Vår förstasida

Skriv in din e-postadress här så får du varje nytt inlägg i Vänsterpartiet Söderköpings blogg sänt till din e-postadress.

Gör som 7 andra, prenumerera du med.

Björns blogg

1 2 3 25

Hälsoklyftorna växer när vanmakten blir övermäktig .. Blogg från Björn Grip

Den här bloggen handlar för en gångs skull inte primärt om Söderköping. Resonemangen handlar istället om våra två stora grannstäder – Norrköping och Linköping. För ett par dagar sedan presenterade professor Tomas Faresjö, välkänd medicinsk sociolog i Linköping, ny forskning beträffande hjärthälsan i Linköping och Norrköping. Han har kunnat konstatera att skillnaderna mellan städernas befolkning när det gäller dödlighet i hjärtkärlsjukdomar har vuxit betydligt under det senaste decenniet, särskilt bland kvinnor.

För en del människor kanske detta var förvånande. Norrköping har ju rest sig ur förlamande arbetslöshet, stan växer så det knakar, optimismen frodas. Men kanske är det inte så förvånande ändå. Dels är viktiga hälsoparametrar som utbildning, inkomster, arbetslöshet med mera fortfarande till nackdel för Norrköping. Dels måste man komma ihåg, att hälsokonsekvenserna syns med tio till tjugo års fördröjning i förhållande till samhällsutvecklingen. Det innebär att 1990-talets och 2000-talets samhällsutveckling har betydelse för dagens ohälsoskillnader.

Nittiotalet innebar för Norrköpings del nedläggning av Ericsons fabrik i Ingelsta, och uppsägning av flera hundratals människor främst kvinnor. Nittiotalet innebar också ett stålbad för Sverige, som innebar kraftigt ökade klasskillnader och en svår ekonomisk situation för Norrköpings kommun, som därmed hade svårigheter att upprätthålla det välfärdsnät som kommunerna har ansvar för.

Mot bakgrund av detta är det kanske inte så förvånande att skillnaderna i hjärthälsa mellan de bägge stora kommunerna i Östergötland har vuxit. Detta framhåller också Faresjö, vad jag förstår. Emellertid lyfter han också fram livsstilsskillnader som en viktig orsak till skillnader i hälsa. Han anser också, enligt en intervju i Östnytt, att det tar längre tid för människor med lägre utbildning att ta till sig en hälsosam livsstil. 

Genom att lyfta fram livsstil och utbildning som viktiga förklaringar gör han ohälsan delvis till ett individuellt problem. Det är en argumentation som jag har starka invändningar emot. Visst finns det samband mellan en hög utbildningsnivå och ett långt liv och uppenbarligen har vanor när det gäller mat, motion och droger betydelse för hälsa och ohälsa. Det finns emellertid ett perspektiv som Tomas Faresjö underlåter att nämna, nämligen frågor om makt och dess motsats – vanmakt.

I Vanmaktens spår, en viktig bok av professor Bengt Starrin och hans  kollegor, som ingick i Folkhälsoinstitutets arbete på 1990-talet för att öka kunskapen om folkhälsans ojämlika fördelning, beskrivs hur inte bara de tomma plånböckerna och fattigdomens isolering sätter spår i form av ohälsa. Även vanmakt och maktlöshet begränsar människors handlingsutrymme, skapar skamkänslor och gör att det känns meningslöst att planera för en framtid. Varför ska man  försöka leva hälsosamt? Man har ändå ingen chans till ett vettigt liv. Lika bra att trösta sig med en cigarett till, kan man resonera. Detta är åtminstone  slutsatser som dras av Starrin och hans kollegor.

Vilka är det då som i större utsträckning drabbats och drabbas av vanmakt, stress och ohälsa från 1990-talet och framåt? Jo, självklart människor som är arbetslösa, skriver forskarna, men inte enbart. Även människor som har otrygga och tillfälliga arbeten, som tvingas vänta vid mobilen och snabbt svara på sms från arbetsgivare med behov av timvikarier får problem. Och vilka människor är det? Ja, i stor utsträckning människor med mindre pengar – yngre människor, kvinnor, invandrare och lågutbildade. Dessa grupper av människor finns naturligtvis såväl i Norrköping som Linköping, dock fortfarande i större utsträckning i Norrköping.

Det är alltså fortfarande angeläget att arbeta för jobbskapande, men inte bara det. Fasta anständiga arbeten med rimliga arbetsvillkor och kollektivavtal är centralt också för en jämlik folkhälsa. Detta blir lättare att åstadkomma om människor organiserar sig fackligt. Därför är det så viktigt att fackavgiften och avgiften för arbetslöshetskassan blir avdragsgilla. Detta gäller såväl i Linköping som Norrköping…och övriga Sverige!

