Vår förstasida

Skriv in din e-postadress här så får du varje nytt inlägg i Vänsterpartiet Söderköpings blogg sänt till din e-postadress.

Gör som 7 andra, prenumerera du med.

Björns blogg

Hur viktig är frågan om vinster i välfärden ? Blogg från Björn Grip

Häromveckan debatterades frågan om vinster i välfärden i Riksdagen. En ytterligare debattrunda skedde i dagens partiledardebatt (13/6). Polemiken har blivit alltmer tydlig och tonen tuff.

Vinster i välfärden har diskuterats alltsedan mitten av 1990-talet. Den genomsnittliga vinsten, det vill säga avkastningen på eget kapital är 23,7 procent. Detta att jämföra med till exempel banksektorn där motsvarande siffra är 11,6. Skulle frågan avföras från den politiska dagordningen får man allt räkna med att privata intressenter och vinstintresse i allt större omfattning kommer att söka sig till den hittills i huvudsak offentligt drivna välfärden.

Verksamhetsbeskrivningarna av hur vinstdrivna företag fungerar är i ärlighetens namn väldigt olika. Argumenten emot vinster i välfärden är dock enligt min uppfattning tunga. Framför allt är det emellertid en fråga om värderingar. Är människor kunder eller medborgare?

Är man kund gäller det i princip att kunna betala för sig, men i Sverige innebär det att man blir värderad efter sin ”vinstpotential”. Är ”vård- omsorgs- och skolpengen” som följer kunden tillräcklig? Ja det beror ju på kalkylen, hur mycket insatser som företaget måste avsätta till respektive kund. För personalen blir det svårt att upprätthålla ett synsätt där professionella ambitioner och värderingar tillåts styra verksamheten. Kraven på lönsamhet styr såväl rekrytering av ”kunder” som insatser i form av arbetstid som krävs. Tid är pengar och behoven får anpassas efter lönsamhetskraven.

Om perspektivet istället är att människor är medborgare som tillsammans har rätt att besluta om det gemensamma värdet som skapats för utbildning, vård och omsorg – ja då blir perspektivet ett helt annat. Då är det medborgarnas behov och prioriteringar som ytterst är avgörande, inte vinstintresse och lönsamhetskrav. Och omfattning och behov av resurser går oavkortat till det som beslutats i fullmäktigeförsamlingar och riksdag.

Ytterst är detta en fråga om värderingar och syn på människan. Är det efterfrågan, insatsen som krävs i förhållande till kommunpengen och därmed människors lönsamhet som kund som ska vara avgörande? Eller är det medborgarnas behov och prioriteringar av välfärdstjänster som ska vara den styrande principen?

För vänsterpartiet och för mig är det här självklart, och frågan har nu deklarerats som en viktig valfråga av vår partiledning. Om det blir en tung valfråga avgörs av partiernas valstrategier och bedömningar av väljaropinionens uppfattningar. Hittills har opinionsundersökningar visat att vinster i välfärden inte bör accepteras. En överväldigande majoritet bland svenska folket tycker så. Frågan som partierna sysselsätter sig med – och då i synnerhet socialdemokraterna – är sannolikt hur viktig just denna fråga är i förhållande till andra politiska stridsområden.

Göran Greider uppmanar socialdemokraterna, (Dagens Etc 13/6), att satsa på att göra vinstjakten till en tung valfråga. Han har flera skäl:

  • Det finns en spricka inom den borgerliga alliansen och SD, där deras riksdagsledamöter inte röstade såsom de flesta av deras väljare önskar när frågan tillfälligt (?) avgjordes häromveckan. Lojalitet med välfärdskapitalisterna vägde tyngre när votering var begärd och genomfördes.
  • Socialdemokratin har en historia där man historiskt argumenterat för att inte kapital och marknad ska ha den avgörande makten över människors liv. Det väcker och mobiliserar. Det mäter ut ett avstånd till borgerligheten som gör höger och vänster tydligt i politiken.
  • Frågan är tacksam att diskutera i valrörelsen; ”Är det rätt att välfärdsdirektörer tjänar fem miljoner om året av våra skattepengar?” ”Är det rimligt att kommunerna ska behöva ta ansvar när privata utförare gör konkurs?”

Jag hoppas att socialdemokraterna vågar satsa på att göra vinstjakten till en valfråga. Inte enbart för deras partis skull. Hela samhället och den politiska debatten skulle må bra om höger och vänster åter börjar debatteras och bli tydligt i politiken.

