Att bygga broar . Blogg från Björn Grip
I förra veckan lyssnade jag på Kristina Paltén, ultralöpare och författare. Hon hade en fix idé; att springa genom Iran från väst på gränsen till Turkiet tlll gränsen mot Turkmenistan längst bort i öst, en sträcka på över 200 mil. Varför nu utsätta sig för denna extrema kraftansträngning? Tanken var att hon skulle komma nära människor i ett land som vi vet mycket litet om men som vi har många fördomar om. Med erfarenheterna från denna löparprestation i bagaget skrev hon sedan en bok, som hon nu åker runt och berättar om.I förra veckan lyssnade jag på Kristina Paltén, ultralöpare och författare. Hon hade en fix idé; att springa genom Iran från väst på gränsen till Turkiet tlll gränsen mot Turkmenistan längst bort i öst, en sträcka på över 200 mil. Varför nu utsätta sig för denna extrema kraftansträngning? Tanken var att hon skulle komma nära människor i ett land som vi vet mycket litet om men som vi har många fördomar om. Med erfarenheterna från denna löparprestation i bagaget skrev hon sedan en bok, som hon nu åker runt och berättar om.
Vad är då hennes erfarenheter? Hon berättade att hon var rädd och orolig för en massa saker när hon började sin löparresa, att bli våldtagen och att bli haffad av Irans hemliga polis var två av hennes skräckscenarier. Däremot var hon mindre rädd för trafiken på vägarna hon sprang på eller att råka ut för sjukdom. När hon närmade sig slutet på sin löparprestation var hon inte alls rädd för att bli våldtagen eller fysiskt attackerad av människor från en annan kultur, knappast heller någon rädsla för polisen. Däremot fick hon inse att trafiken var besvärlig och att det kan vara lätt att bli sjuk, magsjuk inte minst.
Det som var slående i hennes berättelse var hur väl hon blev mottagen där hon sprang. Ryktet om hennes löpning och var hon skulle komma förbi spreds via facebook och från mun till mun. Överallt blev hon bjuden på mat och ofta också husrum. Generositeten var påfallande. Den spontana värmen som mötte henne från helt främmande människor var överväldigande, berättade hon. Ofta sprang unga människor, både män och kvinnor tillsammans med henne en bit av vägen.
Resultatet, utöver en massa positiv publicitet i Iran, är att nu planerar hon en tjejmil tillsammans med Iranska ambassaden i Stockholm. En fantastisk tanke, som man bara kan hoppas blir en realitet. Det finns en kvinnofrigörelse i idén och ett systerskap mellan iranska och europeiska kvinnor som genomför en sådan millöpning. Enligt min mening ett utmärkt exempel på hur det är möjligt att bygga broar, gemenskap och tillit mellan folk genom idrott och kontakter.
Det finns andra exempel från Israel och Palestina, där kultur och musik skapar förbrödning mellan människor. Blandade körer och orkestrar som turnerar tillsammans för att visa upp en gemenskap som alternativ till det hat som idag tycks omöjliggöra en fredsprocess i det härjade landet. Men hatet och oförsonligheten i Palestinakonflikten slår också över i antisemitism i Sverige och Europa i övrigt, något som är fullständigt oacceptabelt. Därför är det glädjande med de initiativ som tagits av judiska och muslimska nätverk i Malmö, där syftet är att tillsammans göra skolbesök, anordna studiekvällar och andra evenemang där både de judiska och muslimska nätverken deltar. Det måste vara möjligt att ha en kritisk hållning till Israel och samtidigt undvika antisemitism, likaväl som man kan förhålla sig kritisk till många arabstaters teokratiska styre utan att man därför förfaller till islamofobi.
Här i Söderköping tycker jag att man kan glädjas över de initiativ till integration som tagits av exempelvis Östra Ryds IF och deras fobollsprojekt för ensamkommande ungdomar, Svenska kyrkan och andra församlingar i Söderköping som ordnar olika typer av sociala projekt, utflykter och fester. Det är viktigt att detta fortsätter, och får stöd av kommunen. Det behövs mer av den här typen av initiativ. Det är sådant som skapar tillit och trygghet, något som tyvärr annars riskerar att trasas sönder av flyktingkritiska grupper på nätet som sprider hat och rädslor.
// Björn Grip