabbas av vanmakt, stress och ohälsa från 1990-talet och framåt? Jo, självklart människor som är arbetslösa, skriver forskarna, men inte enbart. Även människor som har otrygga och tillfälliga arbeten, som tvingas vänta vid mobilen och snabbt svara på sms från arbetsgivare med behov av timvikarier får problem. Och vilka människor är det? Ja, i stor utsträckning människor med mindre pengar – yngre människor, kvinnor, invandrare och lågutbildade. Dessa grupper av människor finns naturligtvis såväl i Norrköping som Linköping, dock fortfarande i större utsträckning i Norrköping.

Det är alltså fortfarande angeläget att arbeta för jobbskapande, men inte bara det. Fasta anständiga arbeten med rimliga arbetsvillkor och kollektivavtal är centralt också för en jämlik folkhälsa. Detta blir lättare att åstadkomma om människor organiserar sig fackligt. Därför är det så viktigt att fackavgiften och avgiften för arbetslöshetskassan blir avdragsgilla. Detta gäller såväl i Linköping som Norrköping…och övriga Sverige!

 

// Björn Grip

 

 

Uppdaterades: 04 maj 2018