Om sjukvården skulle splittras upp – med ett statligt ansvar för de stora sjukhusen och ett kommunalt ansvar för primär/närvård – är risken stor för en försämrad vårdkedja och mindre folkligt inflytande.

Det börjar bli dags att remissyttra sig över Ansvarskommitténs förslag om styrning och ansvarsfördelning, regionförstoring och breddade arbetsuppgifter för 6-9 regioner som ska ersätta landstingen.

Vi är i grunden positiva till förslagen och vill gärna ge en eloge till kommittén för ett gediget arbete. Vi vill också påpeka att de viktigaste delarna av utredningen och förslagen handlar om att förbättra och göra tydligt statens ansvarsfördelning mellan de statliga verken och länsstyrelserna.

I det sammanhanget är det viktigt att också skapa förutsättningar för samordning genom att göra de geografiska gränserna likvärdiga. Idag har vi i Sverige 82(?) statliga verk, som alltför ofta har helt olika geografiska områden att regionalt arbeta inom. Det är också viktigt – som kommittén föreslår – att renodla och göra tydligt länsstyrelsernas roll till att handla om uppföljning och kontroll av hur nationella beslut genomförs regionalt och lokalt.

I Östergötland har framför allt diskuterats var på den nya kartan som vårt län ska hamna. En del tongivande röster  – inte minst i östra länsdelen – pläderar för att vårt län ska ingå i en Mälardals- och Stockholmsregion. Vi tror att detta skulle vara olyckligt och motverka likvärdig välfärd och istället leda till regional ojämlikhet.

Enligt vår uppfattning är en tillhörighet till Storstockholm som skulle omfatta Mälardalen med Uppsala i norr, via Västerås, Örebro, Eskilstuna och Nyköping  knappast vare sig realistisk eller attraktiv ur östgötasynpunkt. En sådan region skulle komma att omfatta cirka 3 miljoner människor, kanske mer beroende på om även Gävle och Borlänge skulle få "hoppa på tåget"!

Statsmakten – oavsett om den är borgerligt eller vänsterstyrd – kan knappast acceptera en sådan maktkoloss ur vare sig befolknings- eller ekonomiskt perspektiv. Situationen skulle leda till att en region – huvudstadsregionen – skulle ha maktresurser att blockera ett statligt beslutsfattande.

Det är inte heller önskvärt om man är anhängare av någorlunda likvärdiga och jämlika villkor i landet. En region skulle svara för en tredjedel av befolkningen och nästan hälften av skattekraften!  Ur ett östgötaperspektiv är det knappast heller tilltalande att vara kusinen från de yttersta delarna av en sådan kommande storregion.

Vi tror att det är klokare  – såväl för landet som för Östergötland – om en kommande regionindelning utgår från att dagens Stockholmslandsting är en tillräckligt stor region. Den är för övrigt redan idag större än såväl Västra Götaland som Skåne. Vad som gäller är att skapa någorlunda likvärdiga regioner i övriga landet. I ett sådant perspektiv är det viktigt att tänka på Ostlänkens fortsättning i Götalandsbanan, och därmed binda samman Norrköping, Linköping med Jönköping. Järnvägssatsningarna –som gärna får innehålla Stångådals- och Tjustjärnvägarna  – är helt centrala för hållbar tillväxt och utveckling.

Härigenom skapas förutsättningarna för en stark Östra Götalandsregion tillsammans med Jönköpings och Kalmar län. I det sistnämnda länet kanske det i slutändan inte kommer att handla om hela länet, men oavsett hur det blir med det, kan Östra Götaland – med ett klokt politiskt agerande – bli en slagkraftig och självständig region som kan bli en stark partner till såväl Stockholm som andra regioner.

En del röster höjs för att sjukhusvården ska bli statlig och att kommunerna ska ta över övrig sjukvård. Vi tror att det vore olyckligt. Sjukvården är demokratiskt styrd idag och relativt väl sammanhållen, vilket ger förutsättningar för såväl folkligt inflytande som samordning av vårdkedjor.

Om sjukvården skulle splittras upp – med ett statligt ansvar för de stora sjukhusen och ett kommunalt ansvar för primär/närvård – är risken stor för en försämrad vårdkedja och mindre folkligt inflytande.

Även om vi inte gillade framväxten av Vrinnevilistan, konstaterar vi att deras framgångar är ett exempel på att folkligt inflytande var möjligt genom landstingsvalen, det vill säga ett regionalt val. Den möjligheten blir mindre med en uppsplittrad sjukvård mellan stat och kommun, där sannolikt privatiseringar och konkurrensutsättningar dessutom kommer att försvåra en samordnad vårdkedja ytterligare. Vidare innebär det risk för en kraftig ekonomisk försvagning av välfärdssektorn om en skattenivå – den regionala – skulle upphöra.

Slutligen – det behöver uppenbarligen sägas flera gånger – ansvarskommitténs viktigaste förslag handlar om att skapa förutsättningar för en bättre statlig styrning. Då behövs ordning och reda beträffande det statliga ansvaret på regional nivå och samordning av de geografiska områden som statliga såväl som kommunala aktörer har att agera inom.

Bernt Schneider, ordförande  Vänsterpartiet, Söderköping

Marja Bergström, Kommunstyrelseledamot (v), Söderköping

Björn Grip, BUN-ledamot (v), Söderköping

Uppdaterades: 31 aug 2007