Vår förstasida

Skriv in din e-postadress här så får du varje nytt inlägg i Vänsterpartiet Söderköpings blogg sänt till din e-postadress.

Gör som 7 andra, prenumerera du med.

Björns blogg

Att vara folkvald

Det börjar bli dags att nominera personer till fullmäktigeförsamlingar runt om i Sverige.
Partierna sliter med att få människor att ställa upp, särskilt unga människor, vilket inte är så lätt.

"Dagens samhälle" – kommunernas och landstingens tidning – gör reportage om unga människor som har bestämt sig för att ställa upp. Intresseorganisationen "Sveriges kommuner och landsting" prövar att genomföra en utbildning kring "förtroendemannarollen" – som ett stöd för de nya förtroendevalda -som ska erbjudas kommunernas nya fullmäktigeförsamlingar efter valet 2010.

Jag har förmånen att vara en av sju förtroendevalda som nu genomför ett pilotprojekt – fortbildning för förtroendevalda av förtroendevalda.

Häromdagen var jag iväg till Piteå och träffade 22 fullmäktigeledamöter, varav de flesta sitter i fullmäktige sin första mandatperiod. Tillsammans med Anna Broman – folkpartiets representant och förbundssekreterare för liberala ungdomsförbundet – genomförde vi ett samtal med Piteåpolitikerna kring rollen som förtroendevald. 

 – Vilka förväntningar hade du när du började? Har de infriats? 

 – Vilka förväntningar hade andra på dig?

 – Vem representerar du? Partiet? Eller nån särskild intressegrupp?

 – Vad innebär det att vara vald företrädare för medborgarna i kommunen?

– Vilka problem har du upplevt? Är det jobbigt att gå upp i talarstolen? Hur kommunicerar du med medborgarna?

– Måste man vara moraliskt fläckfri som fullmäktigeledamot?

– Hur klarar man av kontakten med media på ett bra sätt?

Detta var några av alla de frågor som vi penetrerade. Diskussionen blev bra och alla som var med framförde sina synpunkter.

Jag tror det är viktigt att de som är beredda att ge sig in i politiken får stöd.

Partierna har naturligtvis ett stort ansvar, men det visar sig att det finns generella frågeställningar, inte minst när det gäller rollen som fritidspolitiker, som behöver penetreras.

Alla goda krafter behöver hjälpa till för att det ska vara möjligt att rekrytera och behålla människor som kan tänka sig att göra en insats för gemensamma angelägenheter.

Trenden idag att inte vilja ta ansvar för kommunala eller för den delen andra gemensamma problem och kollektivt beslutsfattande är ett stort problem.

Allt som går att göras för att vända trenden – och att vara beredd att ta gemensamt ansvar – behöver prövas.

Om detta inte lyckas är demokratin farligt ute.

Björn Grip

 

Har servicen blivit bättre genom privatiseringar?

Risken med en upphandling i den omfattning som Söderköping genomfört är att man kan hamna i ett beroendeförhållande till en privat utförare som är ensam på ”marknaden”.
Detta kan inte vara bra.

Henric Borgström polemiserade i en NT-krönika den 4/9 mot en debattartikel – av vänsterpartiets gruppledare i Söderköping, Marja Bergström – som ännu inte publicerats i lokalbladet.

Hennes artikel publicerades först dagen efter Borgströms angrepp – den 5/9 !

En något anmärkningsvärd publiceringspolicy, må jag säga.

Bakgrunden till meningsutbytet är vård och omsorgsföretaget Tre O:s konkurs i Söderköping och kommunstyrelsens beslut att på nytt lägga ut äldreomvårdnaden till delvis samma entreprenör, dock i ny finansiell skepnad.

Borgström påstår i sin krönika att servicen generellt blivit bättre genom privatiseringar. Hans argumentation uteblir emellertid.

I stället ägnar han sig åt insinuationer och en debatteknik som går ut på att Marja Bergströms påståenden och synpunkter inte är något att lyssna på.

Hon är diskvalificerad i sin egenskap av "gammal" kommunist, låter det från Borgström.

Jag måste säga att jag är besviken, då jag av och till har läst Borgströms ekonomikrönikor med behållning. I denna krönika sänker han debattnivån till lågvattennivåer som tangerar 50-talets USA.

Har då servicen blivit bättre genom privatiseringar?

Jag antar att argumentationen skulle bygga på att det finns möjlighet för människor att välja, samt att konkurrens leder till lägre kostnader.

