Debatten om bonusar och pensioner
Debatten om fonddirektörernas höga bonusar och pensioner fortsätter.
Massmedia eldar på för att fälla en 18-taggare, LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin.
Det är tyvärr det enda som mediavärlden tror intresserar allmänheten och som verkar vara det enda som är meriterande för en journalist.
Några perspektiv vill jag som relativt allmän intresserad tidningsläsare gärna lyfta fram:
· Beloppen på förmånerna är svindlande höga och fullständigt orimliga.
· Direktörernas agerande att flytta egna avsättningar innan det så kallade
återtaget, är moraliskt förkastligt och hade varit att betrakta som ett
insiderbrott om det varit fråga om aktieplaceringar.
· Massmedias roll har mer handlat om att försöka rikta indignationen mot
LO:s kvinnliga ordförande än mot de direktörer som i sin girighet har agerat
oetiskt och möjligen kriminellt.
· Allmänhetens ilska är en sund reaktion, synd att det är så svårt att kanalisera
detta i konstruktivt samhälleligt engagemang.
Förmånerna
Nivån på ersättningarna är fullständigt orimliga.
Jag hörde sossarnas nye partisekreterare Ibrahim Baylan konstatera att tyvärr är detta de nivåer som gäller på marknaden.
Det är en flathet utan like.
Det finns tyvärr ibland en resignation inför diskussioner om löner och anställningsförmåner som om det inte går att påverka. Jag är övertygad om att vi den närmaste tiden åtminstone kommer att se en betydligt försiktigare utveckling när det gäller så kallade prestationsbaserade ersättningar. Det goda har debatten fört med sig att det så tydligt visat sig att VD:arnas duglighet och prestationer har haft noll betydelse för pensionsplaceringarna.
Upprördheten hos allmänheten gör att varken VD:ar kommer att kräva eller styrelser kommer att acceptera den typ av avtal som Christer Elmehagen och Ingvar Skeberg haft.
Det hoppfulla är att när människor ger uttryck för vad man tycker så kan man påverka.
Fonddirektörerna
Tyvärr har en sak kommit i skymundan, nämligen ovannämnda direktörers agerande när det gäller sina egna pensionspengar. Dessa flyttades nämligen från AMF-fonder till andra placeringsalternativ innan det så kallade återtaget gjordes.
Återtaget innebär att vanliga pensionssparare får sänkta pensioner i storleksordningen 10 %. Genom sin insiderposition kunde Elmehagen och Skeberg "rädda undan" flera privata poster om 10-tals miljoner.
I Elmehagens fall tror jag det sammanlagda beloppet handlade om 33 miljoner.
Frågan är anmäld till finansinspektionen, och förhoppningsvis får detta ett rättsligt efterspel.
Massmedias roll
Massmedias roll i den här typen av sammanhang är dubbel. Å ena sidan fanns det ett grävande som faktiskt synliggjorde VD:arnas svindlande ersättningar. Å den andra – i sin iver att komma åt och tvinga fram LO; ordförandens avgång – fick debatten ett annat focus.
Visst är ansvarsfrågan viktig, men det lyser igenom att det kittlar lite extra för manliga (?)journalister att komma åt en framgångsrik kvinna. Dessutom finns det naturligtvis ett intresse för en huvudsakligen borgerlig press att försöka skada arbetarrörelsen, vilket otvivelaktigt har skett.
Vänstervind uteblir?
Tyvärr har därmed också möjligheterna att rikta ilskan mot orimliga inkomstskillnader och "marknadskrafter" kommit i skymundan. I stället desarmeras en i grunden sund reaktion på direktörsfasoner. En reaktion som hade kunnat bli en vindkantring igen till förmån för vänstervindar i politiken.
Björn Grip