// Björn Grip

Valrörelsen .. Hat eller Hopp . Blogg från Björn Grip

Strategierna för valrörelsen har lagts fast i respektive parti. ”Lilla valrörelsen” är i full gång och avslutas i början av juli med Almedalsveckan. Kommentatorer och ledarskribenter lägger pannorna i bekymrade veck. Opinionssiffrorna pekar på ett dramatiskt annorlunda politiskt läge efter nästa val, där de rödgröna partierna får vara nöjda om man tillsammans når upp till 40 procent. Borgerligheten lär enligt opinionsinstituten få ungefär samma resultat. Detta förutsatt att småpartierna klarar fyraprocentsspärren. Sverigedemokraterna når nya rekordhöjder, det är ingen omöjlighet att man dubblar sitt tidigare valresultat och blir största parti, spår institut och förståsigpåare. Det är ett bekymmersamt läge, kan man lugnt säga, om man vill slå vakt om humanistiska värden och inte vill se ett samhälle där misstänksamhet, rädslor och hat styr debatten.

Det som är svårt för en annan att begripa är att alla partier, vänsterpartiet och centern möjligen undantaget, har anammat den verklighetsbild som drivits fram av Sverigedemokraterna och deras media, Samhällsnytt, Avpixlat med flera.  Migrationen är då roten till alla problem, grovt och sexualiserat våld eskalerar, antalet utanförskapsområden i förorterna blir allt fler, orimligt höga belopp av skattebetalarnas pengar betalas ut till lata invandrare som har kommit till Sverige därför att här finns det bidrag av olika slag att hämta ut, utan att det ställs krav. Den svenska identiteten, vilken den nu är, är hotad när främlingar med annan religion och tradition blir allt fler. Ja ni känner igen bilden som förmedlas. Nyhetsreportrarna i media söker framför allt och allt mer nyheter i polisrapporterna, delvis därför att det är en relativt enkel källa att leta fram. I sociala media härskar trollfabrikerna med mer eller mindre osannolika budskap och ett hat mot invandrare, feminism och radikalism som blir allt grövre. Jag tittade nyligen på SD:s valfilm, där Jimmie Åkesson tecknar en bild av ett Sverige som hotas av horder av invandrare som okontrollerat väller in över Sveriges gränser. Filmen är suggestiv men förfärlig i sin onyanserade ensidighet.

Det tragiska är att socialdemokrater, moderater och kristdemokrater, i viss mån även liberalerna, har lagt upp sin valstrategi utifrån den här bilden. Det leder till att frågor som migration, brott och straff, fler poliser, identitet och Sverigebild får dominera valdebatterna. Och rädslorna griper omkring sig bland människor.

Nu börjar dock allt fler etablerade skribenter och opinionsbildare ändå ifrågasätta den bild och debatt som grundar sig på hat, misstänksamhet och rädslor.

Rekordsiffrorna vi inte får prata om i Sverige, skriver DN:s chefredatör Peter Wolodarski, och lyfter fram att andelen sysselsatta aldrig varit så hög som nu, att även invandrare kommer in på arbetsmarknaden i allt större utsträckning, och att arbetslösheten har pressats ner betydligt. Den verkligheten har knappast fått särskilt stort utrymme i massmedia eller för den delen på sociala media. Det är obegripligt att inte socialdemokraterna kraftigare lyfter fram dessa politiska framgångar som ansågs helt orealistiska när målen sattes upp 2015.

Sven-Eric Liedman, professor i idéhistoria efterlyser i Göteborgsposten en politisk debatt där klassklyftorna lyfts fram, där höger och vänster bryts mot varann och där identitetspolitik och rasideologier nagelfars kritiskt. Och hans professorskollega, Bo Rothstein, är bekymrad över att inte den politiska debatten handlar om visioner om framtiden som kan ge människor hopp.

I DN, 27/5, kunde man läsa ett upprop undertecknat av Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan, Björn Eriksson, ordförande Riksidrottsförbundet och tidigare landshövding här i Östergötland samt ytterligare fyra ledande företrädare för de största civilsamhällsorganisationerna. Rubriken är Hatet vinner terräng – nu måste politikerna besinna sig. Innehållet i artikeln lyfter fram vikten av att kämpa för delaktighet och gemenskap, för inkludering och innanförskap. Man vädjar till politikerna att föra en respektfull dialog och att samarbeta och nyttja föreningsliv och folkrörelser. Man avslutar med att lyfta fram civilsamhällets organisationer som en kraftfull motor som värnar och tar ansvar för en inkluderande samhällsutveckling.

Kanske är det här, i samarbetet mellan politiken och folkrörelserna inklusive folkbildningen, som formerandet av en hoppfull vision om framtiden ska sökas.