Stämmer då detta? Tillåt mig att tvivla. Det jag kan konstatera är; 

  – Att skillnaderna i service och tillgänglighet mellan olika orter och stadsdelar ökar, 

 – Att entreprenadskostnaderna tenderar att öka över tiden, när de stora vårdföretage får   en monopolställning.

Således blir det större valmöjligheter för människor som bor centralt i attraktiva områden och där entreprenörer gärna etablerar sig.

Entreprenörerna har då också lättare att dra till sig personal. Samtidigt utarmas områden i periferin med en fattigare och sjukare befolkning.

Beträffande Söderköpings situation kan sägas att omvårdnaden har urholkats i takt med att kraven på neddragningar har ökat.

Rehabilitering, terapi och tid med de gamla har minskat eller rentav försvunnit i omvårdnadsarbetet.

Tre O:s verksamhet ledde till att dessa "mjukare" delar av äldrevården återinfördes, men till priset av att verksamheten gick i konkurs.

Frågan är hur länge som den nye huvudägaren Ronny Fyhr är beredd att garantera underskott. Möjligheterna att få ner kostnaderna med en allt äldre, därmed tyngre och mera omfattande vårdbehov får anses små. Återstår då att långsiktigt förmå kommunen att betala mer för en ny avtalsperiod.

Som jag ser det är det svårt att se avgörande skillnader i vårdkvalité mellan privat och offentligt driven vård om förutsättningarna när det gäller ekonomi och vårdtyngd är desamma.

 Riskenmed en upphandling i den omfattning som Söderköping genomfört är att man kan hamna i ett beroendeförhållande till en privat utförare som är ensam på "marknaden".

Detta kan inte vara bra.

 Björn Grip (v)

Du nalkas sköna sommar

Så är skolorna slut och allt fler ser fram mot en välbehövlig semester.
Våren blev till slut präglad av en intensiv debatt inför valet till EUparlamentet. Tyvärr gick det inte så bra för vänsterpartiet, inte heller för socialdemokratin för den delen.

 Det är bara att hoppas att partiledningen kommer att ha en ordentlig utvärdering och inte bara beklagar sig över att vi inte fick ut vårt budskap. För vad var budskapet?

Bilden av vänsterpartiet som ett nejsägarparti såväl till EU som i övrigt förstärktes.

Att då försöka förmå människor att rösta på Eva-Britt och våra andra kandidater till EU-parlamentet är inte lätt.

Det var inte heller lätt för väljarna att bli klar över vilka valfrågor som var vänsterpartiets profilfrågor.

Det enda som gick fram var att Eva-Britt avstått från en stor del av sitt höga arvode till förmån för vänsterpartiet och andra progressiva organisationer.

Det gjorde dock knappast intryck på väljarna, i vart fall inte så mycket att det påverkade mer än ca 5% att rösta på vårt parti.

Jämfört med förra valet är det ett mycket dåligt val, då vi efter en stark spurt undvek ett svagt val redan då. Det var mycket tack vare Jonas Sjöstedt som den gången i rollen som vallokomotiv och förstanamn på valsedeln, lyckades få upp valresultatet till 12%.

Och man ska komma ihåg att i valet dessförinnan, 1999, hade vänsterpartiet ca 16%. Vårt parti erhöll till det valet tre mandat!

Jag vill inte lägga ansvaret för valnederlaget på Eva-Britt. Ansvaret för upplägget av valrörelsen bärs framför allt av partiledningen.

Jag hoppas att man i partistyrelsen nu tar sig en ordentlig funderare över hur vänsterpartiet ska förhålla sig till EU.

Och så hoppas jag att man ger ordentligt utrymme för en återkomst för Jonas Sjöstedt i svensk politik.

Med dessa förhoppningar vill jag önska alla som läser vår hemsida en skön sommar. Det är möjligt att aktiviteten i form av bloggar de närmaste två månaderna blir betydligt lägre.

Midsommarhälsningar från

Björn Grip

Kulturskola – Vad är de egentliga motiven ?

Gårdagens sammanträde (23/4) med Barn- och utbildningsnämnden i Söderköping förlöpte sedvanligt utan större dramatik. Emellertid väcktes en övrig fråga av Margareta Jacobsson (s), som åtminstone drog undan dimslöjorna för mitt vidkommande.

Hon frågade om "Kulturklasser" och vad som är vitsen med att dra in barn redan från årskurs 4 till tätorten. Blir det inte problem med för små klasser i byskolorna, frågade hon?

Frågan ledde inte till något större meningsutbyte, men oppositionen begärde att frågan ska belysas i ett brett perspektiv vid ett kommande sammanträde.