 

// Björn Grip

 

 

Vidar Andersson borde skämmas .. // .. Blogg från Björn Grip

Ledarskribenten på socialdemokratiska Folkbladet har ingen hut i kroppen. I flera krönikor har han misstänkliggjort flyktingpolitiken med utgångspunkt från ett snart två år gammalt brott, sexuellt ofredande, som en tonårspojke fick dagsböter för. Brottet får därmed betraktas som ringa. Domen kan också ifrågasättas, och borde ha överklagats. Pojken fick nyligen besked av MIgrationsdomstolen att han får permanent uppehållstillstånd. Detta är den senaste anledningen till Anderssons hetsande.

Med utgångspunkt från bland annat detta pläderar Vidar Andersson för en hårdare flykting och migrationspolitik. Men inte nog med det. Han uppmuntrar, medvetet eller omedvetet, en lågvattensdebatt kring flyktingarnas villkor på sociala medier med inriktning på förhållandena i Söderköping. Denna debatt initierades och drivs av den avskedade läraren Anneli Sjöberg, bland annat talare på en demonstration häromåret anordnad av nazistanstrukna Nordiska motståndsrörelsen.

Jag vet inte om Vidar Andersson är klar över konsekvenserna av vad han skriver i sina bloggar och krönikor. Den position han upprätthåller gör emellertid att han legitimerar en undervegetation  av åsikter och hat. Hat som kan bli hot främst gentemot de flyktingar som bor i Söderköping. Det är människor som flytt för sina liv och som nu gör allt de kan för att snabbt integreras i det svenska samhället.

Den socialdemokratiska distriktsledningen borde markera och ta avstånd från Anderssons krönikor, som möjligen kunde höra hemma i SD-pressen, men verkligen inte på en socialdemokratisk ledarsida.

// Björn Grip

Kommunen, näringspolitik och apoteket . Blogg från Björn Grip

Är det någon som hört talas om Euroapotheca? Nä, jag kunde väl tro det. Vi går till apoteket och tror nog att det inte är så stor skillnad gentemot hur det var när Apoteket var ett statligt bolag. Men så är det inte! Sortiment nischas och begränsas på varje apotek, mediciner blir enbart en del av sortimentet när vinsten blir det viktigaste motivet för verksamheten.

Under perioden november 2017 till februari 2018 har Euroapotheca – en Balt- och Centraleuropeisk jätte inom farmaceutverksamheten – köpt upp de aktier som staten hade i det tidigare bolaget Apoteksgruppen. Vad betyder detta för oss som går på apoteket här i Sörping?

Jag pratade med en av de trevliga kvinnorna bland personalen på Hagatorget för ett tag sedan. Det var hon som berättade om övertagandet. Och så la hon till;

– Ja, nu dröjer det nog inte länge till innan vi får slå igen här på Hagatorget.

Hennes förmodan visar sig nu alldeles riktig. Visserligen sägs det från den regionala bolagsledningen att detta är temporärt, och beror på farmaceutbrist i Valdemarsvik. Jag tror emellertid att risken är stor att denna rationalisering permanentas. Argumentet om personalbrist är sannolikt inte det enda skälet. En rationalisering med enbart ett utlämningsställe i Söderköping lär leda till att vinstmarginalerna kan förbättras. Och de äldre människor som bor i centrum får det besvärligt med att själv hämta sina mediciner. Det är knappast behoven hos de äldre som står i focus när Euroapotheca stänger vårt apotek vid Hagatorget.

Nu säger företaget att man inte hört några protester. Nå, det är väl inte så konstigt. Jag tror att få har vetat om den planerade förändringen. Informationen har ju nyligen meddelats offentligt endast några dagar innan beslutet om stängning verkställs.

Vad har nu detta med näringspolitik att göra? Enligt min uppfattning bör kommunledningen inte stillatigande acceptera nedläggningen. Apoteket vid Hagatorget är viktigt för de människor som är beroende av sina mediciner. Men Apoteket har också en viktig roll för den samlade affärsverksamheten i stans centrum. Utan Apoteket lär många välja att göra sina dagligvaruinköp också på Fixområdet. Med färre människor i rörelse runt våra torg, desto färre kunder i våra butiker i stadskärnan. Därmed blir risken för ytterligare nedläggningar än mer överhängande än den redan är.

Vad kan då kommunen göra? Ja, inte vet jag så där rakt upp och ner. Men man borde åtminstone kontakta  Euroapothecas regionala ledning och diskutera problemet. Har ni gjort det, Anders Bevemyr (s) och Yvonne Persson (m)? Man borde också ta kontakt med oss i pensionärsorganisationerna och föra en diskussion om konsekvenserna. Och det vet jag att ni inte gjort, tyvärr. Kanske skulle vi kunna hitta lösningar och se till att stängningen av Apoteket på Hagatorget endast blir temporärt.

