Fler händer inom äldreomsorgen

Krisrapporterna från välfärdssektorn har duggat tätt den senaste tiden. Flera yrkesgrupper har vittnat om den ohållbara situation de upplever på sina arbetsplatser.

Sjuksköterskorna har larmat, liksom barnmorskorna, läkarna, lärarna och socialsekreterarna, för att nämna några.

Barnmorskeupproret kämpar för rätten att ha en barnmorska närvarande under en hel förlossning, ett krav som inte borde vara en vision utan något alldeles självklart. I en nyligen publicerad rapport framkommer att man inom socialtjänsten har stora problem att behålla personal, något som leder till ständiga rekryteringsprocesser och, naturligtvis, bristande kontinuitet och kompetensförlust.  Läkarna uttryckte förra året sin oro i läkaruppropet  där de beskriver hur de inte längre kan garantera patientsäkerheten i en verksamhet där kostnadseffektivitetsprincipen går före människovärdesprincipen.

En annan yrkesgrupp som kämpar med effekterna av nedskärningar och åtstramningspolitik är personalen inom äldreomsorgen. Mellan 2006 och 2012 försvann 7 000 jobb från den kommunala sektorn. Var femte anställd inom äldreomsorgen uppger att det är svårt att hinna ta ens kortare raster. Besparingspolitiken får konsekvenser och påverkar både vårdkvalitet och arbetsmiljö.

När personalen minskar försämras arbetssituationen för den personal som finns kvar. I Grästorps kommun anlitades förra året ett konsultföretag för att ”få ned kommunens vårdkostnader”. Effekten av konsultföretagets rekommendationer blev färre personal, något som ledde till längre arbetsdagar och en kraftig ökning av delade turer. Kommunstyrelsens ordförande i Grästorp svarade på den massiva kritik som följde: ”vi skär inte ned inom hemtjänsten utan anpassar verksamheten efter den budget som är lagd”. Ett uttalande som visar hur politiken distanserat sig från verkligheten ute i verksamheterna och, vad värre är, det som händer i Grästorp är inte unikt.

Kommun efter kommun fastställer budgetar som inte är i paritet med verksamheternas faktiska behov. En av anledningarna till att det blivit så här är att statsbidragen till kommunerna sedan länge är för låga. Nuvarande regering prioriterar skattesänkningar framför välfärdssatsningar. Regeringen har sedan 2006 lagt drygt 130 miljarder på sänkt skatt. Det betyder att regeringen satsat 27 gånger mer på skattesänkningar än på kommunal välfärd.

Borgerligheten vill få oss att tro att tiden då välfärdssamhället var starkt, tryggt och till för alla är förbi. De påstår att kvalitativ välfärd kommer med en kostnad som samhället inte klarar. I linje med detta har de lanserat begreppet ”välfärdens kärna” där välfärden strippas till en spillra av vad det en gång varit.

Men, det behöver inte vara så här.

Nu är det dags att stå upp för rätten till en välfärd värd namnet – rösta bort regeringen som ökar klyftor istället för att bygga välfärd.

 

Malin Östh

Uppdaterades: 25 feb 2014