När jag har haft en natt att reflektera över problemställningen faller polletten ner. Så här förstår jag borgarnas (läs Anders Senestads, Bun:s ordförande) strategi:

1. Genom att erbjuda särskilda musikklasser kan de barn och föräldrar, som så önskar, en valmöjlighet redan från årskurs 4 – antingen reguljär undervisning i närbelägen skola med begränsad estetisk inriktning eller musikklass i centralorten. Valfrihet således

2. En konsekvens blir att barnen sorteras. Musikbarnen – eller snarare aktiva och musikintresserade föräldrar – hamnar för sig, och de som inte gör ett aktivt val, eller "förlorar" i konkurrensen får vackert stanna kvar i reguljär undervisning, oftast på den närbelägna skolan. Oftast är det sannolikt de generellt "duktiga" barnen med aktiva och välutbildade föräldrar som väljer musikklasser, vilket tidigt innebär en bredare social och kulturell sortering. Vägen bort från den allmänna grundskolan kan skönjas.

3. En annan konsekvens är att de mindre så kallade "byskolorna" hotas till följd av för lågt elevantal. Musikvalet har blivit så populärt, att det inneburit kraftigt reducerade klasser i flera rektorsområden. Det har nu gått ut påbud om att det är viktigt att ute på rektorsområdena se över vilka besparingsmöjligheter som finns, i form av sammanslagning av klasser även över årskurser och stadier. Detta för att få rimliga klasstorlekar. Konsekvensen blir att allt fler byskolor tvingas arbeta årskurs- och stadieövergripande, och på sikt räcker inte detta heller för att rädda skolorna när elevantalet sjunker.

Jag är inte emot musik eller kultur. Inte heller att rektorer försöker effektivisera skolverksamheten.

Men jag ser framför mig att det inte dröjer länge förrän fler än Ängelholmsskolan tvingas hala flaggan för sista gången vid skolavslutning.

Och detta utan att politikerna tvingas ta något svårt beslut om att lägga ner någon skola! Föräldrars och barns val riskerar således att motverka den politiskt tydligt uttalade policyn att slå vakt om byskolorna på landsbygden!

Är Magnus Berge och centern i Söderköping medvetna om detta?

 Björn Grip

 

Debatten om bonusar och pensioner

Debatten om fonddirektörernas höga bonusar och pensioner fortsätter.
Massmedia eldar på för att fälla en 18-taggare, LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin.
Det är tyvärr det enda som mediavärlden tror intresserar allmänheten och som verkar vara det enda som är meriterande för en journalist.

  

Några perspektiv vill jag som relativt allmän intresserad  tidningsläsare gärna lyfta fram:

· Beloppen på förmånerna är svindlande höga och fullständigt orimliga.

· Direktörernas agerande att flytta egna avsättningar innan det så kallade

  återtaget, är moraliskt förkastligt och hade varit att betrakta som ett

  insiderbrott om det varit fråga om aktieplaceringar.

· Massmedias roll har mer handlat om att försöka rikta indignationen mot

  LO:s kvinnliga ordförande än mot de direktörer som i sin girighet har agerat

  oetiskt och möjligen kriminellt.

· Allmänhetens ilska är en sund reaktion, synd att det är så svårt att kanalisera

  detta i konstruktivt samhälleligt engagemang.

 Förmånerna

Nivån på ersättningarna är fullständigt orimliga.

Jag hörde sossarnas nye partisekreterare Ibrahim Baylan konstatera att tyvärr är detta de nivåer som gäller på marknaden.

Det är en flathet utan like.

Det finns tyvärr ibland en resignation inför diskussioner om löner och anställningsförmåner som om det inte går att påverka. Jag är övertygad om att vi den närmaste tiden åtminstone kommer att se en betydligt försiktigare utveckling när det gäller så kallade prestationsbaserade ersättningar. Det goda har debatten fört med sig att det så tydligt visat sig att VD:arnas duglighet och prestationer har haft noll betydelse för pensionsplaceringarna.

Upprördheten hos allmänheten gör att varken VD:ar kommer att kräva eller styrelser kommer att acceptera den typ av avtal som Christer Elmehagen och Ingvar Skeberg haft.

Det hoppfulla är att när människor ger uttryck för vad man tycker så kan man påverka.

Fonddirektörerna

Tyvärr har en sak kommit i skymundan, nämligen ovannämnda direktörers agerande när det gäller sina egna pensionspengar. Dessa flyttades nämligen från AMF-fonder till andra placeringsalternativ innan det så kallade återtaget gjordes.

Återtaget innebär att vanliga pensionssparare får sänkta pensioner i storleksordningen 10 %. Genom sin insiderposition kunde Elmehagen och Skeberg "rädda undan" flera privata poster om 10-tals miljoner.