// Björn Grip

Varför inga budgetbeslut före valet ? Blogg från Björn Grip

Vi har nyligen fått veta att det inte blir några budgetbeslut i Söderköping före valet. Man kan undra varför. Hittills under den här mandatperioden har kommunfullmäktige tagit beslut om den strategiska flerårsplanen och därmed inriktningen av politiken i juni månad. Förklaringen som det moderata kommunalrådet Yvonne Persson gav i en tidningsintervju lät något krystad; att det är rimligt att ge en eventuell ny majoritet en möjlighet att besluta om inriktningen.

Snarare är väl skälet att det nu är angeläget att slippa kompromissa ihop en budget mellan de tre i majoriteten ingående partierna – socialdemokrater, moderater och miljöpartister.

Nu vill partierna i den något omaka majoriteten ha möjlighet att måla upp sina respektive visioner i valrörelsen. Då kan det vara svårt att komma överens om sådant som skattesats och ambitioner när det gäller välfärd. Moderaterna ser ju låg skatt som ett viktigt, för att inte säga överordnat mål. Socialdemokraterna, å andra sidan, har åtminstone haft ambitioner när det gäller att till exempel trygga äldres boende och omsorg, vilket kan bli allt svårare att klara utan skattehöjning när antalet 80+are blir allt fler. Var miljöpartisterna ska lägga sitt krut i valrörelsen ska bli intressant. Det lär bli svårt att lyfta miljöfrågorna efter debacle och miljösvek när det gäller detaljplanen för byggande i Brunnsparken.

Samtidigt lär ingen bli förvånad om åtminstone moderater och socialdemokrater fortsätter bilda en majoritet efter valet i september. Det finns mycket som talar för detta:

– Samarbetet har fungerat utan några offentliga gräl och man har kunnat hålla ihop partierna även i svåra frågor. Visserligen till priset av att några ledamöter har fått ”lämna återbud” när besluten tärt alltför hårt på den egna övertygelsen.

– Det finns exempel på nära håll där motsvarande samarbete har kunnat fungera i flera mandatperioder. Jag tänker på Åtvidaberg, där moderater och socialdemokrater har haft en storkoalition i tre mandatperioder. Även i Vadstena har moderater och socialdemokrater kunnat komma överens och tagit över makten.

– Såväl socialdemokrater som moderater är pragmatiska maktpartier. Ideologi och principer får stryka på foten när det kommer till frågan om taburetter och makt.

I valrörelsen är det emellertid svårt att alltför mycket avvika från vad som sägs nationellt. Därför kommer vi att få se moderaterna prata om vikten av att hålla nere skatten och skapa utrymme för den enskildes frihet. På samma sätt kommer socialdemokraterna att prata trygghet och att säkerställa välfärden. Därmed är det också svårt att före valet tala om att man lokalt i Söderköping söker fortsatt samarbete efter valet.

Om de lokala företrädarna för socialdemokraterna och moderaterna varit tvungna att lägga fram en gemensam strategisk plan och budget före valet hade det samtidigt varit svårt att agera som varandras motståndare i valrörelsen. Så lär bli emellertid bli fallet. Lika troligt är det att de ledande företrädarna, Anders Bevemyr (s) och Yvonne Persson, (M) gör upp om fortsatt majoritetsstyre efter valet.

Miljöpartiet då? Tja, frågan är väl om man överhuvudtaget kommer med i fullmäktige nästa mandatperiod.

Björn Grip

Miljöpartiets ledning har tappat kompassen .. Blogg från Björn Grip

Så har kommunfullmäktige i Söderköping med 22 röster mot 10 avvisat kravet på en återremiss av byggplanerna i Brunnsparken. Miljöpartiets gruppledare, Åsa Mägi Diaz, röstade för att avvisa återremisskravet. Därmed har vi också fått ett lokalt miljöhaveri, där miljöpartiets gruppledare lät makt och arvode vara vägledande i stället för omsorg om grön miljö och kulturhistoriska värden. Om Åsa Mägi och hennes partikollega valt att rösta för en återremiss hade det funnits mera tid att utreda konskevenser och risker med en byggnation. Något som saken hade mått väl av.

Miljöpartiets svek är en lokal parallell till hur det såg ut på nationell nivå, när miljöpartiet gick med på att låta Vattenfall sälja ut sina kolgruvor, och därmed bidra till fortsatt kolbrytning. Detta trots språkröret Gustav Fridolins försäkringar i valrörelsen – med en kolbit i näven – att hans parti minsann inte skulle bidra till att fortsatt kolbrytning skulle bli möjlig.