Bygg bra och Billiga bostäder . Blogg från Björn Grip

Bristen på bostäder är ett problem, inte enbart i storstäderna, även här i Söderköping är bostadsbristen besvärande. Visserligen har det byggts en del de senaste åren, men det har inte räckt. Det hjälper inte att bygga nytt och dyrt…och sen hoppas på flyttkedjor. Det som behövs är ett aktivt och medvetet byggande för människor som har olika inkomster. Framför allt behövs det byggas billiga och funktionella hyreslägenheter.

Än så länge har det varit möjligt att sälja dyra bostadsrätter och ta ut egentligen orimligt höga hyror, men snart går det inte längre. I storstäderna tvingas man nu att realisera nyproducerade lägenheter som byggts. I Stockholm har det varit uppemot 80 procent av beståndet som nyproducerats under våren som har behövts realiseras. Den målgrupp som man byggt för börjar ta slut! Samtidigt är det alltför många som tvingas bo kvar hemma och antalet bostadslösa har ökat betydligt de senaste åren.

I Söderköping har väl inte situationen blivit så dramatiskt förändrad för bostadsbolag och hyresvärdar som i Stockholm. Fortfarande är det säkert goda tider för byggherrarna i vår kommun. För människor, inte minst yngre personer som söker sin första bostad, är det däremot svårare. Idag är hyreskostnaden för en nybyggd tvåa i Söderköping nästan 9000 kr/månad. Det är inte rimligt. Och att hitta något i det befintliga beståndet är svårt, i synnerhet om man är utan kontakter.

Ytterligare ett problem med de höga boendekostnaderna är att det ökar segregeringen. Enbart de med goda inkomster har råd att skaffa en ny lägenhet. Detta strider för övrigt med de ägardirektiv som getts till vårt bostadsbolag, Ramunderstaden, och med kommunens målsättning om blandad bebyggelse och social hållbarhet.

Det är bara att konstatera att marknaden inte löser boendeproblemen. Det krävs politiska lösningar! Framför allt krävs det att staten återigen tar ett större ansvar för finansieringsfrågorna även när det gäller hyreslägenheter. Det investeringsstöd för byggandet av billiga hyresrätter som nu utgår, är alldeles otillräckligt.

I avvaktan, och som komplement till kraftigare statliga åtgärder, kan man göra en hel del på kommunal nivå. Det visar exempel från andra kommuner, till exempel Göteborg, Örebro och Kalmar. Här har man ställt krav på löften om låga hyror på en viss del av nybeståndet vid marktilldelning för hugade byggbolag.

Vi i vänsterpartiet Söderköping motionerar nu om att vår kommun ska följa andra progressiva kommuners initiativ. Låt oss hoppas att de andra partierna i vår stad är positiva till vår motion och inte ängsligt eller av prestigeskäl avslår motionen.

Vallöften, vad är dom värda ?? Blogg från Björn Grip

Häromdagen fick vi i lokalbladet läsa om socialdemokraternas vallöften här i Söderköping. Kulturscen, utegym och bättre belysning för ökad trygghet lovar socialdemokraterna. Vid närmare betraktelse ska även den multihall som lovades i förra valrörelsen nu komma till stånd, enligt Bevemyr, s-märkt kommunstyrelseordförande, och hans kompisar i artikeln.

Alla förslagen kan väl vara lovvärda, i synnerhet en kulturscen, där även möten av olika slag kan äga rum. Icke kommersiella mötesplatser är det ont om i Söderköping. Men det finns några hinder på vägen som man behöver fundera över.

1. Det är märkligt att inte frågor som rör boende, äldreomsorg och skola lyfts fram. För visst finns det väl saker inom dessa ansvarsområden som inte är lösta, och som borde finnas med när det gäller ambitioner inför nästa mandatperiod.

Det byggs en hel del, men det är knappast med hyror som är möjliga att betala för en vanlig dödlig. Och det här med flyttkedjor verkar vara väldigt svårt att få till stånd. Nä, det krävs andra tag inom detta område innan den frågan är löst. Vänsterpartiet har i ett flertal motioner lagt förslag om vad man kan göra såväl i kommunen som på nationell nivå. Det handlar om mera politik och mindre marknad när det gäller finansiering  och samarbete med andra kommuner när det gäller upphandlingar av själva byggandet.

När det gäller hemtjänsten kämpar socialnämnden med att få ihop vettiga scheman och att genomföra heltidstjänster. Men det kostar pengar, och det har inte socialnämnden, tvärtom. Man går med underskott. Tuula Ravander, socialdemokratisk ordförande i nämnden har visserligen sagt att hon är beredd att föreslå skattehöjning för att klara en bra hemtjänst med vettiga arbetsvillkor, något som också är nödvändigt för att få ner sjuktalen – ett annat stort problem. Vi i vänstern delar Tuulas uppfattning, och hoppas att det går att få majoritet för detta. Sannolikt är dock inte socialdemokraternas samarbetspartner, moderaterna särskilt pigga på detta.

