Vår förstasida

Skriv in din e-postadress här så får du varje nytt inlägg i Vänsterpartiet Söderköpings blogg sänt till din e-postadress.

Gör som 7 andra, prenumerera du med.

  • En paus i bloggandet
    Eftersom jag på sistone har skrivit väldigt sporadiskt här på bloggen så har jag valt att ta en paus i bloggandet. Tack till alla som har läst och kommenterat under åren. Det har varit intressant och lärorikt. Vill du fortsätta … Läs mer →

Björns blogg

Glad, tacksam och imponerad. Blogg från Björn Grip

Glad, tacksam och imponerad var rubriken på min bloggkollega, Pia Liedholms senaste inlägg. Pia skriver bra och tar också upp angelägna och jordnära teman. Och visst finns det anledning att många gånger imponeras av de entreprenörer och anställda inom restaurang- och turistnäringen som lyfts fram i Pias blogg.

Ibland blir jag dock trött på detta ensidiga hyllande av entreprenörer och företagare. Pia är inte den enda som lyfter fram vikten och värdet av företagens betydelse för en kommun. I stort sett alla partiföreträdare vänder ut och in på sig för att vara företagare till lags och försäkra hur viktiga dessa är.

Jag vill faktiskt lyfta fram två andra kategorier – tillsynshandläggare och fackliga företrädare – som det är värt att prata gott om. Det görs nämligen inte alltför ofta. Tyvärr finns det, inte minst inom restaurangnäringen, missförhållanden såväl när det gäller hygien som hanteringen av alkoholtillstånd och personalens villkor.

Någon gång uppmärksammar massmedia att en eller annan restaurang i staden fått förelägganden när det gäller hygien i köken och hur man sköter utskänkningen. Det är då ofta efter det att dessa kommunala tjänstemän har gjort kontroller som resulterat i protokoll som blir offentliga. Det är centralt för folkhälsan att dessa kontrollanter sköter sina uppdrag smidigt och med noggrannhet. Tacksamhet från krögare och allmänhet är dock sällsynt, än mindre att politiska företrädare lyfter fram dessa viktiga jobb.

När det gäller personalens villkor har jag under sommaren fått vetskap om missförhållanden som gör mig mycket besviken. Det handlar om ung personal som betalas betydligt under avtalet. Och då är det ändå inte fråga om oerfaren eller minderårig personal. Likaså görs det kraftiga avdrag för mat som personalen äter, vilket i och för sig kunde vara rimligt, men knappast inte om man av en eller annan anledning inte äter den mat som tillhandahålls på restaurangen.

Hotell- och restauranganställdas förbund är inget starkt fack. Organisationsgraden i Söderköping är minimal. Och att organisera sig fackligt misstänker jag kan vara besvärande om man vill återkomma i arbete till nästa sommar. Det kostar således mer än vad det smakar. Jag vet dock att det pågår ett ambitiöst arbete inom facket för att försöka stödja sommararbetande ungdom och påtala missförhållanden. Tyvärr är inte heller detta något som hyllas eller ens uppmärksammas särskilt ofta i det offentliga samtalet.

Så Pia, det finns många funktioner i det svenska välfärdssamhället som det är värt att berömma och lyfta fram. Inte enbart entreprenörer och företagare.

// Björn Grip

Hörby eller Söderköping.. blogg från Björn Grip

En stor del av sommaren tillbringar jag i mitt föräldrahem utanför Hörby. Det är trevligt, och mycket är välkänt för mig. Gamla kompisar finns kvar och jag räknas som en som kommit hem. Mellanskåne, eller Mittskåne som man nu kallar Linderödsåsens sluttningar, är en vacker plats ännu inte hårdexploaterat eller överexploaterat av kommersiell turism. Lantbruken är fortfarande lantbruk och inte industriell stordrift av livsmedelsproduktion.

Jag får ibland frågan om jag inte ska flytta ”hem på riktigt”. Jag har ju förankring, släkt och vänner finns kvar, liksom föräldrahemmet. Bortsett från att jag ju också är ordentligt förankrad i Östergötland och för den delen Söderköping, finns det en påtaglig skillnad som gör att det inte är aktuellt att flytta tillbaks till Hörby. Det gäller den utbredda rädslan och misstänksamheten gentemot det främmande – araber, muslimer, flyktingar. Alltför ofta möter jag i Hörby människor som i en mörkhyad person ser en potentiell terrorist. Och om så inte är fallet så är uppfattningen att flyktingar inte är ute efter annat än att komma åt det stöd som den svenska välfärdsstaten ger.

