Frågan om vilka partier och rörelser som var pådrivande när det gäller demokratins införande liksom vilka som idag kan räknas som demokratiska partier har aktualiserats nu senast i Almedalen av liberalernas partiledare Jan Björklund. I allt fler sammmanhang, särskilt när det gäller borgerliga företrädare görs det markeringar när man beskriver det politiska landskapet. Man pratar om ”extremistpartierna” till höger och vänster, och jämställer sverigedemokraterna och vänsterpartiet, och hävdar att vänsterpartiets föregångare skulle ha motsatt sig demokratin när den infördes. Vänsterpartiets företrädare har hittills legat lågt och inte velat besvara denna infama och låga liknelse.

Frågan om vilka partier och rörelser som var pådrivande när det gäller demokratins införande liksom vilka som idag kan räknas som demokratiska partier har aktualiserats nu senast i Almedalen av liberalernas partiledare Jan Björklund. I allt fler sammmanhang, särskilt när det gäller borgerliga företrädare görs det markeringar när man beskriver det politiska landskapet. Man pratar om ”extremistpartierna” till höger och vänster, och jämställer sverigedemokraterna och vänsterpartiet, och hävdar att vänsterpartiets föregångare skulle ha motsatt sig demokratin när den infördes. Vänsterpartiets företrädare har hittills legat lågt och inte velat besvara denna infama och låga liknelse.

Det krävs emellertid svar, därför att liknelsen med sverigedemokraterna inte stämmer. Och vänsterpartiets föregångare stod i spetsen i demokratikampen under 1900-talets första decennier. Flera i min generation av äldre kamrater har reagerat mot felaktigheterna, bland annat partiets tidigare vice ordförande Johan Lönnroth. Johan skriver i Göteborgsposten 5/7, i polemik mot ledarskribenten Håkan Boström, som lyft fram liberala partiledare som Karl Staaf och Nils Edén som ledande rösträttsförkämpar. Johan medger att dessa bidrog lite grann, men han lyfter särskilt fram rösträtts- och arbetarrörelsen som de helt avgörande krafterna för att beslut om allmän och lika rösträtt kunde drivas fram. I dessa rörelser deltog vänsterpartiets föregångare, det socialdemokratiska vänsterpartiet när det bildades 1917, i betydande utsträckning. Namn som Kata Dahlström, Zäta Höglund, Fredrik Ström och Carl Lindhagen satt i ledningen för det nya partiet, och var också tongivande i rösträttsrörelsen som hävdade kvinnors rätt till rösträtt på samma villkor som män.

När Jan Björklund och ledarskribenter i den liberala pressen hävdar att vänsterpartiets föregångare motsatte sig demokratin så är dom historielösa. Det var först när det unga socialdemokratiska vänsterpartiet splittrades, framför allt efter 1924, som vi fick ett kommunistparti, SKP, som i linje med den kommunistiska internationalens krav avvisade den ”borgerliga demokratin”.

Det var med CH Hermansson som partiledare 1964, som SKP tydligt började återknyta till sitt ursprung som socialdemokratiskt vänsterparti, och också markerade sin självständighet i förhållande till andra kommunistpartier. Den processen har tagit tid, även om ingen kan hävda annat än att vårt parti och dess företrädare under hela sin existens har kämpat för jämlikhet och rättvisa inom ramen för de demokratiska spelreglerna.

Därför är det orimligt och orättvist att jämställa vänsterpartiet med sverigedemokraterna som extremt och demokratiskt opålitiskt. För övrigt finns det företeelser i alla partier som man inte gärna lyfter fram i dagsljuset. Det räcker att påminna om vurmen för rasinstitut och steriliseringar, för att inte prata om svassandet för Hitler inom samlingsregeringen under kriget.

// Björn Grip

Uppdaterades: 27 aug 2017