Skolfrågorna är nästa stora ansvarsområde, som det är märkligt att man inte säger något om. Här är det enligt min uppfattning framför allt förskolan som det finns anledning att skärskåda. Överfullt, stora barngrupper, problem att få tag i förskollärare är några av problemen som man brottas med i barn- och utbildningsnämnden. Även här handlar det om att få fram mer pengar för att lösa en bekymmersam situation.

2. Finansieringen är viktig att skärskåda. Med ökade ambitioner krävs det också mera pengar. Som jag antydde tidigare lär det gå åt betydande belopp för att finansiera socialnämndens utgifter. Pengar som det blir svårt att få fram tillsammans med moderaterna. Alltså måste frågan ställas, hur ska satsningarna finansieras. Nå, invänder någon, kulturscen, bättre belysning och multihall handlar ju om investeringar, det kan man väl låna till. Det håller jag med om, men även investeringsbudgeten har legat högt ett antal år i vår kommun. Faktum är att den ligger betydligt högre per capita jämfört med de  flesta andra jämförbara kommuner. Vänsterpartiet är inte främmande för att man anstränger sig ytterligare när det gäller lånefinansiering till investeringar, men det finns andra partier, bland annat socialdemokraternas samarbetspartners, moderaterna, som med all sannolikhet sätter sig på tvären.

3. Samarbetet med moderaterna – och miljöpartiet, fast sistnämnda parti verkar inte kunna ställa upp i nästa kommunval – lär ju ha gått bra. Frågan är nu, kommer vallöftena att vara tomma ord efter förhandlingarna om en ny majoritet med moderaterna? Eller har socialdemokraterna andra idéer om hur man ska få majoritet för sina vallöften?

GAZA …. Blogg från Björn Grip

Även det här inlägget måste jag använda till annat än Söderköpings kommunalpolitik. Gaza brinner och unga människor dör. Den förtvivlade situationen måste uppmärksammas.

För 30 år sedan besökte jag Gaza, en landremsa 41 km lång och 11 km bred där remsan är som bredast. Även då var området tättbefolkat. När jag besökte området fanns det 1,1 miljoner människor. Merparten bodde i åtta flyktingläger. Fattigdomen var besvärande, arbetslösheten dramatiskt hög, vid öppna avloppsdiken lekte barnen.  Idag bor det ca 2 miljoner på den lilla landremsan.  Befolkningen här är bland de som ökar snabbast i världen. Området är också ett av de tre tätast befolkade.

Människorna här får oftast inte gå över gränsen till Israel eller Egypten. När så ändå sker till Egypten är det förenat med långa och byråkratiska passprocedurer. Än värre är det när palestinier vill in i Israel. Tidigare har palestinsk arbetskraft haft möjlighet till arbete i staten Israel. Efter Hamas maktövertagande och Israels bombningar 2008/09 har det  blivit allt svårare.

Med andra ord är 2 miljoner människor instängda på en extremt liten landyta. Fattigdom och sanitära olägenheter är påtagliga, mer än halva befolkningen bor fortfarande i flyktingläger. UNHCR har upprättat sjukhus och blodcentraler men detta är en droppe i havet i förhållande till de behov av hälso- och sjukvård som området har behov av.

Hamas, terrorstämplat av Israel och USA, har fortfarande ett starkt stöd bland befolkningen i området, mycket tack vare utbildning, hälsovård och social service som man med små resurser försöker upprätthålla.

Men de förtvivlade protester som nu genomförs när ungdomar och unga män demonstrerar mot fördrivningen 1948 av mor- och farföräldrar som skedde i samband med att Israel förklarade sig som judisk stat, är organiserade av Hamas. Men försöken att genomföra fredliga demonstrationer vid den norra gränsen mot Israel, har enligt Cecilia Uddén, kidnappats av mera militanta grupper. Det är knappast svårt att uppbåda unga män, utan hopp, att offra sina liv i de symboliska försöken att ta sig in i Israel.

Hur absurt det än låter är det övervåldet som Israel använder sig av, och som lett till för närvarande drygt 60 döda och över 2000 skottskadade på två dagar, som kan tvinga fram ett agerande från FN och stormakterna. Tyvärr lär det inte hjälpa, inte så länge som ledarskapet i Israel och USA ser ut som det gör. Men protesterna kommer att fortsätta liksom övervåldet och dödandet, därmed, tragiskt nog, också en desperationens extremism.