Politiskt har detta inneburit att Sverigedemokraterna lyckats exploatera flyktingrädslan och partiet har ett starkt väljarstöd. Med nio mandat i fullmäktige är man det näststörsta partiet, därtill har deras stödparti SPI (Sveriges pensionärers intresseparti), tre mandat. Socialdemokraterna har dock lyckats få ihop en knapp majoritet, bestående av fem partier, s, c, L, Mp, Kd. Tonen i den politiska debatten är hård och ofta osaklig. De personliga påhoppen är många. Påtagligt obehagliga är SDs och SPIs personangrepp på det socialdemokratiska kommunalrådet.

Det är denna förgrovning av debatten såväl i fullmäktige som på lokaltidningens insändarsidor och inte minst i sociala medier som det finns en skillnad gentemot Söderköping. Söderköpings debattklimat i allmänhet, och när det gäller flyktingfrågan i synnerhet, präglas fortfarande av saklighet. Och när det gäller integrationsdiskussionen är det solidaritet och engagemang för de flyktingar som kommit till Söderköping som syns mest. Jag är medveten om att det finns en undervegetation i sociala medier där fördomar sprids och där man försöker underminera en förhållandevis progressiv politik. Hittills dominerar dock solidaritet, sammanhållning och gemenskap. Jag hoppas innerligt att dessa värden kan försvaras även när vi går in i nästa mandatperiod. Det blir alltså ingen flytt tillbaks till Hörby eller andra platser i det i och för sig vackra Skåne. Det får räcka med sommarferier.

// Björn Grip

Det där med Demokrati …… Blogg från Björn Grip

Frågan om vilka partier och rörelser som var pådrivande när det gäller demokratins införande liksom vilka som idag kan räknas som demokratiska partier har aktualiserats nu senast i Almedalen av liberalernas partiledare Jan Björklund. I allt fler sammmanhang, särskilt när det gäller borgerliga företrädare görs det markeringar när man beskriver det politiska landskapet. Man pratar om ”extremistpartierna” till höger och vänster, och jämställer sverigedemokraterna och vänsterpartiet, och hävdar att vänsterpartiets föregångare skulle ha motsatt sig demokratin när den infördes. Vänsterpartiets företrädare har hittills legat lågt och inte velat besvara denna infama och låga liknelse.

Det krävs emellertid svar, därför att liknelsen med sverigedemokraterna inte stämmer. Och vänsterpartiets föregångare stod i spetsen i demokratikampen under 1900-talets första decennier. Flera i min generation av äldre kamrater har reagerat mot felaktigheterna, bland annat partiets tidigare vice ordförande Johan Lönnroth. Johan skriver i Göteborgsposten 5/7, i polemik mot ledarskribenten Håkan Boström, som lyft fram liberala partiledare som Karl Staaf och Nils Edén som ledande rösträttsförkämpar. Johan medger att dessa bidrog lite grann, men han lyfter särskilt fram rösträtts- och arbetarrörelsen som de helt avgörande krafterna för att beslut om allmän och lika rösträtt kunde drivas fram. I dessa rörelser deltog vänsterpartiets föregångare, det socialdemokratiska vänsterpartiet när det bildades 1917, i betydande utsträckning. Namn som Kata Dahlström, Zäta Höglund, Fredrik Ström och Carl Lindhagen satt i ledningen för det nya partiet, och var också tongivande i rösträttsrörelsen som hävdade kvinnors rätt till rösträtt på samma villkor som män.

När Jan Björklund och ledarskribenter i den liberala pressen hävdar att vänsterpartiets föregångare motsatte sig demokratin så är dom historielösa. Det var först när det unga socialdemokratiska vänsterpartiet splittrades, framför allt efter 1924, som vi fick ett kommunistparti, SKP, som i linje med den kommunistiska internationalens krav avvisade den ”borgerliga demokratin”.

Det var med CH Hermansson som partiledare 1964, som SKP tydligt började återknyta till sitt ursprung som socialdemokratiskt vänsterparti, och också markerade sin självständighet i förhållande till andra kommunistpartier. Den processen har tagit tid, även om ingen kan hävda annat än att vårt parti och dess företrädare under hela sin existens har kämpat för jämlikhet och rättvisa inom ramen för de demokratiska spelreglerna.