I Elmehagens fall tror jag det sammanlagda beloppet handlade om 33 miljoner.

Frågan är anmäld till finansinspektionen, och förhoppningsvis får detta ett rättsligt efterspel.

Massmedias roll

Massmedias roll i den här typen av sammanhang är dubbel. Å ena sidan fanns det ett grävande som faktiskt synliggjorde VD:arnas svindlande ersättningar. Å den andra – i sin iver att komma åt och tvinga fram LO; ordförandens avgång – fick debatten ett annat focus.

Visst är ansvarsfrågan viktig, men det lyser igenom att det kittlar lite extra för manliga (?)journalister att komma åt en framgångsrik kvinna. Dessutom finns det naturligtvis ett intresse för en huvudsakligen borgerlig press att försöka skada arbetarrörelsen, vilket otvivelaktigt har skett.

Vänstervind uteblir?

Tyvärr har därmed också möjligheterna att rikta ilskan mot orimliga inkomstskillnader och "marknadskrafter" kommit i skymundan. I stället desarmeras en i grunden sund reaktion på direktörsfasoner. En reaktion som hade kunnat bli en vindkantring igen till förmån för vänstervindar i politiken.

 Björn Grip

Privata gräddfiler

Noterade i dagens NT (18/3), att (v)årt kommunalråd i Norrköping tvingas konstatera att det blir en privat gräddfil inom särskilt boende.
Detta som en konsekvens av förslaget till ny budget. Hur kan nu detta komma sig i en vänsterstyrd koalition?

Jo, avtalen med  privata utförare i särskilt boende och för den delen inom gymnasieskolan skrevs i ett läge då den senaste avtalsrörelsen nyligen genomförts. 

Avtalsrörelsen gav ett hyfsat utfall för bland annat Lärarförbundet och Kommunals medlemmar.

I denna situation skulle kommunen skriva avtal med sina entreprenörer.

Det är klart att entreprenörerna ville ha avtal med kommunen som tog hänsyn till detta. Resultatet blev en årlig uppräkning som gav kompensation för lönehöjningarna till de privata utförarna.

Sen kom krisen, och besparingskrav läggs ut på alla nämnder, även socialnämnden. Socialnämnden ska då i den krympande offentliga verksamheten både klara lönehöjningarna och besparingskraven!  Det är inte lätt!

Besparingskraven måste läggas ut på de offentliga verksamheterna …men…avtal har skrivits med de privata utförarna, och avtal ska hållas!

Jobbigt för Kerstin, och naturligtvis något hon försökt att motverka, bland annat genom att försöka bromsa att verksamhet läggs ut på entreprenad, men som hon ändå tvingats acceptera.

Så står man där med sin tvättade hals och får naturligtvis kritik såväl av "brukare" och deras anhöriga som partikamrater. Det blir inte bättre av att det är i de mera välsituerade områdena som privata aktörer brukar etablera sig.

Så besannas bibelns gamla visdomsord – Åt dem som har skall varda givet.

Vad kan man lära av detta? En hel del:

–         Det finns anledning att vara försiktig med att lägga ut verksamhet på entreprenad. Jag är personligen inte kategorisk motståndare till entreprenader, men ju större andel som läggs ut, desto mindre blir kvar som kommunen kan kontrollera och balansera mot ekonomins svängningar.

Och det måste leda till restriktivitet när entreprenader diskuteras.

–         Om det inte går att förhindra privata entreprenader är det viktigt att politiskt inte acceptera att avtalens uppläggning enbart sköts av tjänstemän.

Det finns som regel ett motstånd bland de tjänstemän som professionellt sköter upphandlingarna mot att ge utrymme för offentlig diskussion kring detta.

Delvis är motståndet betingat av en överdriven rädsla för att bryta mot lagen om offentlig upphandling.

Men det kan aldrig accepteras att direktiv och inriktning på avtalen inte blir föremål för en politisk diskussion.

–         Politiskt gäller det att skapa klausuler som inte ger gräddfiler till privata aktörer. Då är naturligtvis sannolikheten å andra sidan stor att det inte blir så många som är beredda att lägga in anbud. Vilket naturligtvis kan värderas olika politiskt.

Upphandling och avtal om entreprenader kan leda till minskade möjligheter för politiken att styra verksamheten.

Som politisk företrädare gäller det att vara uppmärksam på detta och säkerställa handlingsutrymme för politiken.

 Det är svårt men inte omöjligt.

 Björn Grip, den 18 mars 2009