Vänsterpartiet lär få avgörandet i sin hand – fälla eller tolerera Löfven som statsminister och därmed en ny s-mp-regering. Alla verkar tro att det kommer att bli en sådan regering när nu centern och sannolikt också liberalerna backar upp detta. Ledarskribenter och kommentatorer tycks ha glömt att det också krävs att vänsterpartiet är beredda att tolerera Löfven.

Vänsterpartiet lär få avgörandet i sin hand – fälla eller tolerera Löfven som statsminister och därmed en ny s-mp-regering. Alla verkar tro att det kommer att bli en sådan regering när nu centern och sannolikt också liberalerna backar upp detta. Ledarskribenter och kommentatorer tycks ha glömt att det också krävs att vänsterpartiet är beredda att tolerera Löfven.

Uppgörelsen som de fyra partierna – s, mp, c och l – tycks bli överens om, är ett stort steg i nyliberal riktning. Dessutom med tydliga markeringar mot vänsterpartiet som inte ska ges något inflytande överhuvudtaget. Särskilt Annie Lööv excellerar i markeringar mot vänsterpartiet.

Trots detta är det min mening att vårt parti ska tolerera Löfven som regeringsbildare genom att inte rösta emot. Jag ska försöka ge mina viktigaste skäl:

Var går huvudmotsättningen idag?

Motsättningen idag går inte främst mellan en rödgrön vänster och en liberal-konservativ borgerlig höger. Snarare går motsättningen mellan demokratiska partier som står upp för mänskliga rättigheter och nationalkonservativa partier som spelar på människors rädslor och främlingsfobier.

Parallellen med 1930- och 1940-talen är slående. Den växande nazismen och fascismen hade då växande sympatier bland delar av högern och bondepartiet, ledande kretsar inom militär, polis och andra delar av statsapparaten samt också delar av näringslivet.

Tendensen är densamma idag och inte enbart i Sverige. Många tongivande ledarskribenter och politiska krönikörer gör denna bedömning. Det gäller därför att mobilisera alla humanistiska och demokratiska krafter mot de framvällande nationalkonservativa och flyktingfientliga krafterna.

Är den framförhandlade överenskommelsen alltigenom dålig?

Det är lätt att bli upprörd när överenskommelsen mellan Löfven och Lööv nu blivit känd. Avskaffad värnskatt, tredubblat rut-avdrag, fri hyressättning i nyproducerade lägenheter, utökade undantag i turordningsreglerna, sämre arbetslöshetsförsäkring mm, – det främjar inte precis en jämlikhetspolitik eller bromsar ökade klyftor, tvärtom.

Å andra sidan finns det delar som det är lättare att känna sympati för – familjeåterförening för flyktingar blir en reell möjlighet och vapenexporten till länder som deltar militärt i Jemen ska upphöra. Detta är ett par exempel. Man kan också hoppas att migrationspolitiken kommer att bli mindre restriktiv, att miljöpolitiken blir mer än bara dokument och att landsbygdspolitiken blir mera substantiell.

Vad är alternativet?

Om Löfven fälls i riksdagen  ännu en gång blir det Kristersson som får ytterligare en chans att prövas i en omröstning.  Han skulle sannolikt gå på pumpen ännu en gång – om nu inte Lööv och Björklund skulle göra helt om denna gång. Det mest sannolika är att svenska folket får gå till valurnorna i ett extra val den sjunde april.

Båda alternativen är sämre än en s-mp-regering, sett ur mitt vänsterperspektiv. Kristersson skulle bli beroende av sverigedemokraterna i alla viktiga omröstningar. Detta skulle öppna dörren till inflytande på regeringspolitiken för detta främlingsfientliga parti.

Ett extraval, å andra sidan, är ett stort lotteri. Framför allt skulle många väljare markera sitt missnöje genom att avstå från att rösta, med sämre demokratisk legitimitet som följd för regering och riksdag.

Dessutom riskerar vänsterpartiet att bli boven i dramat om Löfven fälls i riksdagen om någon vecka. Det är  ett högriskprojekt att vara det politiska parti som utlöser extraval. Därför Jonas, tryck på gul knapp.

 

// Björn Grip

Uppdaterades: 13 jan 2019