Därför är det orimligt och orättvist att jämställa vänsterpartiet med sverigedemokraterna som extremt och demokratiskt opålitiskt. För övrigt finns det företeelser i alla partier som man inte gärna lyfter fram i dagsljuset. Det räcker att påminna om vurmen för rasinstitut och steriliseringar, för att inte prata om svassandet för Hitler inom samlingsregeringen under kriget.

// Björn Grip

Droppen som urholkar, del II . Blogg från Björn Grip

Jag skrev häromsistens om ”Droppen som urholkar stenen”, och gav exempel på hur vänsteråsikter i kommunpolitiken blivit sådant som den politiska majoriteten tagit till sig.

Nu konstaterar jag att även när det gäller de afghanska flyktingungdomarna tycks det möjligt att påverka opinonen och förmå makthavare och partier att ändra sig. Kravet på att bevilja amnesti växer. Och de som inte har uttalat detta krav säger åtminstone att man inte ska återsända de flyktingungdomar som kommit till Sverige och börjat etablera sig, Bland riksdagspartierna har förutom vänsterpartiet även miljöpartiet, centern och nu senast liberalerna uttalat sig i denna riktning.

Här i Söderköping har socialdemokraterna samlat sig till en skarp uppmaning till regeringen och justitieministern Morgan Johansson om att ändra politiken. Bra! En eloge till Lottie Fallman som länge drivit på för att få med sig sina partikamrater. Nu hoppas jag att arbetarkommunen fortsätter att driva på och arbetar för att partidistriktet ska agera. Det är inte omöjligt att påverka även på den nivån. Det gäller att knyta allianser. Såväl SSU som Kvinnoförbundet och Broderskap är organisationer som har engagerat sig för amnestikravet. Dom organisationerna finns även i Östergötland.

Allt fler insändare och debattartiklar syns i media som beskriver det orimliga att skicka iväg ungdomar till ett Kabul som befinner sig i ett tilltagande kaos. Inte minst glädjande är att de afghanska ungdomarna själva börjar organisera sig. En del har gått med i rörelser som ”Vi står inte ut…” andra organiserar sig i ”Ensamkommandes förening” eller i Afghansk-svenska föreningar.

”Tillsammans blir vi starka” kompletterar väl talesättet ”Droppen som urholkar stenen”. Det är genom envis opinionsbildning och organisering som det är möjligt att nå resultat.

Droppen som urholkar stenen . BLogg från Björn Grip

Idag var det examen såväl i skolorna som i politiken. Fullmäktige i Söderköping hade sitt sista sammanträde för terminen, då bland annat budgeten behandlades. Budgetdebatten, eller strategisk plan som man säger nuförtiden, blev en förhållandevis snäll tillställning. Visst finns det grundläggande ideologiska skillnader, men det är också så att, åtminstone i en liten kommun, går det att få gehör för sina synpunkter även om man representerar ett litet parti.

Jag noterade i debatten flera saker som vänsterpartiet länge drivit, och som nu har anammats av majoriteten. Här är några exempel:

– Kravet på ett budgeterat överskott motsvarande 2 procent har tagits bort i årets budgetförslag från majoriteten. Det infördes i en tid då kommunernas ekonomi höll på att gå i stöpet, delvis på grund av statens övervältringar av uppgifter utan att låta finansieringen följa med. Men bockfoten fanns också med. Borgerligheten hoppades nog att därigenom skulle det kunna bli överskott som skulle kunna bli argument för skattesänkningar. Nu verkar det som att alla inser att pengar som tas in av medborgarna också ska användas fullt ut.

– Socialtjänstens verksamheter får ett rejält tillskott. Vi har länge hävdat att de sociala verksamheterna är underfinansierade, med förödande konsekvenser för äldreomsorg, individ- och familjeomsorg och inte minst LSS- och försörjningsstöd.