Det är viktigt att framhålla att det är ledande miljöpartister som håller fast vid taburetterna och sviker, till och med när det gäller hjärtefrågor. Många medlemmar är förtvivlade. Åsa Mägis partikollega i fullmäktige, Lillmari Jonsson, avstod från att rösta vid den avgörande omröstningen och miljöpartiets representant i samhällsbyggnadsnämnden, Erik Malmfors, röstade emot planerna på att bygga i Brunnsparken när frågan diskuterades där.

Hur ska det gå för miljöpartiet i nästa val? Med ett skamfilat renommé när det gäller miljöfrågor kan det bli svårt att nå upp till riksdagsspärren. Lokalt lär man knappast lyckas att än en gång ta tre mandat. Fyra oppositionspartier – vänsterpartiet, centerpartiet, liberalerna och kristdemokraterna – har ju visat en vilja att i konkreta beslut stå upp för miljöfrågorna och slå vakt om det blå-gröna stråket i Söderköping, något som alla partier omhuldar i teorin. När det gäller kunnande och engagemang för miljöperspektivet i lokalpolitiken, finns det också personer i dessa oppositionspartier som är minst lika kompetenta och engagerade som miljöpartiets företrädare. Jag tänker på personer som vänsterns Malin Östh, centerns Ulrik Nilsson och liberalernas Ellen Friberg.

Det är inte utan sorg i hjärtat som jag konstaterar att miljöpartiet har hamnat snett och att makten korrumperat eller åtminstone malt ner deras ideologiska grundval.

// Björn Grip

Brunnsparken igen … Blogg från Björn Grip

Häromdagen var jag på Stinsen och lyssnade på landskapsarkitekt Ingmar Hillerström och Lars Sylvan, känd profil i Söderköping med stor kunskap om samhällsplanering och starkt engagemang för vår stad. Det var Naturskyddsföreningen som stod för arrangemanget. De argument som tidigare framförts i den offentliga debatten, framför allt när det gäller stadens kulturhistoria, blev konkreta och visuella genom de pedagogiska föreläsningarna. Hillerström påpekade bland annat vikten av offentliga gröna rum. Detta sagt med anledning av den politiska majoritetens betoning av att man ska utveckla parken. Risken är stor att den rekreation och möjlighet till meditation som dagens Brunnspark ger möjlighet till blir ett minne blott – om man okänsligt ska skapa såväl lekpark för barnen som moderna motionsredskap för motionärer och tjusiga rododendronöar för andra parkbesökare i detta hitills mäktiga trädrum.

Än viktigare är att det blågröna stråk som Parken med Storån utgör, och som lyfts fram i den så kallade FÖP:en (fördjupad översiktsplan), allvarligt kommer att inskränkas. Den sträckningen både för ögat och som promenadstråk blir svårt att upprätthålla. De huskroppar som nu planeras, och som Riksbyggen och byggmästaren, han som bygger -drömmar, ni vet, Eddie Demir, med förtjusning sätter igång att förverkliga, kommer att göra det mycket svårt att hemtamt nyttja promenadstråket för allmänheten. Utsikten kommer också att skymmas och skämmas av de stora huskropparna. Risken för överklaganden är mycket stor och den dispens som krävs för att få bygga kommer att bli lätt att argumentera för i en överklagan till Miljööverdomstolen.

Beslutsavgörandet när det gäller Brunnsparken närmar sig. Den 7 februari, klockan 17.30 klubbas kommunfullmäktige igång och då ska ärendet avgöras. Jag vet att det finns kritiska röster inom den styrande majoriteten inom såväl socialdemokrater som moderater och miljöpartister. Jag vet moderater som ser sig tvungna att stanna hemma från nästa fullmäktige, miljöpartister och socialdemokrater som förmås rösta mot sin övertygelse. Annars lär man hamna utanför valbar plats inför nästa mandatperiod. Detta är det mer eller mindre uttalade hotet.

För att inte tala om väljarna.  Den allmänhet som skrivit på protestlistor, i skrivande stund ca 2000 personer, är en ansenlig del av väljarkåren i kommunen. Säkert har många av dessa personer hittills i stor utsträckning röstat på de tre partier som nu tänker driva igenom en byggnation som förstör en kulturhistoria och som dessutom går emot den översiktsplan som kommunfullmäktige kommer att kunna ta i stor endräkt. Det rimliga vore att frågan återremitteras. Om inte annat borde majoriteten – socialdemokrater, moderater och miljöpartister (inte minst) – gå med på en återremiss av ren självbevarelsedrift.

// Björn Grip

1 2 3 25