Hälsoklyftorna växer när vanmakten blir övermäktig .. Blogg från Björn Grip

Den här bloggen handlar för en gångs skull inte primärt om Söderköping. Resonemangen handlar istället om våra två stora grannstäder – Norrköping och Linköping. För ett par dagar sedan presenterade professor Tomas Faresjö, välkänd medicinsk sociolog i Linköping, ny forskning beträffande hjärthälsan i Linköping och Norrköping. Han har kunnat konstatera att skillnaderna mellan städernas befolkning när det gäller dödlighet i hjärtkärlsjukdomar har vuxit betydligt under det senaste decenniet, särskilt bland kvinnor.

För en del människor kanske detta var förvånande. Norrköping har ju rest sig ur förlamande arbetslöshet, stan växer så det knakar, optimismen frodas. Men kanske är det inte så förvånande ändå. Dels är viktiga hälsoparametrar som utbildning, inkomster, arbetslöshet med mera fortfarande till nackdel för Norrköping. Dels måste man komma ihåg, att hälsokonsekvenserna syns med tio till tjugo års fördröjning i förhållande till samhällsutvecklingen. Det innebär att 1990-talets och 2000-talets samhällsutveckling har betydelse för dagens ohälsoskillnader.

Nittiotalet innebar för Norrköpings del nedläggning av Ericsons fabrik i Ingelsta, och uppsägning av flera hundratals människor främst kvinnor. Nittiotalet innebar också ett stålbad för Sverige, som innebar kraftigt ökade klasskillnader och en svår ekonomisk situation för Norrköpings kommun, som därmed hade svårigheter att upprätthålla det välfärdsnät som kommunerna har ansvar för.

Mot bakgrund av detta är det kanske inte så förvånande att skillnaderna i hjärthälsa mellan de bägge stora kommunerna i Östergötland har vuxit. Detta framhåller också Faresjö, vad jag förstår. Emellertid lyfter han också fram livsstilsskillnader som en viktig orsak till skillnader i hälsa. Han anser också, enligt en intervju i Östnytt, att det tar längre tid för människor med lägre utbildning att ta till sig en hälsosam livsstil. 

Genom att lyfta fram livsstil och utbildning som viktiga förklaringar gör han ohälsan delvis till ett individuellt problem. Det är en argumentation som jag har starka invändningar emot. Visst finns det samband mellan en hög utbildningsnivå och ett långt liv och uppenbarligen har vanor när det gäller mat, motion och droger betydelse för hälsa och ohälsa. Det finns emellertid ett perspektiv som Tomas Faresjö underlåter att nämna, nämligen frågor om makt och dess motsats – vanmakt.

I Vanmaktens spår, en viktig bok av professor Bengt Starrin och hans  kollegor, som ingick i Folkhälsoinstitutets arbete på 1990-talet för att öka kunskapen om folkhälsans ojämlika fördelning, beskrivs hur inte bara de tomma plånböckerna och fattigdomens isolering sätter spår i form av ohälsa. Även vanmakt och maktlöshet begränsar människors handlingsutrymme, skapar skamkänslor och gör att det känns meningslöst att planera för en framtid. Varför ska man  försöka leva hälsosamt? Man har ändå ingen chans till ett vettigt liv. Lika bra att trösta sig med en cigarett till, kan man resonera. Detta är åtminstone  slutsatser som dras av Starrin och hans kollegor.

Vilka är det då som i större utsträckning drabbats och drabbas av vanmakt, stress och ohälsa från 1990-talet och framåt? Jo, självklart människor som är arbetslösa, skriver forskarna, men inte enbart. Även människor som har otrygga och tillfälliga arbeten, som tvingas vänta vid mobilen och snabbt svara på sms från arbetsgivare med behov av timvikarier får problem. Och vilka människor är det? Ja, i stor utsträckning människor med mindre pengar – yngre människor, kvinnor, invandrare och lågutbildade. Dessa grupper av människor finns naturligtvis såväl i Norrköping som Linköping, dock fortfarande i större utsträckning i Norrköping.

Det är alltså fortfarande angeläget att arbeta för jobbskapande, men inte bara det. Fasta anständiga arbeten med rimliga arbetsvillkor och kollektivavtal är centralt också för en jämlik folkhälsa. Detta blir lättare att åstadkomma om människor organiserar sig fackligt. Därför är det så viktigt att fackavgiften och avgiften för arbetslöshetskassan blir avdragsgilla. Detta gäller såväl i Linköping som Norrköping…och övriga Sverige!

 

// Björn Grip