– Rätt till heltid håller på att införas. Det kostar, men har tidigare varit ett skamlöst utnyttjande av kvinnlig arbetskraft. Föreställningen att kvinnor ändå inte är familjeförsörjare har varit svår att förändra, men nu har det fått genomslag. Att den förändrade inställningen är ett resultat av facklig kamp och påtryckningar från den politiska vänstern är svårt att erkänna, men ett faktum som i vår kommun går tillbaks till 2010. Inför det valet arbetade vi, socialdemokraterna, vänstern poch miljöpartiet, in detta i ett gemensamt kommunmpolitiskt program. Tyvärr fick vi aldrig tillfälle att samarbeta kring detta då. Ändå har det uppenbarligen haft betydelse att vi jobbade fram bland annat detta tillsammans.

Nästa stora fråga som vi borde få genomslag för är arbetstiderna. Idag är arbetspressen stor, inte minst inom äldrevården. Vi har sett sjukskrivningarna stiga kraftigt. Men där olika arbetstidslösningar – där det finns tid till återhämtning – har sjukskrivningarna sjunkit. Min partikamrat Malin Östh, redovisade försök från Västerbottens läns landsting. Andra uppmärksammade arbetstidsförkortningar har genomförts inom äldreboenden i Göteborg med gott resultat. Det vill säga lägre sjukskrivningstal, mindre stressad personal och därmed nöjdare människor i äldreboendena.

”Droppen urholkar stenen”, ”spottar man tillräckligt mycket blir stenen våt!” Det finns många uttryck för att uthållighet och tålmodig argumentation ger resultat. Med min erfarenhet har jag sett flera exempel på att talesätten stämmer. Jag vill tro att jag får uppleva det fler gånger. Men det krävs goda exempel att lyfta fram, och också stöd från en växande opinion.

// Björn Grip

Vad blir det av Jafar…?? Blogg från Björn Grip

Jag fick meddelandet av en kompis till Jafar. Han hade gett sig av. Kanske till Tyskland eller möjligen Frankrike om det nu går att ta sig in i något av dessa länder. Annars håller han sig väl gömd nånstans i Sverige i likhet med några tusen andra unga människor. På inga villkors vis vill han till Afghanistan, ett land som på papperet är hans hemland, men som han inte har några minnen ifrån. I likhet med många andra ”hazarer” flydde hans familj undan talibanväldet till Iran i början av 2000-talet. Där finns sannolikt hans familj kvar, det vill säga mamma och ett par småsyskon. Pappa är försvunnen, förmodligen dödad.

Jafar gick på Nyströmska skolan, och trivdes bra. Jag kom i kontakt med honom eftersom jag blev ombedd att försöka ordna med juridiskt stöd att begära ”verkställighetshinder”. Hans advokat hade avslutat ärendet när det gällde att överklaga beslutet om avvisning. När Jafar fyllde 18 år blev han uppsagd från sitt boende och det ekonomiska försörjningsstödet upphörde. Vräkningen verkställdes strax före påsk och därefter har Jafar levt ur hand i mun bland vänner och engagerade medmänniskor. Skolgången har han dock försökt att följa, även om det blev allt svårare att följa med och göra läxor. Skolan var den enda trygghet han hade.

Nu orkade inte Jafar vänta längre på juridisk hjälp. Han hade en tid idag, tisdag 16 maj, för att få juridisk hjälp via Rädda Barnen. Men han kunde inte vänta. Han gav sig iväg med några kompisar i förra veckan, fullt förståeligt. Det är ändå lättare om man är några stycken att klara sig i den hårda värld som väntar. En värld som innebär att man blir jagad av polis och myndigheter, riskerar att bli utnyttjad såväl ekonomiskt som sexuellt, och som innebär en synnerligen besvärlig daglig kamp när det gäller att överleva och skaffa tak över huvudet.

Jag funderar mycket över om jag kunde ha gjort mer, men har bestämt mig för att inte belasta mig med dåligt samvete. Däremot är jag övertygad om att eftervärldens dom över de beslutsfattare som omöjliggjort för flyktingungdomar att stanna kvar kommer att bli mycket hård. Jafar är precis som Lasse, min egen son, värd ett bättre öde än att jagas runt i en hopplöshetens ekorrhjul, ständigt med hotet om avvisning för ögonen. Enda hoppet är att det går att skapa opinion för en amnesti när det gäller dessa ungdomar som börjat sitt liv i Sverige och som inget hellre vill än att få en chans att leva tryggt och säkert, och att få göra rätt för sig i det samhälle som skriker efter unga människor som kan ta vid när dagens 40- och 50-talister går i pension