Häromveckan debatterades frågan om vinster i välfärden i Riksdagen. En ytterligare debattrunda skedde i dagens partiledardebatt (13/6). Polemiken har blivit alltmer tydlig och tonen tuff.

Häromveckan debatterades frågan om vinster i välfärden i Riksdagen. En ytterligare debattrunda skedde i dagens partiledardebatt (13/6). Polemiken har blivit alltmer tydlig och tonen tuff.

Vinster i välfärden har diskuterats alltsedan mitten av 1990-talet. Den genomsnittliga vinsten, det vill säga avkastningen på eget kapital är 23,7 procent. Detta att jämföra med till exempel banksektorn där motsvarande siffra är 11,6. Skulle frågan avföras från den politiska dagordningen får man allt räkna med att privata intressenter och vinstintresse i allt större omfattning kommer att söka sig till den hittills i huvudsak offentligt drivna välfärden.

Verksamhetsbeskrivningarna av hur vinstdrivna företag fungerar är i ärlighetens namn väldigt olika. Argumenten emot vinster i välfärden är dock enligt min uppfattning tunga. Framför allt är det emellertid en fråga om värderingar. Är människor kunder eller medborgare?

Är man kund gäller det i princip att kunna betala för sig, men i Sverige innebär det att man blir värderad efter sin ”vinstpotential”. Är ”vård- omsorgs- och skolpengen” som följer kunden tillräcklig? Ja det beror ju på kalkylen, hur mycket insatser som företaget måste avsätta till respektive kund. För personalen blir det svårt att upprätthålla ett synsätt där professionella ambitioner och värderingar tillåts styra verksamheten. Kraven på lönsamhet styr såväl rekrytering av ”kunder” som insatser i form av arbetstid som krävs. Tid är pengar och behoven får anpassas efter lönsamhetskraven.

Om perspektivet istället är att människor är medborgare som tillsammans har rätt att besluta om det gemensamma värdet som skapats för utbildning, vård och omsorg – ja då blir perspektivet ett helt annat. Då är det medborgarnas behov och prioriteringar som ytterst är avgörande, inte vinstintresse och lönsamhetskrav. Och omfattning och behov av resurser går oavkortat till det som beslutats i fullmäktigeförsamlingar och riksdag.

Ytterst är detta en fråga om värderingar och syn på människan. Är det efterfrågan, insatsen som krävs i förhållande till kommunpengen och därmed människors lönsamhet som kund som ska vara avgörande? Eller är det medborgarnas behov och prioriteringar av välfärdstjänster som ska vara den styrande principen?

För vänsterpartiet och för mig är det här självklart, och frågan har nu deklarerats som en viktig valfråga av vår partiledning. Om det blir en tung valfråga avgörs av partiernas valstrategier och bedömningar av väljaropinionens uppfattningar. Hittills har opinionsundersökningar visat att vinster i välfärden inte bör accepteras. En överväldigande majoritet bland svenska folket tycker så. Frågan som partierna sysselsätter sig med – och då i synnerhet socialdemokraterna – är sannolikt hur viktig just denna fråga är i förhållande till andra politiska stridsområden.

Göran Greider uppmanar socialdemokraterna, (Dagens Etc 13/6), att satsa på att göra vinstjakten till en tung valfråga. Han har flera skäl:

• Det finns en spricka inom den borgerliga alliansen och SD, där deras riksdagsledamöter inte röstade såsom de flesta av deras väljare önskar när frågan tillfälligt (?) avgjordes häromveckan. Lojalitet med välfärdskapitalisterna vägde tyngre när votering var begärd och genomfördes.
• Socialdemokratin har en historia där man historiskt argumenterat för att inte kapital och marknad ska ha den avgörande makten över människors liv. Det väcker och mobiliserar. Det mäter ut ett avstånd till borgerligheten som gör höger och vänster tydligt i politiken.
• Frågan är tacksam att diskutera i valrörelsen; ”Är det rätt att välfärdsdirektörer tjänar fem miljoner om året av våra skattepengar?” ”Är det rimligt att kommunerna ska behöva ta ansvar när privata utförare gör konkurs?”

Jag hoppas att socialdemokraterna vågar satsa på att göra vinstjakten till en valfråga. Inte enbart för deras partis skull. Hela samhället och den politiska debatten skulle må bra om höger och vänster åter börjar debatteras och bli tydligt i politiken.

// Björn Grip

Uppdaterades: 24 jun 2018